torsdag 17 januari 2008

Islam är ingens stora fiende!

Jag tror jag hade tur som föddes 1984. Det innebar att jag var för liten för att förstå kalla kriget. Jag började skolan 1991 och tittade fascinerat på som vi undan för undan bytte de gamla blindkartorna mot nya. Jag behövde aldrig vara rädd för något mörkt och läskigt österut. Och jag var aldrig rädd för terrorismen.

Den ekonomiska krisen var förvisso inte särskilt kul. Men vi skyllde det inte på kommunisterna. Och inte på muslimerna heller.

Under 90-talet fanns ingen stor fiende. Vi kanske lyssnade på rätt dålig musik, klädde oss smaklöst och sminkade oss som idioter. Men jag är sanslöst tacksam för att jag växte upp då.

De som föddes senare växte förvisso inte heller upp med kommunistspöket. Istället hotar muslimerna från alla håll och kanter. Jag var 17 år den 11 september 2001. Hade jag varit 7 hade jag kanske, eller troligen, påverkats på ett helt annat sätt av det som hände då och allt som hände sedan. För att växa upp idag, med allt för många människor som pekar ut islam som något ont och muslimer som generella våldsverkare, måste vara helt annorlunda. Och att vara muslim är nog inte alltid det lättaste.

Jag var på affären för att handla igår. En liten och ganska dyr butik i närheten där det alltid är samma kille som jobbar. Vi brukar prata lite och han är alltid väldigt gullig. Så igår var hans pappa i affären och de tittade på nyheter från något annat land på något annat språk. Jag försökte identifiera språket men utan att lyckas så jag frågade vad det var för tv-kanal. Killen såg livrädd ut och svarade att det sändes från London. Jag förklarade att jag undrade vilket språk de pratade på. Då såg han ännu mer osäker ut men efter ett tag kom det fram att det var persiska. Men det var alltså inte en kanal från Iran, förklarade han. Utan det sändes från väst. Det var bara för att hans pappa skulle förstå. De pratar så snabbt på de svenska nyheterna. Jag sa att jag bara undrade för jag tyckte att det lät så likt franska. Först då slappnade han av och vi pratade vidare om det ena och det andra.

Jag tror han var rädd för vad jag skulle tro. För att jag skulle döma honom. Det var så det kändes. Men döma honom för vad? För att han är från Iran? För att hans pappa inte pratar svenska flytande? För att de vill se nyheter på sitt eget språk?

Det är otäckt, det uppenbara behovet av en stor fiende. Under kalla kriget fanns kommunisterna, kommunismen och Sovjet. Idag finns muslimerna, olika fanatiska organisationer och terrorismen (missförstå mig rätt, jag drar inga paralleller mellan kommunism och islam förutom att dess förespråkare vid olika tillfällen varit "de stora hoten"). En stor fiende kräver alltid stora åtgärder. Därav menlösa och förödande kraftmätningar mellan Sovjet och USA i 70-talets Afrika. Därav 2000-talets krig mot "terrorismen" där förnuftet länge lyst med sin frånvaro.

Något annat lika otäckt är vad det gör med människor här hemma. Vad får människor, inte minst de unga som inte minns tiden innan 9/11, för bild av islam och av muslimer? Och hur påverkar det livet för alla muslimer här i Sverige?

När människor måste skämmas över vart de kommer ifrån och vilka deras föräldrar är, då är någonting galet. Och där är vi nog redan.

Björn Fridén har skrivit bra om det som utlöste det här verbala utbrottet. Kommentarer även hos America Vera Zavala och Semus.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

13 kommentarer:

Adrian Kaba sa...

Nej catti, det är inte lätt att vara muslim idag på 2000-talet och bli ifrågasatt hela tiden. Det var kanske lättare för en kommunist på 80-talet att stå upp för vissa åsikter när man aktivt valt en viss politisk och ideologisk syn.

Men en muslim kan ha 100-tals politiska åsikter och 10-tals olika ideologier, ändå drar man alla över en kam.

Ses vi till helgen förresten med s-studenterna?

Mvh

Catti Ullström sa...

Jo, jag tror helt klart att kommunisterna på 80-talet hade det lättare än muslimerna idag. Menade bara att det där behovet av gemensam fiende är läskigt, och dess utrikespolitiska konsekvenser kan jämföras.

Inrikespolitiskt leder det nog inte till samma konsekvenser. Iaf inte enbart. Även om jag som sagt inte jämför situationen för 80-talets kommunister med situationen för dagens muslimer (eller för den delen islam med kommunismen) menar jag att både "hotet" från terrorismen (som ofta blivit detsamma som islam)och "hotet" från kommunismen kan användas för att motivera lagbundna inskränkningar på våra mänskliga rättigheter. Och det är farligt.

Jo, visst syns vi till helgen! Det ska bli kul :-)

Adrian Kaba sa...

Förstår, ja det bli kul :-) Jag ser fram emot det..

Anonym sa...

Är skämmas rätt ord? Det låter som att han är van vid/förväntar sig negativa kommentarer. En slags rädsla. Och det är bara sorgligt. Ifall det verkligen vore som så att han skämdes över sitt ursprung skulle det i alla fall kunna vändas till något positivt. Det är skrämmande få muslimska ledare som tar avstånd från terrorismen. Jag tror det bara är två eller tre muslimska råd i hela världen som uttalat Fatwas över Al-Qaida. Detta är verkligen något att skämmas över. Ifall tillräckligt många skäms över sina ledare kanske något gott kan hända. Precis som det kan bli bättre för nysvenskar ifall tillräckligt många "gammelsvenskar" skäms över de som inte respekterar tex killen i din butik. Jag skäms.

Catti Ullström sa...

Huruvida han skämdes eller bara förväntade sig att bli dömd av mig kan jag ju omöjligen veta. Men jag tycker inte att han borde skämmas.

Jag drar nämligen inget likhetstecken mellan islam och fatatism eller terrorism. Jag vet att de flesta iranier i Sverige idag inte stöttat den nuvarande regimen. Vad ska han skämmas över?

Det är klart han kan skämmas över att det görs idiotiska saker i islams namn lika mycket som jag kan skämmas över att det görs idiotiska saker i demokkratins och frihetens namn. Men han ska ju inte skämmas över att vara iranier. Jag skäms inte över att vara svensk. Och inte över att vara västerlänning.

Anna Ardin sa...

Jag har de senaste s-bloggrubrikerna på min sida. Ibland ser jag en rubrik som verkar intressant, och nu har dessa lett till din blogg inte mindre än fyra gånger i rad! Antingen är jag intresserad av samma saker som du, eller så är du jäkligt bra på att skriva rubriker.

Och om religion, varför jag hittade dig idag. Det finns ett material som bland annat röda korset använt, med ett stort antal texter som man ska gissa vilken grupp som skrivit. Man får gissa religion och ursprungsland etc. Genomgående i denna övrning brukar bli att alla gissar fel. "Det här måste vara skriven i ett u-land, västerländska män har inte en sån kvinnosyn" är ett exempel på uttalande om en text från en svensk rättegång och "det här är grundläggande i svensk kristen moral" och det visar sig att det är en klassisk muslims text.

Religion eller inte, det är större skillnad på om man tror att man hittat The Truth eller om man (ännu) är öppen och letar efter det nya. Tycker jag.

Leo Sundberg sa...

Det här är ett känsligt ämne som du tar upp. Jag är inte bombis på att jag håller med dig, men det är bra att någon lyfter detta.

Personligen har jag mycket svårt för religioner över huvud taget, jag är ateist och tror på att ett sekulärt samhälle är enda sättet att bygga en demokrati på. Folk kan få ha gudar, hustomtar eller annat i sitt eget huvud. Men det kan man ha som privatsak.

Av den anledningen vänder jag mig starkt emot politisk islam, en ideologi som bygger på att samhället ska styras efter koranen. Har själv bott ihop med en väldigt trevlig kille från Pakistan. Men när det kom till politik, menade han att äkta demokrati finns i koranen. Om man följer koranen får man demokrati.

Jag invände då att folket kanske vill ha något annat än koranens påbud, och att demokrati handlar om majoritetsstyre. Man måste i så fall frångå koranen om folket vill det. Och att allt tänkande att det finns en absolut sanning förhindrar både demokrati och intellektuellt framåtskridande. Då hade han inget att komma med, men jag har aldrig sett honom så sur som då. Det var riktigt jobbigt också, jag kände att jag sårade honom. Men i längden kanske det var bäst att han fick komma ur sin bubbla, vad vet jag?

Det var här två olika demokratibegrepp som krockade. Mitt begrepp var det västerländska mekaniska, hans var det österländska och idealistiska. På så sätt hade han en demokratibild som mer påminde om DDR, att folkstyre är när eliten styr för folkets bästa. Vilket jag, om jag ska vara generös, ser som upplyst despotism i bästa fall.


Jag tycker att man ska skilja på människor och deras åsikter. Jag har både vänner som är muslimer och kommunister. Men jag förbehåller mig rätten att kritisera deras galna idéer då och då. Vilket kanske är bättre än den McCarthyism som kommunister fått utstå, och den islamofobi som finns idag.

Själva religionen islam är inget problem i exempelvis Bosnien och Albanien. Folk gör ingen stor grej av att de är muslimer där, och de som har kommit hit har ofta inget problem att smälta in i Sverige. I andra länder har religionen status av totalitär sanningsregim. Detta absolutismtänkande menar jag, kan man inte tillåta folk att börja implementera i Sverige bara för att man ska vara tolerant mot främmande människor.

Leo Sundberg sa...

Tips:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2451&a=734384

Sara Mohammed diskuterar hedersvåld och islams betydelse för detta.

Christina Meltin Westerlund sa...

Hej Cattis!

Tack för en helt otroligt bra bloggpost!
Jag delar din åsikt till 100procent!

Catti Ullström sa...

Anna, den typen av expriment är intressanta och lite oroväckande ibland. Men det är ett effektivt sätt att komma på sig själv med fördomar. För i övrigt håller jag med, fanatism i all form är farligt.

Leo, man hamnar fel i debatten ifall man drar likhetstecken mellan muslimska fundamentalister och muslimer. Det är lite som att anklaga alla kristna för tokigheter som kommer från Runar och Carola. Och jag tror de flesta i vårt samhälle idag är överens om att politik och religion ska skiljas åt.

Catti Ullström sa...

Christina: Tack!

Leo Sundberg sa...

Ja, det är sant. Alla muslimer är inte fundamentalister. Men det finns en växande trend kring islamism, i och med att segregationen är en grogrund för det. Och det mångkulturella kulturrealtivistiska tänkandet (vi får inte kritisera och komma med pekpinnar). Några uttalade krav på att ändra politiken efter islam finns inte idag (öppet). Men att ändra enskilda muslimers egna liv finns det mycket krav på, från familjestrukturer och annat.

Så var finns balansen i debatten idag? Antingen ser man allting som en härlig mångfald, och blundar för problemen trots att de faktiskt växer.

Eller så ska man utmåla alla muslimer som ett hot mot Sverige.

Kan man inte få tycka någonting mitt emellan?

Catti Ullström sa...

"Man" får tycka vad man vill.

Jag ser inte mångfald som ett problem, jag ser inte islam eller för den delen muslimer som ett problem.

Min poäng i det här inlägget var dock att jag tro det är jobbigt att vara muslim i Sverie idag, rätt typiskt att det ska skifta fokus här i kommentarsfältet poängen. "Debatten" du Leo drar igång var inte den debatt jag drog igång. Det gör mig så trött att så många svenskar ska börja snacka "vi och dom" så fort islam nämns, oavsett sammanhang (kanske är det just därför många avstår debatten).