onsdagen den 29:e augusti 2007

Hört på tunnelbanan...

Jag är en tjuvlyssnare. Så är det bara. Jag älskar att iaktta människor, och lyssna på vad de pratar om. Jag tycker det är fascinerande. Så en dag när jag satt på tunnelbanan började jag lyssna på en man och en kvinna som satt på andra sidan. Ordet militärdiktatur lyckades jag snappa upp och med en gång började jag lyssna. De satt och pratade om Thailands nya konstitution och om hur den stärker militärens makt i Thailand. De sa att den visserligen var bättre än den gamla på det sättet att den gör det svårare för premiärministern att få så mycket makt som exempelvis Thaksin lyckades få, men att det är en ganska obehaglig konstitution i och med att den ställer militären över lagen, över själva konstitutionen. Sedan jämförde de situationen i Thailand med den i Burma, i och med att Burma fått så mycket medial uppmärksamhet på sistone. De konstaterade dock att det nog var värre i Burma och i Thailand, i tysthet instämde jag till fullo.

Jag har ofta känt att Burma är så bortglömt i Sverige, och att Thailands demokratiska problem är något de allra flesta är mer eller mindre omedvetna om, eller kanske bara inte bryr sig om. De där två människorna har jag förvisso ingen aning om vilka det egentligen var. De kanske jobbar med asienfrågor, vad vet jag. Men det var ändå skönt, Burma är något människor på tunnelbanan i Stockholm pratar om. Det är kul att bli överbevisad på tunnelbanan.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

söndagen den 26:e augusti 2007

Burma is NOT old news...

Jag såg precis Rapport. De rapporterar om nya arresteringar i Burma, och om exilburmeser som demonstrerar i Bangkok. Sann Aung blev intervjuad, lika engagerad som han alltid är. Det är lite rörande att se honom och andra burmeser, även de jag aldrig träffat, på tv nu. Jag vet hur länge de har väntat på den här internationella mediala uppmärksamheten. Jag minns de där stunderna då det kännts väldigt långt bort. "Burma is old news". Nu är det bara att hoppats att folket inne i Burma inte ger upp, att protesterna inte rinner ut i sanden igen och att omvärlden aldrig mer glömmer Burma.

Andra bloggar om: , , , ,

Svensk Burmapolitik på gång?

Uttalandet från Carl Bildt och UD kom till sist, tack! Nu hoppas jag att det här uttalandet inte kommer att stanna vid att bara vara ett uttalande, utan att det här innebär att Sverige i fortsättningen kommer att driva Burmafrågan, i EU, i FN och i andra sammanhang. Jag hoppas att det här kommer att innebära att Sverige nu får en Burmapolitik, inte bara på pappret!

Uppropet i Riksdagen som initierats av Svenska Burmakommittén och S-studenters Burmautskott har skrivits på av många rikksdagsledamöter nu... men långt ifrån alla. Vad kan någon svenska riksdagsledamot ha för anledning att inte skriva på det här uppropet? Det är ett upprop som manar till fred, demokrati och frihet för de över 1000 politiksa fångar som idag finns i Burma. Är inte det värderingar som delas av samtliga svenska riksdagskvinnor och riksdagsmän?

Läs mer här eller här.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

fredagen den 24:e augusti 2007

Ny bloggare:

Caroline Petersson, s-studenters nuvarande volontär i Mae Sot, har börjat blogga. Det är egentligen inte helt korrekt, hon har bloggat sedan i juni men jag har inte hittat hennes blogg förrän nu (inte så uppdaterad på den fronten heller uppenbarligen). Läs om hennes upplevelser och intryck från Mae Sot, New Delhi och från demokratirörelsen här.

I isoleringscell...

...har jag inte varit den senaste veckan. Men utan dator, i en barrack i ingenstans. Därav tystnaden på bloggen trots att så mycket hänt i Burma den senaste veckan. Från och med nu ska jag försöka vara mer uppdaterad, men tills vidare vill jag tipsa om andra Burmabloggare som skrivit om veckans händelser.

Rauls Burmablogg har han skrivit en rad inlägg om vad som pågår just nu. Ledarskribenten Jesper Bengtsson har också skrivit flera inlägg om händelserna på sin blogg. Karin skriver också kontinuerligt om händelserna på sin blogg, Heja världen.
I måndags publicerades också en debattartikel som jag skrivit om Burma i Göteborgsposten. Den finns att läsa här.

Andra bloggar om: , ,

lördagen den 18:e augusti 2007

Förvåning i tv-soffan

Janne Björklund... har jag suttit och suckat över många gånger i tv-soffan. Litteraturkanon i skolan och andra galenskaper. Men så kom förslaget om att göra skolan statlig igen. Sedan kom förslaget om böter för kommuner som inte kan erbjuda förskoleplatser åt alla barn. Jag gillar det. Jag gillar det verkligen.

Som en politiker en gång sa om en låtsaspolitiker; även den klocka som står stilla visar rätt tid två gånger om dygnet...

Andra bloggar om: , , , ,

lördagen den 11:e augusti 2007

Debattartikel i VF

I onsdags var det den 8 augusti, årsdagen för de stora demonstrationerna för demokrati i Burma. Då hade jag den här debattartikeln publicerad i Värmlands Folkblad (finns också på deras hemsida, sök på Burma):

Debatt: Välj sida för Burmas folk

2007-08-08

Det är dags att Sverige går före och står upp för ett folk som inte finns representerat i internationella samfund. Det är dags att Carl Bildt och Sveriges regering väljer sida och öppet stödjer Burmas folk och deras konstitution.
Det skriver CATHARINA ULLSTRÖM, Socialdemokratiska Studentförbundet, på nittonårsdagen för de blodiga upproren 1988.

Den 8 augusti 1988, i dag för exakt nitton år sedan, var en dag som skulle gå till historien för folket i Burma, en dag de aldrig skulle glömma och som förändrade både allt och inget.
Den 8 augusti 1988, början till slutet för demokratirörelsen, dagen då hoppet väcktes? kärt barn har många namn.
Det var en dag då tusentals burmeser gick ut i protest mot general Ne Wins militärregering, då tusentals dödades eller fängslades för sin tro på demokrati och frihet. Det var en dag då världen plötsligt insåg att det inte stod rätt till i diktaturen Burma.
Efter upproren 1988 väntade världen med spänning på förändring, och förändringen kom. General Ne Win avgick och demokratiska val hölls 1990. Oppositionspartiet National League for Democracy, med Aung San Suu Kyi som frontfigur, vann en jordskredsseger men resultatet ignorerades.
Antalet politiska fångar steg (nobelpristagaren Aung San Suu Kyi var en av dem) och en ny militärjunta med general Than Shwe på tronen installerades i Rangoon. De folkvalda tra-kasserades och förföljdes, många fängslades och många flydde.
I Thailand bildade de regering i exil, demokratiska Burmas regering.
De satte i gång med det arbete som skulle komma att fortgå i nästan tjugo år framöver, skrivandet av en konstitution för ett demokratiskt, federalt Burma. I Rangoon ville diktatorn Than Shwe och hans regering förbättra Burmas ansikte utåt (vilket svärtats något efter massakrer och arresteringar av demokratiaktivister).
De bytte namn på landet till Myanmar och började författa sin egen konstitution.
De öppnade landet för utländska investeringar och turism, anställde lobbyister för att locka pengar till "det gyllene landet, Myanmar".
Täta rapporter om slavarbete till följd av investeringar, tvångsförflyttning av fattiga från turistorter, etnisk rensning i Karenstaten, systematiska våldtäkter på landsbygden, den ökande knarkhandeln och fortsatta arresteringar av demokrativänner försvårade emellertid arbetet för militärjuntans lobbyister.
Det är dock inte utan att de vunnit en del viktiga segrar. 1997 blev Burma en av medlemsstaterna i det sydostasiatiska samarbetet ASEAN.
2007 fälldes den första resolution som behandlat Burma i FN:s Säkerhetsråd. Stärkta från resultatet i Säkerhetsrådet antar nu juntan den hittills största utmaningen, att få sin konstitution, som beräknas vara klar 2008, internationellt erkänd.
Samtidigt står den demokratiska exilregeringen inför nästan samma utmaning. I dag, nitton år efter det stora upproret, släpper exilregeringen det första utkastet till sin konstitution för den demokratiska, federala unionen Burma.
Vilken av de här två konstitutionerna som vinner internationellt erkännande kan komma att bli avgörande för den framtida utvecklingen i Burma.
I exilregeringens konstitution garanteras samtliga grundläggande demokratiska fri och rättigheter, vilka i dagens Burma lyser med sin frånvaro. Den innehåller också väl utarbetade förslag för att garantera de över hundra etniska och religiösa minoriteternas rättigheter, vilket är otroligt viktigt i ett Burma vars historia präglats av etniska konflikter och inbördeskrig.
Den innehåller också delar som ska garantera att folket får del av de pengar och/eller den energi som kommer från Burmas ovanligt rika naturtillgångar (i dag lever den stora majoriteten av Burmas folk utan tillgång till el och rinnande vatten).
Men det är inte bara innehållet i exilregeringens konstitution som är viktigt, utan också det faktum att den författats av representanter som inte bara varit folkvalda utan som också kommit från samtliga av de största etniska grupperna i landet.
Grupper som aldrig tidigare samarbetat har tagit fram en konstitution vars budskap inte bara är demokrati, utan också fred och försoning.
När Burmas militärregerings konstitutionsförslag släpps kommer det att vara ett förslag som varken innebär fred, försoning eller demokrati.
Den skulle dock, om den erkänns av Sverige, av EU, av världen, innebära att regimen i Burma i någon mening blir legitim.
Det skulle i sin tur göra det lättare att investera i ett Burma vars skogar försvinner allt snabbare och vars folk är trötta på att "donera" arbete till utländska vägbyggen utan kompensation.
Det skulle innebära mer pengar till en regering som lägger 40 procent av sin budget på att kriga med sitt eget folk.
I ett Sverige utan tydlig Burmapolitik och i ett EU utan tydlig Burmalinje står vi nu vid ett vägskäl. Det är dags för den svenska regeringen att vara den röst i EU, och i världen, som Sverige kan vara. Det är dags att Sverige går före och står upp för ett folk som inte finns representerat i internationella samfund. Det är dags att Carl Bildt och Sveriges regering väljer sida och öppet stödjer Burmas folk och deras konstitution.

Humorn stoppas i Burma!

När jag var i Mandalay träffade jag Moustache Brothers (ett möte jag skrivit kort om här). De är komiker och dansare som sätter upp "pwe"-föreställningar. För sin politiska satir fängslades två av dem och fick sitta sju år i burmesiskt fängelse. I Burma är de hjältar och alltjämt populära. Nu för tiden kan de inte uppträda som de brukade innan 1996, innan fängelsevistelsen, men de fortsätter allt jämt att uppträda. Men det är inte längre uppträdanden som fortsätter hela natten, så som en pwe i Mandalay ska göra. Det är heller inte pwe på burmesiska, som det brukade vara. De uppträder under ett par timmar på engelska för turister i deras eget garage, och det faktum att turister kommer varje kväll är det som gör att Par Par Lay och hans komiker/dans-trupp går nått så när säkra för polisen.



När jag var där i februari var vi ungefär tjugo västerlänningar i garaget, men utanför fönstret trängdes burmeserna. De kommer aldrig in utan stannar där ute, så att de snabbt kan försvinna när den burmesiska säkerhetstjänsten närmar sig. Par Par Lay och hans trupp bevakas ständigt.

Under veckan som gått skulle ett munkkloster i Mandalay återinvigas efter renovering och en föreställning med dans och ståupp-komik skulle anordnas, vilket är brukligt i Mandalay, Burmas kulturella huvudstad. Par Par Lay och hans trupp får inte uppträda offentligt, men Par Par Lay var en av de som stod bakom uppträdandet. I ett censurens Burma är nu föreställningen så gott som inställd. Det kommer att bli dans, men alla andra delar är inställda. Folk i Mandalay är upprörda, och i en intervju i thailändska The Nation frågar sig någon varför regeringen är så rädda för Par Par Lay. Personligen tror jag i och för sig att regeringen vill markera mot Par Par Lay, men jag tror att det de är mest rädda är det vapen Par Par Lay håller i sin hand, och är så skicklig på att annvända; humorn.


Par Par Lay

Läs om det hela på The Nations hemsida, här.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tiden går bakåt, för de som är sjuka.

I Sverige talas det för tillfället om nya regler för sjukskrivning. Utbrändhet ska i "normalfallet" inte ge någon sjukskrivning alls. I det nya förslaget skulle också folk med ryggskott tillbaka till arbetet efter bara några dagar. Sedan ska ju varje fall bedömas individuellt... Ja, det hoppas jag. Jag tänker att om någon på min avdelning skulle få ryggskott och sedan komma tillbaka efter några dagar skulle hon inte göra mycket nytta alls. Det skulle vara helt absurt. Har de överhuvudtaget tänkt på alla oss som har fysiskt tunga arbeten när de suttit och skrivit det här förslaget? Har de tänkt på något annat än att spara pengar?

På mitt arbete har de dessutom börjat tala om att ta i bruk ett nytt bonussystem. Alla arbetare som inte varit sjuka får en månatlig bonus, ju friskare du är; desto mer får du i lön. De kan kalla det bonus, men det handlar i själva verket om att straffa de som är sjuka. Det är absurt och jag förstår inte att det kan vara tillåtet att göra så.

Andra bloggar om: , , , , ,

fredagen den 3:e augusti 2007

Bra krönika om Burma

Hittade precis en bra krönika som Martin Gemzell för ett tag sedan skrivit i AiP. Det är kanske lite inaktuellt eftersom den skrevs för ett tag sedan (förlåt) men den är så välskriven och relevant att jag länkar till den ändå, framförallt som de burmesiska konstitutionerna snart är klara och vi bor i Europa. Här är den.

Andra bloggar om: , , ,

Konstitutionen kommer...

Jag har tidigare skrivit om den Thailändska konstitutionen här, här, här och här. Men jag är inte den enda som bloggar om detta och på bloggen Fotavtryck i Asien hittade jag det här intressanta inlägget inför godkännandet av den nya konstitutionen den 19:e denna månad.

Andra bloggar om: , , , ,

Utbildningskrisen bland burmeser i Thailand uppmärksammas!

I min artikel i Folket i Bild (som tyvärr inte finns tillgänglig på nätet) skriver jag om två starka kvinnor som jag träffade i Mae Sot, en stad på gränsen mellan Burma och Thailand, Daw San Dar Win och Paw Ray. De här två kvinnorna kommer från skilda verkligheter, San Dar Win var politiskt aktiv i Rangoon-området och nära vän med Daw Aung San Suu Kyi medan Paw Ray var lärare i inbördeskrigets Karenstat. Tillfälligheter förde dem samman och nu arbetar de sida vid sida som ledare för två organisationer som på olika sätt försöker stärka burmesiska flyktingbarn och -ungdomars rätt till utbildning.

Till min glädje upptäckte jag att Paw Ray, den tuffa lärarinnan som flydde från inbördeskriget, i veckan blivit invald som Ashoka Fellow i den internationella organisationen “Everyone a Changemaker.” Läs The Irrawaddys artikel om Paw Ray och om utmärkelsen, här.

Andra bloggar om: , , , ,

ASEAN ökar kraven på Burma

Tidigare i år, närmare bestämt i januari, skrev jag om årets ASEAN Summit som då precis varit. (se här) Jag skrev om deras nya charter och vilka tänkbara effekter det skulle kunna få för Burma (som är ett av ASEANs medlemsländer).

Kanske börjar redan nu effekterna av ett starkare ASEAN att märkas när nu ASEAN öppet börjar ställa krav på demokratiska reformer och Aung San Suu Kyis frihet. De kommer också att sätta upp en Human Rights Commission, vilket mött motstånd inte bara ifrån Burmas regering, utan även från Vietnams, Laos och Kambodjas regeringar. Företrädare för de tre sistnämnda länderna menar att deras länder inte är redo för en MR kommission, och de kan få möjlighet att gå med i kommissionen senare, enligt Herald Tribune.

Läs en artikel i Herald Tribune om saken, här.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,