söndag 14 januari 2007

Welcome to Burma

En gang i manaden behover jag, for att fa nytt visum, lamna Thailand och komma tillbaka igen. Det enklaste sattet att gora dett ar att aka ner till Moei River, floden som markerar gransen mellan Thailand och Burma, och ga over den sa kallade Friendship Bridge till Myawaddy, Burma. Pa Myanmar Immigration stamplas passet (men det kostar 505 Baht, vilket jag tycker ar en mycket marklig summa) och sedan ar det bara att ga tillbaka till Thailand och stanna en manad till.

Idag var det dags igen. Att fornya mitt visum brukar inte vara sarskilt spannande. Jag gar over, en burmeiskt spion moter mig pa bron och tar in mig till Myanmar Immigrations kontor. "505 Baht, very quick". Om jag gar in i Burma ar jag alltid i tryggt sallskap av en eller tva spion/er. Det ar sa det ar. Men idag var en ovanlig dag.

Utav nagon anledning verkade det som om alla vasterlanningar i Mae Sot (ok, kanske inte riktigt) bestamt sig for att ga over bron. Det var fullt i folk och jag var tvungen att sta i ko (!) for att fa min utresestampel pa Thai Immigration. Nar jag stod dar pratade jag med en av de thailandska vakterna som jag alltid brukar halsa pa nar jag gar over. Det var ett skumt samtal eftersom lite av det som sas var sant. Ryktet sager att ifall en vasterlanning ens sager att hon eller han bor i Mae Sot, skickas den informationen direkt till Burmas junta. Jag vet inte om det ar sant eller inte, men jag foredrar att vara pa den sakra sidan. Alltsa stod vi och pratade om elefantsafarin i Chiang Mai, som jag aldrig akt pa, och dykning i sodra Thailand, dar jag aldrig varit, nar en tjock, vasterlandsk, medelaldersman borjade skrika pa en av de andra vakterna.
"Why? You say I can not take my motorbike. Why?"
De thailandska vakterna forsokte lugna mannen men han var verkligen forbannad.
"How am I supposed to go around in Myawaddy. How can I find a hotel?"
"Sorry sir, you have to go back 5 pm."
"What? Why?"
Jag kande att jag var tvungen att lagga mig i och forklarade for mannen att det ar helt enkelt sa det ar, det ar Myanmars (nar jag ar vid gransen kan forstas jag inte saga Burma) regler och inte sa mycket de thailandska vakterna har kan gora nagot at.
"Have you been over before?"
"Sure"
"How much do I have to pay?" "505 Baht"
"105"
"No 505"
"This is outrageous!!! 505 Bath. And I can’t take my motorbike?"
Vakterna upprepade att det inte var mojligt.
"Why? How am I supposed to go around and see things? Hah?"

Efter att ha muttrat och svurit en stund tog mannen, som for i ovrigt var fran Finland, sin motorcykel och akte hem. Min “kompisvakt” tittade pa mig och skakade pa huvudet. Pa lapparna hade han ett leende som sa ungefar: “Ingen koll, ingen koll”.

Visst ar vi alla turister i utlandet, men den har mannen verkade inte tankt pa vad det var for nagot land han ville in i. Vart skulle han aka med sin motorcykel? “Go around” fungerar inte riktigt i Burma. Men framforallt hade mannen missat dessa tva saker:

  1. Unga thailandska vakter kan knappast paverka burmesiska regler sarskilt mycket.
  2. Att fraga varfor… Nar det galler en militardiktatur som Burma. Varfor ar helt enkelt inte ett ord Myanmars nysprak...

Later det som jag overdriver?

Welcome to Burma; enjoy the totalitarian experiment…

Inga kommentarer: