tisdagen den 29:e januari 2008

Thailand är och förblir en diktatur.

Jag har ända sedan valet i Thailand den 23 december tänkt skriva något om det. Inte egentligen om själva valet, utan snarare om den thailändska demokratin. Idag är det så dags.

Thailand har ofta lyfts fram som det goda exemplet i Sydostasien, inte bar på grund av landets ekonomiska utveckling utan också på grund av att det varit en demokrati bland diktaturer. Den nittonde september 2006 störtades dock den thailändska, folkvalda regeringen, ledd av premiärminister Thaksin Sinawatra, genom vad som kallats en ”fredlig militärkupp”. Kuppmakarna sade sig vara demokratins försvarare och militärkuppen beskrevs som ett försök att ta tillbaka demokratin (som stulits av den korrupta regering som suttit vid makten). Thailändare firade kuppen på gatorna. Bröllopsfoton togs framför stridsvagnar. Barn i militärkläder gav blommor till militären.

Många utländska observatörer förvånades, förskräcktes, över den glädje thailändarna visade över att demokratin i landet var död. Europa och USA kritiserade kuppen medan thailändska tidningar försvarade den. Det här är thailändsk demokrati, proklamerade experter av olika slag. Om en militärkupp är ett uttryck för den thailändska demokratin, blir den givna följdfrågan vad demokrati i Thailand egentligen innebär? Om en militärkupp är det enda sättet att kontrollera att demokratiska principer följs i Thailand, vad säger det oss om demokratin, om demokratins begränsningar?

Den thailändska militärjuntan har nu skrivit om landets konstitution och återinfört demokratin, eller i alla fall de allmänna valen. Den nya konstitutionen innefattar flera nya lagar som ska minska möjligheterna för politiker i landet att stjäla pengar från de thailändska skattebetalarna. Bland annat är det förbjudet för de som sitter i Nationalförsamlingen (vilken består av Representanthuset och Senaten) att äga aktier i större bolag och det finns en anti-korruptionskommitté som ska motverka korruptionen bland politikerna. I övrigt är det mycket i den nya konstitutionen som påminner om den gamla. Kan vi därmed konstatera att demokratin i Thailand, nu när de allmänna valen har hållits, är återupprättad? Det beror egentligen på vad vi menar med demokrati. Kanske är frågan vi egentligen bör ställa oss huruvida Thailand någonsin varit en demokrati.

Thailand är sedan länge en konstitutionell monarki, precis som vårt eget land, men den thailändska monarkin skiljer sig i mångt och mycket från den svenska. Den thailändske kungen, Bhumibol, är nämligen långt ifrån så maktlös som han ibland framställs. Att kritisera kung Bhumibol ger fängelsestraff. Innehav av boken ”Kungen ler aldrig”, en biografi om den thailändske monarken där hans egentliga politiska makt kartläggs och analyseras, är förbjudet.

Kungens makt rubbades inte av militärkuppen. Inte heller av den nya konstitutionen eller de senaste valen. Kungen utser samtliga höga domare i landet. Han utser ledamöterna i den kommitté som ska kontrollera korruptionen, i den kommitté som ska kontrollera att mänskliga rättigheter respekteras, i den kommitté som kontrollerar de allmänna valen och så vidare. Han utser faktiskt ombudsmän och ledamöter i samtliga styrande, nationella kommittéer och församlingar i Thailand, utom i Representanthuset. När kung Bhumibol utser ledamöter till de olika kommittéerna tar han i och för sig oftast emot råd från den mäktiga Senaten, men eftersom Senatens medlemmar också utsetts av kungen gör det knappast processen mer demokratisk.

Representanthusets ledamöter är således de enda som på nationell nivå väljs demokratiskt, men inte heller Representanthuset står helt utanför kungens makt. Förutom att den politiker som på något sätt försöker driva en politik som skulle resultera i att kungen skulle få mindre makt konsekvent blir avsatt och riskerar fängelse är det också så att kungen när som helst har rätt att upplösa Representanthuset och kräva nyval. De allmänna valen i Thailand är en annan fråga att diskutera. Det faktum att de som ska kontrollera att valen går korrekt till och som reglerar de kampanjer och aktiviteter politiska partier får ha fram till valet utses av kungen och Senaten är i sig ett demokratiskt problem. De som får rösta är förvisso samtliga thailändska medborgare över arton år, men röstningen är inte som i Sverige frivillig. Röstplikt gäller. Den som inte röstar och inte kan bevisa att hon eller han hade en bra anledning att inte rösta kan dömas, och därmed fråntas sin rösträtt.

Till Representanthuset kan den bli vald som har varit thailändsk medborgare i minst fem år. Det kan kanske tyckas som en lång tid men det ger åtminstone möjligheten för invandrade thailändare att sitta i Representanthuset. För att kunna bli utsedd till de höga politiska positionerna, ministerposterna, måste personen ifråga nämligen vara född som thailändare och dessutom ha en akademisk examen. Samma regler gäller för Senaten och samtliga kommittéer.

Dessa regleringar utesluter inte bara thailändare som invandrat, de utesluter också de drygt 90% av den thailändska befolkningen som inte har en akademisk examen. Den samhällsgrupp som har möjlighet att få makten är alltså en mycket liten grupp människor som i stort sett alltid har mycket god ekonomi; det är överklassen. Dessutom står även de under kungen, vars inflytande finns i varje del av den thailändska demokratin.

Många svenskar som besöker Thailand brukar charmas av den thailändska monarkin; bilderna av kungen, de rojalistiska t-shirtarna och det eviga sjungandet av hans lov. Men faktum är att den thailändska monarkin inte är fullt så sockersöt, kungens roll är långt från den representativa roll han så ofta ger sken av. Det finns knappast en del av det thailändska samhället som inte genomsyras av hans makt, och varje försök till kritik av majestäten tystas effektivt.

Själva poängen med demokrati är folkstyre och rätten att tycka, tänka och kräva. Dessa fundamentala delar av demokratin har de thailändska makthavarna skickligt lyckats ta bort. För att den ska fungera måste demokratin vara inkluderande, och den stund den istället exkluderar är den döende. Med detta i bakhuvudet blir det enklare att förstå det thailändska folkets reaktion på kuppen förra året. De firade inte att demokratin var död, demokratin hade ju aldrig riktigt funnits och den finns inte idag heller.

Jag har tidigare skrivit om den thailändska monarkin här och här. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 kommentarer:

Fotavtryck i Asien sa...

Hej Cattis, var ett tag sedan nu. Tufft av dig att ta upp ämnet, du har också satt dig in väl i situationen.

Några fullt och väl utvecklade demokratier är svårfunna i Sydostasien. Thailand har ju också i bästa fall varit en typ av hybrid demokrati.

Sättet det infördes på från början var kanske nyckeln till problemets ursprung, fast det kan vi aldrig få svar på...

Det var ju inte genom stora folkliga demonstrationer och en enorm folklig uppbackning som landet blev demokratiskt.
När de tre musketörerna genomförde sin kupp 1932 visste de flesta thailändare inte vad de fått..vad demokrati egentligen var..

Idag vet nog eliten ungefär vad det är, men bryr sig bara om de delar som gynnar dem själva..

Den thailändska kungens roll är mer svårbestämd i det hela. Svårigheten att verkligen placera kung Bhumibols roll i historien bygger i sin tur på dessa lese majeste lagar.

Den onämnbara författaren som nu just nämner:) menar ju själv att det var självaste problemet med boken..att den måste bygga på rykten..för där finns inga andra bra källor. Och talar vi demokrati, så är det visst ett demokratiskt problem..dem finns det som sagt många av i Thailand.

Catti Ullström sa...

Tack för kommentaren! Var lite nervös för thailand-bloggarnas reaktioner. Ni som bor där känner ju det thailändska systemet på ett helt annat sätt än vad jag gör (nog för att jag bott i Mae Sot, men det är ju mer burmesiskt än thailändskt). Men jag har faktiskt försökt sätta mig in ordentligt i situationen. Boken som inte får läsas har jag snart läst ut och jag har lyckats ta mig igenom både denfd och den nuvarande konstitutionen. Det som jag känner saknas mig är förstås kännedom om hur dessa system fungerar i praktiken. Någon kanske jag kan undersöka det också... men det är ju inte helt enkelt...

//Catti