måndag 16 april 2007

Tillbaka till resan. Rangoon - Mandalay

Syftet med hela min Burmaresa var egentligen att ta mig upp till Myitkyina, huvudstaden i norra Burmas Kachinstat, för att lämna en del i Burma förbjudna föremål (dvs, bra böcker) till min föredetta student, S.Ja. Hon hade åkt tillbaka från Mae Sot till Myikyina efter att hon fått besked om att hennes far avlidit och hennes mor var djupt skuldsatt och nästan helt utan inkomster. S.Ja är äldsta systern av sju och åkte tillbaka för att hjälpa till med försörjningen så att hennes systrar skulle ha möjlighet att fortsätta gå i skolan.

Innan jag lämnade Mae Sot hade jag blivit tillsagd att ta tåget via den gamla kungastaden Mandalay (huvudstad innan det sista burmanska kungadömet föll under 1800-talets anglo-burmanska krig) till Myitkyina. På det viset skulle jag få se mer av Burma. Jag tyckte det var en bra idé, men det visade sig vara betydligt svårare än jag trott att ta mig den vägen till Kachinstaten.

Det första problemet var att få biljett till Mandalay. Foreigners måste köpa speciella "foreigner tickets", det innebär alltså biljetter som är runt tio gånger så dyra som burmesernas biljetter. Jag gick för att köpa en utlänningsbiljett till det gamla kolonialtåget Mandalay Express, som sägs vara det allra bästa tåget. I kassan fick jag veta att alla sådana biljetter var slutsålda. I minst en vecka framöver. Jag hade inte tid att vänta en vecka så jag gick irriterad "hem" till YMCA och förklarade läget för tjejen i receptionen, samt frågade henne var Bagan Air hade sitt kontor. Hon frågade om jag fortfarande hellre skulle åka tåg, jo, det skulle jag ju, och hon bad mig att vänta lite. Hon kom tillbaka med föreståndaren för YMCA Rangoon som bad mig fylla i massa papper, häma en kopis på mit pass och 30 dollar. Jag gjorde så och tjugo minuter senare hade jag min biljett till Mandalay, med Mandalay Express. Jag skulle åka redan morgonen efter.



Klockan 5 följande morgon seg jag upp, åkte till stationen, klev på tåget och gav mig av på vad som skulle bli en 17 timmars tågresa. Jag såg fram mot resan men det blev inte alls så där spännande och trevligt som jag hoppats på. Den främsta orsaken till detta var tågtoaletten. Den var liten och trång, så trång att det var näsan omöjligt att stå där inne utan att nudda i antingen väggen eller själva toalettstolen (europeisk toalett). Både vägg och stol var svartbruna av skit. 17 timmar utan toalett. Det kan förstöra dagen för vem som helst.

Resan förvärrades också av det jag såg när jag tittade ut (men som jag inte lyckades ta kort på). Massor med åkrar med arbetande burmeser och mager boskap, som vaktades av beväpnade SPDC-soldater. Tvångsarbete är ovanligt vanligt i Burma, det var jag väl medveten om. Jag förvånades dock över hur öppet det var, för jag antar att det var just det som pågick, och jag undrade om det var därför det var så svårt att få biljett till Mandalay Express. Jag var, så vitt jag kunde se, den enda utlänningen på tåget.

Något annat som förvärrade resan var att jag var hungrig, det har jag dock bara mig själv att skylla för. Jag glömde ta med mig mat. Det såldes mat på tåget och på varje station, men det var mat som jag visste skulle göra mig sjuk. Men som timmarna gick blev hungern allt värre och när en SPDC-officer och hans nyblivna fru efter drygt 10 timmars färd bjöd mig på magsjuke-mat var jag dels för nervös (jag hade ju trots allt väskan full med politisk litteratur), men också för hungrig, för att säga nej. Väl framme i Mandalay åkte jag direkt till ett slitet hotell där jag spenderade resten av natten, kräkandes, på toaletten. Tack och lov var den renare än tågtoan.

Så går det för den som äter med fienden...


Visdomsord från Mandalay:


Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer: