söndag 29 juli 2007

Burmas slavar har fått nog!

När jag jobbade med den burmesiska demokratirörelsen i Thailand jobbade jag framförallt med ett undervisningsprojekt för unga burmesiska kvinnor. Mina elever var en skara unga kvinnor som kom från delvis väldigt olika situationer. En hade aldrig sett sitt hemland, en annan lämnat det alldeles nyligen. En del hade haft tillgång till flyktinglägrens skolor, andra hade arbetat på åkern mer eller mindre hela livet. En tjej pratade bra engelska, en annan hade aldrig talat något annat språk än sitt minoritetsspråk (och talade således knappt ens burmesiska).

När jag gav tjejerna läxor handlade de ofta om deras land, och ofta om deras egna erfarenheter därifrån. I början förvånades jag över hur många av mina elever som hade föräldrar som jobbade åt militärjuntan. Nästan allihop beskrev vid olika tillfällen hur deras föräldrar åkte iväg för att arbeta för regeringen. När jag till sist frågade dem om detta skrattade de. "Work for the government is burmese english" förklarade de och jag såg troligen ut som ett frågetecken för de förklarade vidare "Nicer words for something bad you can't say; forced labour". Tvångsarbete. Slavarbete. Det var först då jag verkligen förstod vidden av slavarbetet i Burma.

Jag väljer att kalla det slavarbete istället för tvångsarbete. Tvångsarbete är kanske egentligen det korrekta ordet. Burmeserna ägs inte formellt av den regering de tvingas arbeta gratis för, de bara tvingas att arbeta gratis. Men vad innebär det att äga en annan människa? Är det inte att kunna tvinga den att göra något åt dig utan att du behöver ge något tillbaka? Är det inte att kunna tvinga den att tycka och tänka som du? Är det inte att kunna ta den personens saker ifall du vill ha dem?

"Allt ditt är mitt, men inget mitt är ditt, inte ens du."

Är inte burmeserna regimens slavar?

I veckan har det kommit nya rapporter om slavarbetet i Burma och på Burmanet hittar ni bland annat den här och den här artikeln om saken. En av artiklarna (nummer två) handlar om bybor inne i Burma som offentligt klagar på slavarbetet och som skickat en anmälan till ILO och till juntan. Byborna som skrev på denna anmälan har, såklart trakasserats sedan den gjordes, flera av dem måste nu betala "tullar" till lokala militärer. Men byborna har inte låtit sig tystas utan har istället, en månad efter att de skickade sin anmälan, gått ut i media. Det faktum att det är byborna själva som gjort en anmälan, inte en människorättsorganisation, förstärker min övertygelse om att det är något på gång i Burma. Folket har fått nog.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

4 kommentarer:

Margaretha sa...

Det är intressant att läsa dina berättelser om hur människor lever, agerar och reagerar på förtrycket i Burma. Du har en förmåga att ur detaljer lyfta perspektivet till det mer generella planet!

Catti Ullström sa...

Tack!

frida perjus sa...

Hej vännen,
håller med dig. Det är ingenting annat än slavarbete. Det är oxå vad man borde kalla det. För dessa människor har inte några andra val än att arbeta som bärare oliknande för juntan. Människor svälter pga situationen militären satt dem i. Orkar de inte bära blir de skjutna. Det är vidrigt. Tack för att du uppmärksammar detta i din proffsiga blogg.

Är du i sthlm den 8e augusti? Tänkte att man borde göra något på årsdagen 19 år efter dödskjutningarna 1988.

kram / frida.

Catti Ullström sa...

Tack. Jag är tyvärr inte i Sthlm då... jobbar jobbar jobbar. Men det finns ju många andra Burmafolk i Sthlm, dels från utskottet men också från Burmakommittén. Du kanske kan styra något med dem!?

Kram