måndag 21 april 2008

Stigmatisering och Tystnad

När vi arbetar med HIV/Aids längst den thai-burmesiska gränsen möter vi ständigt problem. De två största problemen är, som jag upplever det, tystnad och stigmatisering (inte helt frånkopplade från problemet med amerikanska kristna organisationer med alldeles för mycket pengar).

Tystnad då HIV/Aids är ett problem som det helst inte talas om. Tystnad då sexualitet, speciellt kvinnors sexualitet, är något det är helt tabu att tala om. Tystnad då spridandet av HIV/Aids i regionen framförallt sprids via sprutor, och därmed bland sprutnarkomaner, och sprutnarkomaner är ett problem det alltid blundas för (i Thailand, i Burma och i Sverige)!

Stigmatisering av den som vågar bryta tystnaden. Stigmatisering av den kvinna eller man som har HIV behandlas annorlunda, utesluts ur samhället, är fel, är "syndiga", är en skam. Stigmatisering av den kvinna som vågar be om kondom, eller som ens vet vad kondomer är. Det är ju inte sådant som fina flickor vet. Stigmatisering av den som vågar erkänna sitt missbruk. Stigmatisering av den som med hjälp av sprututbytesprogram försöker skydda sig själv och andra från smittan.

Tystnad och stigmatisering brottas vi med i Sydostasien. I Sverige. I USA.

Jag läser idag i Aftonbladet att Andreas Lundstedt inte får visum att åka till USA på grund av att han har HIV. Det ligger något så grundläggande fel i det att jag knappt kan formulera mig. Det är på grund av sådana människor som den människa (eller de människor) som bestämt att Lundstedt inte får åka till USA som vi inte får bukt med HIV. Att försöka stoppa HIV vid gränsen får motsatt effekt. Helt motsatt effekt.

Ifall vi säger nej till någon, artist, flykting eller turist spelar ingen roll, på grund av att han eller hon har HIV säger vi att de människor som har viruset inte har samma värde och rättigheter som andra människor. Det är förstås fråga om stigmatisering på hög nivå, och varför är stigmatisering så problematisk? Dels för att vi aldrig har rätten att bestämma vilka medmänniskor som åtnjuter fulla mänskliga rättigheter och vilka som inte gör det, de är ju medfödda. Dels för att vi genom att stigmatisera försvårar kampen mot HIV/Aids. Genom att säga att Lundstedt inte får åka till USA säger de amerikanska myndigheterna att han, i och med att han har HIV, inte har samma rättigheter som Magnus Carlsson och de andra i Alcazar säger de också att människor som är öppna med att de har HIV inte har samma rättigheter som övriga människor. Hur kan vi då tro, förvänta oss, att människor med HIV ska bryta tystnaden? Hur kan någon kräva att någon ska berätta att han eller hon har HIV om det innebär att personen ifråga då fråntas mänskliga räättigheter?

Och hur tror vi att vi ska få bukt med HIV om ingen vågar tala om HIV?

Läs även annat intressant om, , , , , , , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Skummade Hökmarks artikel som du länkar till! Det är säkert väl värt att följa upp vad alliansens medlemmar skriver om internationellt. Hans försvar för friskolornas existens är ju excellent!
Margaretha

Catti Ullström sa...

Visst är det så. Nu tror jag iofs inte att det är varje dag som svenska politiker blir publicerade i The Guardian. :-)

//Catti

linus sa...

catti, vackert och sant skrivet! bryt tystnaden!

linus

Catti Ullström sa...

:-)