tisdag 18 mars 2008

Hur länge minns vi Tibet?

Under helgen som gått har jag varit på EBN-möte i Genève, som representant för Svenska Burmakommittén. EBN står för European Burma Network och är precis vad det låter som, ett nätverk för oss som jobbar med Burmafrågan i Europa. EBN har ett nära samarbete med exilregeringen, och premiärminister Sein Win fanns på plats, tillsammans med ett antal andra ministrar. I nätverket ingår också den internationella burmesiska munkorganisationen, som jobbar med att sprida det budskap vi såg munkarna i Burma lyfta fram med stolthet i september förra året.

Under mötet i helgen var det oundvikligt att diskutera händelserna i Tibet när det var fikapaus(er). Inte minst med de munkar som deltog på mötet och som så nyligen såg sina vänner fängslas och mördas i Burma. I Tibet är munkarna åter igen i fokus, om än i en delvis annan kontext. Och än en gång reagerar världen.

Och visst kommer minnena från september tillbaka. Återigen har något som började som icke-våld blivit våld, något som handlar om att minska förtryck blivit mer förtryck (även om det är svårt att veta vad exakt som händer där inne).

Dalai Lama hotar tydligen med att avgå, ifall våldet fortsätter. Icke-vålds-principen är en otroligt vacker princip. Människor som i praktiken, i trängda situationer, lyckas anamma den principen är starkare än de flesta av oss. Jag förstår att Dalai Lama reagerar på våldet, från båda sidor, samtidigt som jag utan att vilja förolämpa någon troende lamaist konstaterar att hans situation är en helt annan än situationen för de tibetaner som lever i fattigdom i Tibet.

Jag läser idag att protesterna mot det som sker i Tibet har spridit sig till västra Kina. Det är positivt, eller det kan iallafall vara det. Det beror på vad som händer nu, både i Kina och i omvärlden. Kommer Tibet att glömmas lika fort som Burma glömdes? Kommer hoten om OS-bojkott försvinna lika fort som de gjorde förra gången? Time will tell...

Christina Meltin Westerlund uppmanar på sin blogg oss alla att skriva på för mänskliga rättigheter och dialog i Tibet. Det är kanske det minsta vi kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

9 kommentarer:

Anonym sa...

Icke-våld är en idealistisk och tramsig ståndpunkt. Historien är en kamp om makt. All makt bygger ytterst på våld och makt kan bara krossas med övermakt.

Våld är helt nödvändigt. Eller skulle de romerska slavarna med Spartacus i spetsen bjuda romarna på en blomma för att bli fria?

Nej, då lever man i en sagovärld där ekonomin inte har någon betydelse. Bara det som är gott och ont, och det ur ett enda perspektiv.

Trots att Kina är ett avskyvärt land är de religiösa virrpannorna Lama-diktatorerna och deras sk "fredliga" anhängare inte bättre på något sätt. Är man en progressiv människa stödjer man Tibet, som en provins i Folkrepubliken Kina och inte som någon västvänlig religiös lydstat.

Catti Ullström sa...

Jag respekterar människor som är troende. Helt och fullt. Ifall de står för annat som är i min mening vettigt. Jag tycker icke-våld är en princip som kan fungera, men som möjligen inte alltid gör det. Det fungerade ju som bekant för Gandhi :-)

Det behöver inte handla om extrem idelaism att tro på icke-våld. Ibland handlar det helt enkelt om att vara realistisk och förstå situationen. I fallet Burma har man tex provat våld och det gick som bekant helt åt skogenm. Istället har vi nu fullskalig etnisk rensning i Östra Burma... I fallet Burma är troligen den fredliga vägen, med folklig organisering (gärna facklig) och ekonomiska sanktioner enl min mening vägen att gå. Samtidigt insr jag också att det är en låååpng väg. Men hellre det än militär intervention, vilket jag tror skulle leda till att världens längsta ännu pågående inbördeskrig blev ännu värre och pågick änn längre.

Att kalla Tibet en västerländsk lydstat låterungefär som den typen av propaganda som kommer från den burmeiska juntan (då riktat mot demokratirörelsen).

Tibet har helt klart inget demokratiskt arv. Den religiösa stat som fanns där innan 50-talet var starkt hierarkisk osv. Men nog är det dags för Kina att få press på sig för sina brott mot mänskliga rättigheter i landet. Och nog vore dialog med Dalai Lama en god dé. Jag kan för lite om den faktiska situationen för att kunna uttala mig om huruvida själcständighet vore det bästa... möjligen inte. Men Tibet och tibetanerna måste respekteras, oavsett om Tibet är en del av Kina eller ej.

Och skriv gärna under med namn.

Jonas Thungren Lindbärg sa...

Anonym - jag får faktiskt erkänna att jag inte ser hur Spartacus är ett bra exempel på att våld fungerar. Vad jag vet så massakrerade väl Pompeius de 5000 slavar som kom undan medan Crassus korsfäste de 6600 som han tillfångatagit. Jovisst, våld är nödvändigt ;)

Och angående Tibet så vore det väl närmast ett sorgligt skämt för tibetaner att ta till våld mot Kinas militärmakt. En icke-våldskampanj däremot är betydligt svårare för Kina att slå ner utan att se ut som monster...

Anonym sa...

Anonym,

Misstänker att du är ironisk eller något

"Trots att Kina är ett avskyvärt land är de religiösa virrpannorna Lama-diktatorerna och deras sk "fredliga" anhängare inte bättre på något sätt. Är man en progressiv människa stödjer man Tibet, som en provins i Folkrepubliken Kina och inte som någon västvänlig religiös lydstat."

Är man en progressiv människa stödjer man väl tibetanernas rätt att under demokratiska former välja sin egen framtid?

Angående att icks-våld inte fungerar. Hur ser du på Solidaritet och de andra oppositionsgruppernas seger över det kommunistiska förtrycket i Östeuropa?

/Kristian

Kjell-Åke Persson sa...

Rubriken på din blogg är synnerligen befogad, Cattis.Risken är stor att allmänheten helt glömmer Tibet när väl OS är igång, om ens intresset håller i sig tills dess.
Burma behövde ju inte ens ett OS för att få media - och därmed den stora allmänheten - att glömma motståndskampen där .
Men vi som inte har så lätt att glömma får därför inte ge upp, utan bidra med det lilla eller stora vi kan för att påminna "de glömska". Och då menar jag inte enbart genom bloggar och dylikt.

Anonym sa...

"Återigen har något som började som icke-våld blivit våld, något som handlar om att minska förtryck blivit mer förtryck ... "

Det "icke-våld" du pratar om är tibetaner som angripit kineser. De har angripit dem för att de är kineser, med stenar, betongblock, skor. Allt som fanns till hands. De har brännt deras bilar och affärer.

Icke-våld? Knappast. Etnisk rensning och rasism? Ja.

Och varifrån får jag dessa uppgifter? Från den enda oberoende journalisten på plats - läs själv The Economist.

Det här handlar inte om munkar som demonstrerar fredligt en sjuk militärdiktatur som Burma.

Det här handlar om rasistiska arslen som lynchar folk på gatorna! Det är inget man ska tycka är bra.

Och nej, det är inget jag kommer att glömma iallafall. Alla goodwillpoäng som Tibet möjligen tjänat ihop genom åren är totalt bortblåsta.

Kina har all rätt i världen att slå tillbaka mot de här rasistiska ligisterna.

Catti Ullström sa...

anonym: nu har jag aldrig påstått att burma o tibet är samma sak. eller att det inte förekommer våld från båda sidor, båda. det är ju rätt uppenbart.

jag har vidare konstaterat att det inte finns någon direkt demokratisk tradition i tibet.

vad gäller det du kallar rasistiskt våld är det förstås inte försvarbart. och det är nog rasistiskt så till vida att det riktas mot framförallt hankineser. men jag misstänker att tibetanerna själva skulle beskriva det som våld gentemot det ockupationsfolk som så länge förtryckt tibetanerna och deras kultur.

Susz sa...

Global Action

1 Million Human, 192 Countries, 1 Voice

After decades of repression, Tibetans are crying out to the world for change. China's leaders are right now making a crucial choice between escalating brutality or dialogue that could determine the future of Tibet, and China.
We can affect this historic choice -- China does care about its international reputation. But it will take an avalanche of global people power to get the government's attention. The Tibetan spiritual leader, the Dalai Lama, has called for restraint and dialogue: he needs the world's people to support him. Fill out the form below to sign the petition--and spread the word.

http://www.avaaz.org/en/tibet_end_the_violence/21.php/?cl=65269630

Best Regards/ Susz Sweden

Anonym sa...

Idrott och politik är två vitt skilda ting, säger vissa folk.. Är inte ett ovanligt korkat sätt att försvara sina egna intressen!?

DÅ: OS i Berlin 1936 var ett gigantiskt propagandajippo för nazismens Tyskland. Bakom järnridån var medaljer i de största internationella turneringarna viktiga symboler för kommunismens överlägsenhet som ideologi. Men till vilket pris?

NU: Det väckte uppseende när USA helt nyligen strök Kina från utrikesministeriets svarta lista över de tio länder i världen som är sämst på att respektera mänskliga rättigheter. Tre dagar senare bryter helvetet ut i Tibet, när buddistiska munkar och vanliga medborgare demonstrerar mot Kinas förtryck, med livet som insats. Ett hundratal människor uppges ha omkommit i kravallerna.

USA och EU uttrycker sig oerhört försiktigt och idrottsrörelsen uttrycker sig inte alls. De enda som gör sina röster hörda är opolitisk bundna medborgarrättsrörelser som Amnesty International och Avaaz.

Det har inte alltid varit så här. 1980 beslöt USA att bojkotta sommar-OS i Moskva i protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan och fick andra länder med sig.

Alltså tiger vi och lider och blir därmed medbrottslingar.

Kanske är det då ingen som längre minns de döda munkarna i Tibet och Burma, när Kina visar upp sina bländverk för världens inbjudna stats- och regeringschefer den 8 augusti.

Officiellt var det väl meningen att Kina skulle organisera OS på mänsklig frihets villkor?! Nu blir det i stället resten av världen som får acceptera ett högst tvivelaktigt OS på diktaturens villkor. En värld, en dröm, lyder mottot. Vems dröm? Vilken dröm? En dröm om accepterat förtryck och egoism utan helhetssyn?