tisdag 22 april 2008

Vad är den radikala feminismen?

Feminismen inom partiet måste radikaliseras, menar Reza Javid. Det är svårt att göra annat än att hålla med. Något måste hända. Debatten kring kvinnor och jämställdhet och sexualitet och feminism har, inte minst i bloggosfären, stått still och stampat. Den har dessutom dominerats av liberaler. Inget fel i det, förutom att jag hellre ser en socialdemokratisk vinkel på det hela.

Frågan är då vad det innebär, en socialdemokratisk feminism och en socialdemokratisk radikalisering av feminismen. Att det behövs är självklart. Samhället är inte jämställt och inte partiet heller (visserligen är det, som Reza påpekar, så att vi gjort framsteg och just nu har kvinnor på en mängd tunga poster men strukturer är seglivade). Men vad innebär en radikalisering och vart har vår politik och kanske även debatten gått fel?

Svaren på de kluriga frågorna sitter jag tyvärr inte inne på, men jag har tänkt några tankar kring det där med den feministiska debatten i allmännhet.

Någonstans tror jag att vi i dagens debatt fokuserar för mycket på att "bota" ojämställdheten. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Om vi tänker oss ojämställdheten som en stor ohälsa som vi behöver komma till bukt med, kanske rentav en epidemi (en inte helt långsökt liknelse...), blir en naturlig reaktion att finna medicinen. Har du hosta får du hostmedicin. Men för att få bukt med riktigt svåra hälsoproblem och epidemier behövs förebyggande arbete. Vi kommer inte åt HIV-problemet om vi inte talar om sexuella rättigheter, kondomer och så vidare. På samma sätt kan vi inte komma åt ojämställdheten genom att bara dämpa och bekämpa dess effekter. Vi måste arbeta mot det som skapar ojämställdheten. Vi måste prata strukturer och system och reproducerande hierarkier, igen. Vi måste ompröva strategier och våga ifrågasätta feministiska sanningar.

Ibland när den här typen av tänkande anförs möts det av kritiken att vi ser människor som robotar i strukturer, att vi inte ser individer eller tror på deras kraft. Men individerna är i högsta grad tydliga när jag tänker kring jämställdhet. Individer som aktörer vilka agerar i, mot och med strukturer. Vi måste prata mer om strukturer och att göra det innebär inte att vi inte ser individen utan enbart att vi ser individen i sitt sammanhang.

Delvis görs såklart det ovan nämnda och det finns både en och annan riktigt vass feministisk debattör där ute. Men allt för ofta hamnar vi i diskussioner kring hur vi åtgärdar symptomen, symptom som sexistiska sånger i kårsammanhang eller det ökade antalet plastikopererade unga kvinnor. Det kan vi diskutera och visst kan det ibland vara vettigt och viktigt, men det är inte de frågorna som är de viktigaste. Det är inte sexistiska sånger eller skönhetsideal och fixering som skapar patriarkala samhällsstrukturer, även om de hjälper till att upprätthålla dessa. Därför är det inte kring plastikoperationer eller sexistiska sånger, utan kring de strukturer som dessa företeelser är symptom av som debatten framförallt bör kretsa.

Det var inte bara vaccinet som låg bakom den ökande livslängden i Europa under 1800-talet; det var i lika hög grad, kanske högre grad, det faktum att folk började tvätta händerna. Förebygg!

Lite feministisk debatt på vänsterkanten: Peter Karlberg, Victor Bernhardtz, Bo Widegren

Andra intressanta bloggar om , , , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Socialdemokratin har aldrig varit bärare av mycket radikalt. Radikal feminism får du nog söka vänster ut.

Mvh
Lena

Catti Ullström sa...

Eller inom s...

Anders Persson sa...

Väldigt bra inlägg, jag tror du har helt rätt. Fokus i debatten ligger, precis som du säger, på symptomen och inte på att förebygga sjukdomen. Det känns som att går i lite fel riktning idag. Skillnader i biologi mellan män och kvinnor lyfts rätt ofta fram och utifrån desa dras slutsatser om våra olika roller och försärker de stereotypa könsrollerna. Då hjälper det inte att enbart rikta in sig på symptomen.

Bra inlägg!