lördag 10 november 2007

Sverige, verkligen?

Medelklassunge med akademikerföräldrar. Uppväxt i villaområde i en lagom stor stad i vackra Värmland. Inte alltid lätt, men inte alltid svårt heller. Ungefär så kan en förkortad version av min bakgrund se ut. Skyddad verklighet? Mer än jag själv förstår.

Vi sitter på en pub i novemberkalla Malmö och ska snart gå hem. Några öl har druckits och skolpolitiken förkastats (det blir ofta så när lärarstudenter träffas och dricker öl; varför diskuterar ingen hur den målstyrda skolan inte fungerar i praktiken?).

"Får jag sätta mig här"

Mannen som frågar pratar dålig svenska. Han kommer från Thailand. Jag hälsar på thailändska och han lyser upp. Vi förklarar att det är klart han får, men vi är snart på väg hemåt. Han sätter sig ner och pratar med oss. Vi pratar inte så mycket, lyssnar mest. Han gestikulerar mycket, kroppsspråket får fylla i när orden tar slut. Vi förstår inte allt han säger, men tillräckligt.

Han har bott i Sverige i 5 år. Han har medborgarskap nu. Han jobbar på en av de fina krogarna på Lilla Torg, men för att tjäna extra pengar boxas han svart. Han längtar hem, men har inte kunnat åka hem sedan han kom hit. Han har inga vänner. Han börjar nästan gråta när han pratar med oss och förklarar hela tiden hur svårt det är i Sverige.

"Inga pengar, inga vänner. I Sverige."

Efter att vi stannat längre än vi egentligen tänkt måste vi gå. Han vill inte att vi ska gå. Han erbjuder sig att betala allt vi druckit under kvällen om vi stannar. Om ni lyssnar betalar jag... det är sånt som gör ont att höra.

Jag tycker inte om att tycka synd om människor, men jag tror aldrig jag träffat någon människa som verkat så genomolycklig. Genomolycklig. Det är inte ens ett ord men det var det han var. Det gick inte att inte tycka synd om honom. Fast det var mer än så. Jag tror vi egentligen tyckte synd om hela samhället. Det samhälle som misslyckas så brutalt med integrationen.

Kalla det ett naivt uppvaknande. Verkligheten kommer och knackar på... Och egentligen är det klart att jag länge varit medveten om att det är så här i Sverige. Men jag har aldrig kommit i kontakt med de många människor, som bor här utan att egentligen få kontakt med det svenska samhället. Det är rätt naturligt egentligen, jag är ju i allra högsta grad en del av det svenska samhälle de inte får kontakt med.

Vi hör talas om dem, men vi märker egentligen aldrig av dem. Vi ser dem troligen rätt ofta, men vi pratar aldrig med dem. Hur lät vi Sverige bli så segregerat? Vad gör vi åt det?

När jag har ett svar på den frågan... återkommer jag med det.

Andra bloggar om: , ,

3 kommentarer:

linus sa...

vi lever i samma land. fast på sätt o vis är det två helt annorlunda eler olika länder.

känner igen mig i det du skriver och i 'vad fan gör man'-känslan.

Elin sa...

Hej! Vad bra skrivet. Klockrent. Du gav mig en riktig tankeställare om att vi har mycket mer ansvar än vad vi tar, jag känner mig träffad i min lilla bubbla jag kallar verklighet... Hoppas det är bra med dig förresten! Kram Elin

Catti Ullström sa...

linus: inget ovanligt att du förstår vad jag menar..:)

elin: tack!!! jag kände mig också träffad i min bubbla ska du veta. men så kommer vi delvis från samma bubbla också; norrstrand!