måndag 14 januari 2008

En Burmaaktivists försvarstal

Det har gått ganska länge sedan jag senaste skrev något om Burma. Det beror nog på flera saker. Framförallt beror det nog på den andningspaus som blev när allt lade sig. September, oktober och november var de mest intensiva månader jag hittills upplevt. Det var jobbigt och fantastiskt på samma gång. Burma fick all min tid och studierna ingen tid alls. Men det kändes rätt att det var så.



Sedan kom december som någon slags lång paus. Tid att hämta andan. Tid att plugga ikapp och att ringa alla vänner jag inte ringt på alldeles för länge. Det kan låta skönt, men det var det bara delvis. Det blev också en stor tomhet som jag haft lite svårt att fylla. Det kändes som om hela världen glömde Burma bara för att jag slutade läsa burmesiska nyheter varje dag. Så var det förstås inte, men det blev något slags märkligt antiklimax. Vi var så många som jobbat så mycket (många andra längre och hårdare än jag) men världen var fortfarande densamma. Militärjuntan i Burma sitter där de sitter. Andningspausen var lite som ett slag i magen. Som att tappa luften. Därför har jag inte skrivit något om Burma. Inget alls. Jag har tänkt göra det flera gånger, men faktiskt inte orkat.

Så i torsdags tog pausen slut. Svenska Burmakommittén hade en julgransskakning och det var kul, även om granen liksom skakade ut sig själv. Vi såg en film om händelserna i september och pratade om året som gått och om året som kommer nu. Entusiastiska nya medlemmar med idéer. Ihärdiga veteraner som inte ger upp. Det var upplyftande.


Nu är alltså pausen slut. Det går inte att ta paus i år. 2008 känns enormt viktigt för Burma. Jag hör i vanliga fall inte till dem som tror på numerlogi, men i fallet Burma kanske jag gör det. I år är det 60 år sedan Burma blev en självständig stat. Det är 20 år sedan det stora demokratiupproret som slutade i blodbad 1988. Det är framförallt året då det som började 2007 måste fortsätta. 2008. Jag kanske är dramatisk, men det känns väldigt "nu eller aldrig". Jag hoppas på nu.


Missa inte fotokampanjen Don't forget Burma!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

3 kommentarer:

linus sa...

:-)

Karin sa...

Heja!

Jag känner likadant. Vi måste hålla ångan uppe. Samtidigt tror jag att en andningspaus då och då är en förutsättning för att orka producera ånga.

Det är svårt att hitta den perfekta balansen, och det är svårt att prioritera ideellt arbete framför annat, i alla fall i längden;) Man måste nog låte det gå upp och ner.

Men 2008 - nu kör vi! Ses i morrn;)

Catti Ullström sa...

Visst... men man önskar ju ibland att dygnet hade fler timmar. :)

Men nu är det nytt år, mer ork! Syns imorgon.