onsdag 11 april 2007

RANGOON - Buddhism - Dollar

Efter några dagar i Rangoon kom min kompis H.N till staden. Jag träffade honom och hans kompis N.N, båda två tillhör minoritetsgruppen Kachin och jobbar för oppositionella Kachin Development Networking Group. Jag har lärt känna H.N i Mae Sot (på den thailändska sidan av gränsen), han åker ofta fram och tillbaka, samlar information och skriver rapporter. Det är bl.a han som ligger bakom den fantastiska Valley of Darkness som kom i januari.

Hur som helst var det skönt att träffa dem, av flera anledningar. Det var skönt att kunna prata öppet igen, det var skönt att umgås med några som kände staden, pratade språket och var en del av kulturen. Sista dagen i Rangoon, då jag äntligen fått mitt visum för att åka till Indien, bestämde vi oss för att ha en riktig turistdag. Vi skulle bland annat besöka några av Rangoons berömda pagodor (buddhistiska tempel), något jag såg fram emot. De som känner mig vet att jag älskar gamla slott, tempel, kyrkor och så vidare ("men Catti, kan vi inte strunta i kyrkor imorgon"). Dessutom är buddhismen en spännande religion.



Det bar av och vi besökte ett antal guldfärgade byggnader, den ena mer påkostad än den andra. N.N och H.N skämdes över att de gick in gratis medan jag hela tiden fick betala en massa amerikanska dollar. Runt varje tempelbyggnad (pagoda) fanns det en mängd människor med små burar där bru-grå fåglar rängdes och tjöt. När jag frågade vad det var för något och varför det fanns en sådan stor marknad för fåglar fick jag förklarat för mig att buddhisterna köper fåglarna för att släppa dem fria. Goda gärningar är något som värderas högt inom buddhismen (precis som inom hinduismen finns inom buddhismen en stark tro på återfödelse och karma) och att släppa lös fåglar ur fångenskap är en god gärning. Genom att köpa dessa fåglar köper du således "pluspoäng" inför nästa liv. Det hela påminner en hel del om katolska kyrkans avlatsbrev (brev du köpte av präster och munkar för att få kortare tid i skärselden).
Det faktum att så många köper dessa fåglar är själva anledningen till att fåglarna fångas gör att själva företeelsen känns ännu mer... fel.



Den sista pagodan vi besökte var Shwedagon Pagoda. Shwedagon är den heligaste platsen för Burmas buddhister. H.N liknade platsen, inte helt felaktigt, vid Mekkah. Alla buddhister i Burma ska någon gång under sitt liv besöka Shwedagon. Om jag inte missminner mig är Shwedagon dessutom världens största buddhistiska tempel. Det var också i trappan upp till det här templet som den burmesiska demokratirörelsens stora ledare, Daw Aung San Suu Kyi, gjorde entrée på den politiska scenen i augusti 1988. Det var här hon höll det tal som idag är klassiskt. För mig kostade det 6 Dollar att gå in.



Shwedagon är en enorm pagoda, det är egentligen inte en utan flera pagoder som sitter ihop i ett stort tempelkomplex. Mitt i reser sig en gigantisk stupa i guld. Det är för i övrigt guld och diamanter överallt, precis som i de flesta tempel i Burma. Visst är det mäktigt, det är överväldigande. Men ändå kunde jag inte njuta på det sätt jag brukar kunna njuta av tempel och vackra, gamla saker.

För den som reser genom Burma är buddhismen ständigt närvarande. Det är pagodor och gigantiska buddhastatyer överallt, även i de områden där den stora majoriteten av befolkningen är muslimer eller kristna. Jag läste någonstans att Burma är världens mest buddhistiska land, hur det nu mäts. I varje stad du kommer till pågår nya byggen av tempel eller buddhastatyer som kläds i guld och juveler. Att upplåta en staty eller ett tempel ger också pluspoäng, varpå många rika agerar byggherrar. Visst är det vackert men det känns också fel. Runt om de här templen bor människor i skit och medan Buddhan kläds i guld svälter Burmas befolkning.

Jag vill inte vara moralist, men det känns inte ok att turista i Burma.



Jag vet att medlemmar av det buddhistiska munkväsendet, Sanghan, varit aktiva i kampen för demokrati, jag vet att en del av Burmas politiska fångar är munkar. Samtidigt inser jag att Sanghan måste ha ohyggligt mycket pengar jämfört med de flesta andra burmeser och jag ser hur munkarna ständigt åker första klass tillsammans med militära officerare och skurkaktiga affärsmän (förlåt, jag var tvungen). Det känns fel.

Uppenbarligen var jag naiv som trodde att Sanghan skulle "leva som den lär" när andra religiösa överheter så sällan gör det.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det här inlägget borde funnits i Aftonbladet istället för deras turistartikel!