söndag 29 april 2007

Resan: Förtryckt kultur i Mandalay

Två dagar blev jag sängliggande i Mandalay. Jag gjorde ett försök att köpa flygbiljett till Myitkyina, men svimmade på resebyrån. På ett litet, men helt ok, hotellrum spenderade jag således två dagar. Hungrig, eftersom maten inte ville stanna i magen. Irriterad, eftersom jag insåg att det skulle bli svårt att hinna till Myitkyina för att träffa S.J. Smått rädd, eftersom jag kände mig allt mer övertygad om att jag skulle dö hotelldöden där på rummet i Mandalay.

Det blev emellertid ingen hotelldöd för mig och efter två dagar lyckades jag få biljett till Myitkyina. Jag hade en dag kvar i Mandalay och bestämde mig för att jag var frisk nog att se mig om. Som stad är Mandalay tusen gånger mysigare och vackrare än Rangoon. Dels är Burmas ’stolta historia’ ständigt närvarande i Mandalay, bland annat finns där de gamla palatsen och palatsruinerna. Men Mandalay är kanske framförallt mysigare tack vare sitt kulturliv. Mandalay är Burmas pwe-huvudstad.

Pwe är en slags konstform, eller kanske snarare en blandning av flera konstformer. Det är dans, drama, musik och ståuppkomik, allt i burmansk stil. Uppträdandet görs antingen av dockor i en dockteater eller av levande människor på en scen. Pwe har flera hundra år på nacken och är djupt rotat i Mandalays… själ (jo, visst låter det smörigt, men ändå).

Pwe i dockteater-tappning är ofta ett kortare framträdande. I dagens Mandalay kan du fortfarande hitta dockteatern ganska enkelt. De klassiska dockorna (som alla är väsen ur de delar av den animistiska mytologin som har införlivats i buddhismen) finns att köpa i varje turistaffär. Men än så länge är det inte enbart för turisterna, de flesta som går och tittar på dockteatern är trots allt burmeser.

Den andra pwe-formen, som ibland av västerlänningar har kallats den nattliga pwen, är på många sätt annorlunda än dockvarianten. Den tar inte i lika hög grad fasta på mytologi, utan kommunicerar med hjälp av det kända burmanska teckenspråket; dansen. Det är dock inte bara dans utan också en hel del prat; ståuppkomik. Den här pwen kallas nattlig eftersom den ska hålla på från sent på kvällen till tidigt på morgonen. Åskådarna behöver inte vara tysta eller stilla, de behöver inte ens titta färdigt. Klassisk pwe tar plats på tillfälliga utomhusscener och innehåller en hel del politisk satir. I det gamla kungadömet i Burma var pwen ett sätt att få frihet att driva med kungar och furstar utan att råka illa ut. Pwen var en sådan viktig del av den burmanska kulturen att inte ens den mäktigaste kungen vågade stoppa en föreställning eller arrestera artisterna. Under kolonialtiden lät även britterna pwen vara ifred.

Även den burmesiska juntan lät pwen något så när ifred, även om den politiska satiren fick tonas ner, och konstformen spred sig över hela Burma. Den mest kända gruppen är den som av västerlänningar kallas mustaschbröderna. Gruppen består av två bröder, en kusin, tre fruar och en syster. De turnerade runt hela Burma med sina nattliga föreställningar och 1996 blev de erbjudna att göra ett framträdande de inte kunde säga nej till.

Efter 1988 hårdnade det politiska klimatet i Burma, toleransen blev ännu mindre och arresteringarna blev allt fler. Den politiska satiren i pwen tonades ner allt mer och 1996 vågade ingen driva med juntan, inte ens i en natlig pwe.

1996 blev mustaschbröderna erbjudna att uppträda på NLDs självständighetsfirande. Två av dem ha de möjlighet att göra det, oh de gav en show Burma sent ska glömma. Inför tusentals demokrativänner och x antal av juntans spioner trotsade de alla regler då de öppet drev med juntans generaler och hånade dem för deras oförmåga att sköta landet. Resultatet blev, förutom en rolig kväll med mycket skratt, att de båda fick spendera 6 sköna år i burmesiskt fängelse.

Idag är de ute igen och de uppträder varje kväll i sitt garage i Mandalay. Et är knappast klassisk pwe men det är det sista som finns kvar av den konstform som en gång var någots slags kulturens hjärta i Mandalay. De uppträder bara på engelska och bara i två timmar. Målgruppen är turister, och utan turisterna skulle Mustaschbröderna troligen få göra ett återbesök på Insein Prison. Självklart var jag tvungen att hitta dem, för som de själva säger; ”om du inte sett oss dansa kan du inte säga att du varit i Mandalay.”

2 kommentarer:

Karin sa...

Roligt att ha hittat hit! Och spännande inlägg.

/din styrelsekollega

Catti Ullström sa...

tack och detsamma. din blogg är riktigt bra!