fredag 12 oktober 2007

Pengar till Burma är Pengar till Mord

Måndag den 15/10 2007 skulle kunna bli en historisk dag. Det skulle kunna bli en dag då EU förändrade sin Burmalinje och på allvar ställde sig på det burmesiska folkets sida. Det skulle kunna bli en dag då respekten för människan och de mänskliga rättigheterna ställdes över ekonomiska intressen.

På måndag kommer, vilket jag tidigare skrivit om här på bloggen, EU att bestämma om framtida sanktioner gentemot den burmesiska juntan. De kallar det sanktioner gentemot Burma/Myanmar, men jag väljer att kalla det sanktioner mot den burmesiska juntan utav en enkel anledning; det är dem sanktionerna skulle drabba.

Konsekvenserna av investeringar i Burma är lidande, framförallt gäller detta investeringar inom energisektorn, men likväl när det handlar om gruvindustri, timmerindustri m.m. Motståndarna till sanktioner brukar generellt framföra två argument.

Det första argumentet är den sk. "nedsipprings-teorin" vilken går ut på att när pengar investeras i en marknadsekonomi når delar av pengarna alltid folket. Jag menar att det finns poänger med det påståendet men att det krävs en fungerande marknadsekonomi för att det ska fungera (dessutom kan det ju ifrågasättas huruvida det verkligen fungerar tillfredsställande i marknadsekonomier som USA där 1% av befolkningen äger över 20% av tillgångarna). Burma är långt ifrån en fungerande marknadsekonomi, det är ingen fungerande ekonomi överhuvudtaget. Landet är så genomkorrupt att den svarta marknaden idag är den enda fungerande marknaden. Den svarta marknaden kontrolleras dessutom näst intill helt av juntan och dess underlydande. Även den lilla, lilla del av de dollar som investeras i Burma som eventuellt når vissa människor måste ställas i relation till alla de människor som dödas av investerade dollar. Juntan lägger ungefär 40% av sina budgeterade pengar på sin armé. Denna armé, som idag hör till Asiens största, har bara en fiende; det burmesiska folket.

Det andra argumentet som brukar anföras av sanktionsmotståndare är att sanktioner från europeiskt håll inte skulle få någon verkan i och med att länder som Indien, Sydkorea och Kina tävlar om att få lägga beslag på Burmas rika naturresurser. Även detta argument har sina poänger. Givetvis måste sanktioner från EU:s håll kombineras med tryck på de länder som investerar i Burma. Men även om europeiska sanktioner mot Burma inte skulle få någon kortsiktig jätteeffekt ser jag det som en principsak. Jag vill inte att europeiska pengar ska handla de vapen som skjuter ihjäl demonstranter på Burmas gator, betala för de fängelser där mina burmesiska vänner hålls fågna eller föda den armé som systematiskt utför etnisk rensning i östra Burmas Karenstat.

Som jag ser det finns det bara en väg för Europa går, och jag hoppas att den svenska regeringen på måndag står upp för det burmesiska folket och för de demokratiska värderingar vi ofta talar om.

Pengar till Burma är Pengar till Mord

Stora delar av demokratirörelsen har gått ut och vädjat till EU att införa hårdare sanktioner. Här hittar ni några artiklar och uttalanden:

Sein Win, premiärminister i Exilregeringen, och Karin Strandås, ordförande i Svenska Burmakommittén, kräver sanktioner i den här artikeln.
Women's League of Burmas uttalande
Federations of Trade Unions - Burmas uttalande
Forum for Democracy in Burmas uttalande
ALTSEAN Burmas uttalande
SWANs uttalande


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror inte att bildt kommer våga ställa sig mot hårdare sanktioner på måndag nu när england och massa andra länder är för. Hoppet lever!

Margaretha sa...

Ja, hoppet lever. Och för att det ska fortsätta att spira så måste många röster höras i den allmänna opinionen för att Sverige och Bildt verkligen ska driva sanktioner mot Burma!

Leo Sundberg sa...

Frihandel är bra för tyranneriet, så det här blogginlägget lyfte verkligen en viktig fråga.