söndagen den 29:e april 2007

Resan: Förtryckt kultur i Mandalay

Två dagar blev jag sängliggande i Mandalay. Jag gjorde ett försök att köpa flygbiljett till Myitkyina, men svimmade på resebyrån. På ett litet, men helt ok, hotellrum spenderade jag således två dagar. Hungrig, eftersom maten inte ville stanna i magen. Irriterad, eftersom jag insåg att det skulle bli svårt att hinna till Myitkyina för att träffa S.J. Smått rädd, eftersom jag kände mig allt mer övertygad om att jag skulle dö hotelldöden där på rummet i Mandalay.

Det blev emellertid ingen hotelldöd för mig och efter två dagar lyckades jag få biljett till Myitkyina. Jag hade en dag kvar i Mandalay och bestämde mig för att jag var frisk nog att se mig om. Som stad är Mandalay tusen gånger mysigare och vackrare än Rangoon. Dels är Burmas ’stolta historia’ ständigt närvarande i Mandalay, bland annat finns där de gamla palatsen och palatsruinerna. Men Mandalay är kanske framförallt mysigare tack vare sitt kulturliv. Mandalay är Burmas pwe-huvudstad.

Pwe är en slags konstform, eller kanske snarare en blandning av flera konstformer. Det är dans, drama, musik och ståuppkomik, allt i burmansk stil. Uppträdandet görs antingen av dockor i en dockteater eller av levande människor på en scen. Pwe har flera hundra år på nacken och är djupt rotat i Mandalays… själ (jo, visst låter det smörigt, men ändå).

Pwe i dockteater-tappning är ofta ett kortare framträdande. I dagens Mandalay kan du fortfarande hitta dockteatern ganska enkelt. De klassiska dockorna (som alla är väsen ur de delar av den animistiska mytologin som har införlivats i buddhismen) finns att köpa i varje turistaffär. Men än så länge är det inte enbart för turisterna, de flesta som går och tittar på dockteatern är trots allt burmeser.

Den andra pwe-formen, som ibland av västerlänningar har kallats den nattliga pwen, är på många sätt annorlunda än dockvarianten. Den tar inte i lika hög grad fasta på mytologi, utan kommunicerar med hjälp av det kända burmanska teckenspråket; dansen. Det är dock inte bara dans utan också en hel del prat; ståuppkomik. Den här pwen kallas nattlig eftersom den ska hålla på från sent på kvällen till tidigt på morgonen. Åskådarna behöver inte vara tysta eller stilla, de behöver inte ens titta färdigt. Klassisk pwe tar plats på tillfälliga utomhusscener och innehåller en hel del politisk satir. I det gamla kungadömet i Burma var pwen ett sätt att få frihet att driva med kungar och furstar utan att råka illa ut. Pwen var en sådan viktig del av den burmanska kulturen att inte ens den mäktigaste kungen vågade stoppa en föreställning eller arrestera artisterna. Under kolonialtiden lät även britterna pwen vara ifred.

Även den burmesiska juntan lät pwen något så när ifred, även om den politiska satiren fick tonas ner, och konstformen spred sig över hela Burma. Den mest kända gruppen är den som av västerlänningar kallas mustaschbröderna. Gruppen består av två bröder, en kusin, tre fruar och en syster. De turnerade runt hela Burma med sina nattliga föreställningar och 1996 blev de erbjudna att göra ett framträdande de inte kunde säga nej till.

Efter 1988 hårdnade det politiska klimatet i Burma, toleransen blev ännu mindre och arresteringarna blev allt fler. Den politiska satiren i pwen tonades ner allt mer och 1996 vågade ingen driva med juntan, inte ens i en natlig pwe.

1996 blev mustaschbröderna erbjudna att uppträda på NLDs självständighetsfirande. Två av dem ha de möjlighet att göra det, oh de gav en show Burma sent ska glömma. Inför tusentals demokrativänner och x antal av juntans spioner trotsade de alla regler då de öppet drev med juntans generaler och hånade dem för deras oförmåga att sköta landet. Resultatet blev, förutom en rolig kväll med mycket skratt, att de båda fick spendera 6 sköna år i burmesiskt fängelse.

Idag är de ute igen och de uppträder varje kväll i sitt garage i Mandalay. Et är knappast klassisk pwe men det är det sista som finns kvar av den konstform som en gång var någots slags kulturens hjärta i Mandalay. De uppträder bara på engelska och bara i två timmar. Målgruppen är turister, och utan turisterna skulle Mustaschbröderna troligen få göra ett återbesök på Insein Prison. Självklart var jag tvungen att hitta dem, för som de själva säger; ”om du inte sett oss dansa kan du inte säga att du varit i Mandalay.”

torsdagen den 19:e april 2007

Politisk tidskrift för obekväm i Indien

Den burmesiska tidningen Mizzima som haft sin bas i Indien och varit ett viktigt vapen för demokratirörelsen har stängts ner av indiska myndigheter. Stängningen av Mizzima är ett hårtslag mot den burmesiska demokratirörelsen, men det är också ett hårt slag mot yttrandefriheten och pressfriheten i Indien (och i Asien som helhet). Raul Urrutia har skrivit om detta på sin blogg, här.


Andra bloggar om: , ,

måndagen den 16:e april 2007

Valvecka...

Ja, nu är det så dags, den tjugoandra april går Frankrike till val. Förra gången, 2002, var jag där och upplevde det val som var en sån chock och katastrof för många. Det var det val då Le Pen gick till andra omgången och det var ett val då många fransyskor och fransoser struntade i att rösta. Jag har vid tidigare tillfälle skrivit om detta här.



För den som är intresserad, fransktalande men inte särkilt insatt har jag lagt upp en del länkar till informationssidor om valet och en länk till Ségolène Royals kampanjsida. Socialisten Ségolène Royal kan bli Frankrikes första kvinnliga president, vilket vore stort i sig. Vad som är viktigare är att det isåfall skulle innebära att Frankrikes regering för första gången på mycket länge skulle vara socialistisk och att Frankrikes politik förhoppningsvis skulle ta en ny, bättre, riktning.

Andra bloggar om: , , ,

Tillbaka till resan. Rangoon - Mandalay

Syftet med hela min Burmaresa var egentligen att ta mig upp till Myitkyina, huvudstaden i norra Burmas Kachinstat, för att lämna en del i Burma förbjudna föremål (dvs, bra böcker) till min föredetta student, S.Ja. Hon hade åkt tillbaka från Mae Sot till Myikyina efter att hon fått besked om att hennes far avlidit och hennes mor var djupt skuldsatt och nästan helt utan inkomster. S.Ja är äldsta systern av sju och åkte tillbaka för att hjälpa till med försörjningen så att hennes systrar skulle ha möjlighet att fortsätta gå i skolan.

Innan jag lämnade Mae Sot hade jag blivit tillsagd att ta tåget via den gamla kungastaden Mandalay (huvudstad innan det sista burmanska kungadömet föll under 1800-talets anglo-burmanska krig) till Myitkyina. På det viset skulle jag få se mer av Burma. Jag tyckte det var en bra idé, men det visade sig vara betydligt svårare än jag trott att ta mig den vägen till Kachinstaten.

Det första problemet var att få biljett till Mandalay. Foreigners måste köpa speciella "foreigner tickets", det innebär alltså biljetter som är runt tio gånger så dyra som burmesernas biljetter. Jag gick för att köpa en utlänningsbiljett till det gamla kolonialtåget Mandalay Express, som sägs vara det allra bästa tåget. I kassan fick jag veta att alla sådana biljetter var slutsålda. I minst en vecka framöver. Jag hade inte tid att vänta en vecka så jag gick irriterad "hem" till YMCA och förklarade läget för tjejen i receptionen, samt frågade henne var Bagan Air hade sitt kontor. Hon frågade om jag fortfarande hellre skulle åka tåg, jo, det skulle jag ju, och hon bad mig att vänta lite. Hon kom tillbaka med föreståndaren för YMCA Rangoon som bad mig fylla i massa papper, häma en kopis på mit pass och 30 dollar. Jag gjorde så och tjugo minuter senare hade jag min biljett till Mandalay, med Mandalay Express. Jag skulle åka redan morgonen efter.



Klockan 5 följande morgon seg jag upp, åkte till stationen, klev på tåget och gav mig av på vad som skulle bli en 17 timmars tågresa. Jag såg fram mot resan men det blev inte alls så där spännande och trevligt som jag hoppats på. Den främsta orsaken till detta var tågtoaletten. Den var liten och trång, så trång att det var näsan omöjligt att stå där inne utan att nudda i antingen väggen eller själva toalettstolen (europeisk toalett). Både vägg och stol var svartbruna av skit. 17 timmar utan toalett. Det kan förstöra dagen för vem som helst.

Resan förvärrades också av det jag såg när jag tittade ut (men som jag inte lyckades ta kort på). Massor med åkrar med arbetande burmeser och mager boskap, som vaktades av beväpnade SPDC-soldater. Tvångsarbete är ovanligt vanligt i Burma, det var jag väl medveten om. Jag förvånades dock över hur öppet det var, för jag antar att det var just det som pågick, och jag undrade om det var därför det var så svårt att få biljett till Mandalay Express. Jag var, så vitt jag kunde se, den enda utlänningen på tåget.

Något annat som förvärrade resan var att jag var hungrig, det har jag dock bara mig själv att skylla för. Jag glömde ta med mig mat. Det såldes mat på tåget och på varje station, men det var mat som jag visste skulle göra mig sjuk. Men som timmarna gick blev hungern allt värre och när en SPDC-officer och hans nyblivna fru efter drygt 10 timmars färd bjöd mig på magsjuke-mat var jag dels för nervös (jag hade ju trots allt väskan full med politisk litteratur), men också för hungrig, för att säga nej. Väl framme i Mandalay åkte jag direkt till ett slitet hotell där jag spenderade resten av natten, kräkandes, på toaletten. Tack och lov var den renare än tågtoan.

Så går det för den som äter med fienden...


Visdomsord från Mandalay:


Andra bloggar om: , ,

lördagen den 14:e april 2007

Dr. Cynthia på besök i Sverige!

Dr. Cynthia Maung,en av årets vinnare av World Children's Prize är just nu på Sverigebesök. Dr. Cynthia driver Mae Tao Clinic, ett burmesiskt sjukhus i Thailand och är bland exilburmeser något av en legend. Läs Frida Perjus artikel om dr. Cynthia här.

I torsdags träffade dr. Cynthia riksdagsledamöter och andra intressearde i Riksdagen, för att ge en bild av sitt arbete. Jag hade turen att vara där och har skrivit ett referat av det hela på SAPs hemsida, här.

Jesper Bengtsson, som också var och lyssnade på dr. Cynthia, har skrivit om henne på sin blogg, här.


Andra bloggar om: , , , , ,

onsdagen den 11:e april 2007

PAUS FÖR RAS

Ett litet avbrott i min reseberättelse för att rasa mot det okritiska, exotistiska resereportage om Burma som igår och i dag publicerats i Aftonbladet Resa. Förutom att författaren Pelle Jacobsson knappt nämner något om det politiska läget i landet (i en liten faktaruta nämns Daw Aung San Suu Kyi och NLD) och därmed utelämnar en hel del information som är relevant för den som funderar på att resa till Burma finns det också en mängd sakfel texten.

Missförstå mig rätt, jag är inte motståndare till att människor reser till Burma, uppenbarligen har jag själv varit där. Men jag är motståndare till texter i vilka landet framstår som ett turistparadis, om än diktatur och med en nobelpristagare i husarrest.

Dessutom vill jag framhäva att det finns en exotism i artikeln som för tankarna till Kippling (därmed inte sagt att Jacobsson har Kipplings litterära begåvning).

Andra bloggar om:

RANGOON - Buddhism - Dollar

Efter några dagar i Rangoon kom min kompis H.N till staden. Jag träffade honom och hans kompis N.N, båda två tillhör minoritetsgruppen Kachin och jobbar för oppositionella Kachin Development Networking Group. Jag har lärt känna H.N i Mae Sot (på den thailändska sidan av gränsen), han åker ofta fram och tillbaka, samlar information och skriver rapporter. Det är bl.a han som ligger bakom den fantastiska Valley of Darkness som kom i januari.

Hur som helst var det skönt att träffa dem, av flera anledningar. Det var skönt att kunna prata öppet igen, det var skönt att umgås med några som kände staden, pratade språket och var en del av kulturen. Sista dagen i Rangoon, då jag äntligen fått mitt visum för att åka till Indien, bestämde vi oss för att ha en riktig turistdag. Vi skulle bland annat besöka några av Rangoons berömda pagodor (buddhistiska tempel), något jag såg fram emot. De som känner mig vet att jag älskar gamla slott, tempel, kyrkor och så vidare ("men Catti, kan vi inte strunta i kyrkor imorgon"). Dessutom är buddhismen en spännande religion.



Det bar av och vi besökte ett antal guldfärgade byggnader, den ena mer påkostad än den andra. N.N och H.N skämdes över att de gick in gratis medan jag hela tiden fick betala en massa amerikanska dollar. Runt varje tempelbyggnad (pagoda) fanns det en mängd människor med små burar där bru-grå fåglar rängdes och tjöt. När jag frågade vad det var för något och varför det fanns en sådan stor marknad för fåglar fick jag förklarat för mig att buddhisterna köper fåglarna för att släppa dem fria. Goda gärningar är något som värderas högt inom buddhismen (precis som inom hinduismen finns inom buddhismen en stark tro på återfödelse och karma) och att släppa lös fåglar ur fångenskap är en god gärning. Genom att köpa dessa fåglar köper du således "pluspoäng" inför nästa liv. Det hela påminner en hel del om katolska kyrkans avlatsbrev (brev du köpte av präster och munkar för att få kortare tid i skärselden).
Det faktum att så många köper dessa fåglar är själva anledningen till att fåglarna fångas gör att själva företeelsen känns ännu mer... fel.



Den sista pagodan vi besökte var Shwedagon Pagoda. Shwedagon är den heligaste platsen för Burmas buddhister. H.N liknade platsen, inte helt felaktigt, vid Mekkah. Alla buddhister i Burma ska någon gång under sitt liv besöka Shwedagon. Om jag inte missminner mig är Shwedagon dessutom världens största buddhistiska tempel. Det var också i trappan upp till det här templet som den burmesiska demokratirörelsens stora ledare, Daw Aung San Suu Kyi, gjorde entrée på den politiska scenen i augusti 1988. Det var här hon höll det tal som idag är klassiskt. För mig kostade det 6 Dollar att gå in.



Shwedagon är en enorm pagoda, det är egentligen inte en utan flera pagoder som sitter ihop i ett stort tempelkomplex. Mitt i reser sig en gigantisk stupa i guld. Det är för i övrigt guld och diamanter överallt, precis som i de flesta tempel i Burma. Visst är det mäktigt, det är överväldigande. Men ändå kunde jag inte njuta på det sätt jag brukar kunna njuta av tempel och vackra, gamla saker.

För den som reser genom Burma är buddhismen ständigt närvarande. Det är pagodor och gigantiska buddhastatyer överallt, även i de områden där den stora majoriteten av befolkningen är muslimer eller kristna. Jag läste någonstans att Burma är världens mest buddhistiska land, hur det nu mäts. I varje stad du kommer till pågår nya byggen av tempel eller buddhastatyer som kläds i guld och juveler. Att upplåta en staty eller ett tempel ger också pluspoäng, varpå många rika agerar byggherrar. Visst är det vackert men det känns också fel. Runt om de här templen bor människor i skit och medan Buddhan kläds i guld svälter Burmas befolkning.

Jag vill inte vara moralist, men det känns inte ok att turista i Burma.



Jag vet att medlemmar av det buddhistiska munkväsendet, Sanghan, varit aktiva i kampen för demokrati, jag vet att en del av Burmas politiska fångar är munkar. Samtidigt inser jag att Sanghan måste ha ohyggligt mycket pengar jämfört med de flesta andra burmeser och jag ser hur munkarna ständigt åker första klass tillsammans med militära officerare och skurkaktiga affärsmän (förlåt, jag var tvungen). Det känns fel.

Uppenbarligen var jag naiv som trodde att Sanghan skulle "leva som den lär" när andra religiösa överheter så sällan gör det.