måndag 24 mars 2008

Religion och politik hör ihop.

Att politik och religion inte hör ihop har blivit något av ett mantra inom vänstern, och delvis också inom olika liberala västerländska rörelser. Anledningarna är förstås många och påståendet har på sätt och vis god historisk grund. Vår svenska, kristna kyrka har sysslat med mycket dumheter. Kyrkan har haft mycket makt. Kyrkan har använt sin makt till att förtrycka människor. Kyrkan har använt kristendomen för att legitimera förtrycket. På andra platser har andra religiösa samfund gjort detsamma. Religion har varit förtyck. Ofta.

Att religiösa ledare inte bör vara politiska ledare är en viktig princip. Religionen och staten bör inte sitta i samma båt. Den religiösa makten och den politiska makten ska vara delad.

Men. Det är inte detsamma som att säga att religion och politik inte hör ihop. Jag menar att religion och politik i högsta grad hör i hop, de måste höra ihop. Våra religioner predikar medmänsklighet och kärlek. Det är förstås lite av en definitionsfråga men hur kan egentligen en människa, en religiös ledare exempelvis, som förespråkar medmänsklighet vara opolitisk?

När munkarna i Burma demonstrerade mot landets militärjunta, vilket i högsta grad är en politisk handling, hördes få protester från svenska liberaler eller från den svenska vänstern. Jag hörde få, förutom representanter från den burmesiska juntan, kräva att munkarna skulle sluta sina protester för att politik och religion inte hör ihop.

Jag hör vidare få opponera sig mot det faktum att det fanns kristna ledare som hjälpte judar, romer och andra förföljda under nazi-tiden i Europa. För att inte tala om alla de judiska ledare som gjorde detsamma... Även det är ju tämligen politiska handlingar.

Vart går den där osynliga gränsen för när och var och hur religion får och måste vara politik? Vem sätter gränsen?

Skrivet med anledning av det här blogginlägget, den här och den här artikeln och den här debatten. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ps. Jag är själv sedan länge övertygad agnostiker uppväxt i ett hem utan troende eller religiös tradition... bara så att ni vet "vem" avsändaren är... Ds.

13 kommentarer:

Markus L sa...

Hej Catti. Du argumenterar vettigt men tänker lite snett tycker jag. När man säger att religion och politik inte hör ihop menar man ju företeelserna i sig själva.

Du verkar snöat in på de olika handlingar människor med religiös övertygelse gör. Men säg att du hjälper judar, romer o.s.v. under nazitiden, så spelar det ingen roll om du gör det för att du är kristen eller p.g.a. hur du tolkar Voltaire. Handlingen är som du säger, inte opolitisk, men den är oreligiös.

Jämför exempelvis med om kristna ledare hade försökt rädda judar genom att säga åt dem att dem kan få hjälp att fly om de accepterar Jesus som sin frälsare. Det hade varit en både politisk och religiös handling.

Om du vänder på det, om du som socialdemokrat hade valt att konvertera till Islam, är det en religiös handling, men den är ju inte politisk bara för att du råkar vara uttalad socialdemokrat. Inte ens om du valt Islam för att den religionen ligger i linje med dina socialdemokratiska värderingar, hade den handlingen kunnat ses som särskilt politisk.

Allt du gör är väl inte politiskt bara för att du råkar vara socialdemokrat? På samma sätt har ju inte allt religiösa gör med religion att göra bara för att de råkar vara religiösa.

kyrksyster sa...

Kan bara hålla med. Man kan inte sätta kristna i karantän lika lite som kärnkraftsmotståndare.


Jag har skrivet ett antal inlägg i ämnet på min AB-blogg:

http://blogg.aftonbladet.se/13059/perma/666481

http://blogg.aftonbladet.se/13059
/perma/748065

plus de senaste om Ulla J och hennes utspel...

johannes sa...

@catti: Jag tycker både du och Markus har bra poänger. Själv håller jag nog med Jürgen Habermas i den här svåra frågan. Religiösa personer har naturligtvis rätt att delta i den politiska diskursen, även med religiösa argument. Men deras argument ska bedömas efter samma kriterier (rationalitet, logisk konsistens, empirisk grund) som sekulära argument. Att på förhand utesluta religiösa argument vore fel.

Nineve sa...

Och vem bestämmer vem som är religiös och därmed inte får engagera sig politiskt?...låter inte som ett demokratiskt samhälle att skilja på religion och politik.

Anonym sa...

Spännande diskussion. När man säger att "religion och politik" inte hör ihop så säger man väl egentligen att människan är överordnad Gud (åtminstone i värdsliga frågar). Dvs att Gud inte finns eller har fel och att människan kan besluta detta med majoritet.

Var det kanske lite mer politiskt korrekt att "frama" detta som att religionen (och dess absoluta värden) är en privatsak och inte ska blandas in i politiken (som med några undantag ju bygger på att värderingar är relativa)än att säga att Gud finns inte rakt upp och ned och att människan är alltings mått när uttrycket myntades?

Personeligen tycker jag förstås att den som vill får lyfta religiösa argument i demokratisk ordning så länge han accepterar att folkfleratalet kan besluta att hans gud har fel... (Om Gud skulle finnas i nån version som de religiösa urkunderna påstår så har vi inte så lite hybris...)

/Kristian

M sa...

Väldigt intressant diskussion, men jag undrar hur många hade tyckt att religion och politik hör ihop om man ex skulle tala om islam som statsreligion?
Då skulle man helt plötslig kanske inte tycka att det vore så ok längre…

Adrian Kaba sa...

Tack Catti för ett intressant blogginlägg.

Har lite svårt att se hur en religiös eller troende människa som bygger både sin världsliga som andliga övertygelse på en viss lära och dess filosofi skulle inta politiska ståndpunkter som går emot vederbörandes religiösa övertygelse?

Att man sen kanske inte alltid klär dessa övertygelser i en religiös klädsel är en annan sak. Man kan rent logiskt, rationellt och humanistisk om man hör hemma i en liberal religiös övertygelse, inta politiska ståndpunkter i enlighet med politiskt liberala/socialistiska och till och med konservativa ståndpunkter samtidigt som man inte överger sin övertygelse.

Det som bör vara avgörande till om man kan anse om religion höra hemma i de olika politiska riktningarna (i politiken) är alltså de religiösa övertygelserna och inte att de som sådana är religiösa.

gurgel67 sa...

Jag tycker absolut att man inte ska blanda ihop religion och politik! Att som politiker hävda med gud sin rätt att fatta beslut är att utnytja religion som maktmedel. Men att slåss för sin rätt att tro, som Tibetanerna gör, är en helt annan sak! Om politiker förbjuder andra att tro då måste man ju ha rätten att kämpa för sin tro!

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Catti Ullström sa...

Kul diskussion! Tack för alla kommentarer...

Först och främst: Håll er till ämnet! Övervakning diskuterar jag gärna... i kommentarsfält till inlägg som handlar om just det. Inte här!

Markus: Jag förstår vad du menar men tror du missförstått vad jag menar. Givetvis är det så att alla handlingar som görs av den som är religiös inte för den skull blir religiösa. Det är dock inte det jag menar. Jag menar att den religiösa övertygelsen ibland kan leda till slutsatser och handlingar som är politiska, dvs ett religiöst ställningstagande kan vara politiskt.

Ta tex munkarna i Burma (tjatet om detta kommer givetvis av att jag kan just den situationen rätt väl). Den religiösa övertygelsen säger dem väldigt förenklat att:

1. Det är fel att skada andra människor.

2. Det är fel att handla mot princip 1.

3. Det är fel att blunda när någon annan handlar mot princip 1, det skulle kunna ses som medhjälp och därmed direkt vara ett brott mot princip 1.

Att tillåta militärjuntan i Burma att fortsätta fängsla och tortera och misshandla och mörda skulle därmed ganska enkelt kunna ses som en "dålig handling" för en buddhistisk munk. Det skulle troligen ge dålig karma och därmed förlänga vägen mot Nirvana. Det övervåld som juntan och militären i Burma utsätter folket i landet för kan rimligen inte ses som acceptabelt för den som vill vandra den gyllende medelvägen.

Munkprotesterna i Burma var därmed i högsta grad religiösa handlingar som hade religiösa motiv. Samtidigt som de i lika hög grad var politiska handlingar med politiska motiv. I de här fallen är det svårt att skilja det politiska från det religiösa.

Samma sak gäller den kristna motståndsrörelsen Vita Rosen i Tyskland under Nazi-tiden. När man läser de argument de använder, framförallt i början, när de diskuterar den nazistiska politiken är de tämligen religiösa å ena handen, tämligen politiska å andra handen.

Är det fel att handla politiskt mot religiös bakgrund? Rimligen måste människor kunna agera politiskt mot bakgrund av vad de tror oavsett om de tror på Gud eller något annat. Och rimligen bör de religiösa argumenten, som Johannes o Kristian påpekar, bemötas på samma vis som vilket annat argument som helst.

"m": Nu handlar det här inlägget ju inte om vilken religion som är statsreligion eller inte är det. Det handlar om huruvida politik och religion bör och kan gå hand i hand. Och om huruvida det verkligen är möjligt att särskilja dem helt. Jag anser inte att någon statsreligion någonstans har tolkningsföreträde, precis som Kristian och Johannes är religion i politiken endast ok om det är lika ok att bemöta de religiösa argumenten och rösta ner dem ifall majoriteten vill det.

Gurgel: Jag tycker som sagt inte att någon ska få använda religiösa argument om det är så att man inte får bemöta de argumenten. Tycker vidare inte att någon religion ska ha tolkningsföreträde. Men i en demokrati med religionsfrihet och yttrandefrihet förstår jag inte varför vi ska begränsa just troendes rätt att yttra sig politiskt, är det verkligen konsekvent för en demokrat?

Ang. munkarna i Tibet så tycker jag också de har rätt att utöva sin religion. Men mitt exempel var munkarna i Burma som protesterade för demokrati, yttrandefrihet och ekonomiska reformer. Inte för religionsfrihet. Märk väl.

J sa...

Religion är politik. Men politik är inte religion.

Lite generaliserande: De flesta religioner bygger på olika teser om vad som är rätt eller fel. Oftast är det en gud, någon som företräder gud, eller någon annan sorts upplyst som gett folket dessa rätt och fel. Vad vi har här är en metafysisk moralgrund. Att handla på basis av dessa handlingar är handla politiskt på religiös grund. Ett exempel: många kristna ogillar abort. det är en politisk åsikt, på religiös grund. Ett antal kristna försöker förbjuda aborter. Det är att agera politiskt på religiös grund. Bland annat Kristdemokraterna hävdar att sverige ska byggas på "kristna värderingar". Kristna värderingar: värderingar om rätt och fel enligt jesus och gud. Alltså: gud säger vad som är fel, alltså är det fel, alltså ska vi lagstifta mot det.

Det går egentligen att hålla på i en evighet, men religionen ÄR politisk, även om politiken inte är religiös.
Tycker personligen att det är tämligen sjukt att argumentera rätt och fel med någon påhittad figur som "källa"- som jag ser det har man mycket svaga argument om man måste hävda "gudomliga" skäl.

Dock måste vi inse att religionen, som i sin karaktär är politisk, har en del i det demokratiska samhället, och därmed också i politiken. Annat vore inskränkningar i demokratin.

Catti Ullström sa...

j: i princip håller vi nog med varandra. religiösa politiska argument måste ju tåla kritik och motargument och beslut fattas ju därefter. därför är det ju egentligen inte relevant i just den här diskussionen huruvida du o jag köper argument som på ngt vis hänvisar till en högre makt... eftersom jag inte är troende skulle jag nog ha svårt att övertygas av den typen av argument. Poängen med mitt resonemang är ju dels att argumenten ändå måste få höras och att, precis som du säger, religioner innefattar en mängd värderingar och moraliska ställningstaganden som per definition är politisk. Jag uppfattar det som att de håller med mig om detta?

//C