onsdag 28 maj 2008

Stå upp för MR... men hur?

Stå upp för mänskliga rättigheter, uppmanar Jonas Morian idag. Han uppmärksammar Amnestys årsrapport och det faktum att det i år är 60 år sedan den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter antogs. Han konstaterar att "Sverigeaktuella" politiker från USA och Iran långt ifrån alltid tar hänsyn till dessa rättigheter. Det har han förstås rätt i.

Jag har också kikat på Amnestys rapport. De konstaterar såklart åter att situationen i Burma går mer bakåt än framåt. De manar till förändring. Jag läser också dagens rapporteringar från den humanitära katastrofen i Burma. Jag läser om hur militären istället för att hjälpa tvångsförflyttar och tvingar drabbade människor att arbeta gratis. Jag läser om hur hjälparbetare hindras att hjälpa. Jag konstaterar att den internationella opinionen nästan tystnat, igen. Jag konstaterar att de svenska socialdemokraterna är tysta.

Så funderar jag på deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Kanske den vackraste deklarationen i världen. Synd bara, att vi dagligen spottar på den.

Jag funderar på Morians uppmaning, på hur vi kan stå upp för mänskliga rättigheter. På riktigt. I fallet Burma har vi återigen svikit deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Vi har svikit folket i Burma. Vi nöjer oss med att Burmas junta sagt halvt ja till hjälpinsatser, och ignorerar att hundratusentals undanhålls dessa rättigheter. Vi låtsas som juntans nja till internationell hjälp är ett internationellt lyckande, när det i själva verket är ett misslyckande. Så kan diplomater och politiker slå sig på bröstet, och Burmas junta kommer undan med brott mot mänskligheten, nu igen.

Att omfamna och stå upp för de mänskliga rättigheterna är att stå upp för de små människorna som blir osynliga när de stora elefanterna dansar på bordet. De små människorna i Burma, i Kongo och i Brasilien. I Europ och i Sverige.

Med detta misslyckas politiken ständigt. Med detta misslyckas svenska politiker i fallet papperslösa. Med detta misslyckas väst- och östvärldens mäktiga politiker i fallet Burma.

Politiken för de små människorna. Vart tog den vägen?

I media: Irrawaddy1, Irrawaddy2, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3
I bloggosfären: Burmabloggen, Carina Brandow, Eleonore Eriksson, Fredrik Federley

I övrigt:

Jag och Burmautskottaren Henrich Harder skriver i Folkbladet om risken för selektiva hjälpinsatser i Burma.

Appropå mänskliga rättigheter fortsätter debatten om FRA. Som vanligt är Laakso och Karlberg att lita på i dessa frågor. Också Fridén, Rayman och Mary diskuterar utvecklingen, mot bakgrund av Federleys ovilja att stå upp för det han tror på.

Läs även annat intressant om , , , , ,

10 kommentarer:

LeoB sa...

Catti, du skriver
"Politiken för de små människorna. Vart tog den vägen?"

Jag undrar om den försvann i antalet röstande?

Jag skrev en kommentar på en annan blogg häromdagen om den nya tidens ekonomi. Det viktigaste tycks vid en hastig blick vara IT-fieringen med frågor som fildelning osv.

Jag tror det är ett misstag att tro det. Jag förvånas inte över att det på ytan ser ut så här. Orsaken är kanske att den ytan döljer den viktigare frågan om makt. Makten har förändrats av IT-fieringen/globaliseringen.

Den lilla människan betyder inte längre lika mycket i ekonomin. Det är nog rent krasst så att antalet köpare har blivit relativt sett viktigare än den enskilde kunden. Mer omsorgsfull kundvård lönar sig inte när det finns massor av nya köpare att nå.

På liknande sätt tror jag att det förhåller sig med politiken.

Jag är som sagt inte förvånad över att det ser ut så. Däremot är jag en smula förvånad över att det är svårt att få svar på tankar kring detta. Men kanske är också det naturligt, kanske är också det en avspegling av maktens villkor (eller ska jag kalla det natur?).

Men ändå, vi bör fundera på hur vi igen gör den lilla människan viktigare.

Catti Ullström sa...

Att inte blir förvånad innebär ju inte att man inte blir förbannad. Och förbannad är, ibland, bra..

LeoB sa...

@Catti

Nej, du har rätt. Men både förvåning och ilska kan vara användbara drivkrafter.

(Kan inte låta bli att tänka att de kanske är mer effektiva utan de så "populära" SSRI-preparaten.)

Catti Ullström sa...

Nu hänger jag inte med... helt borta. Vad är SSRI-preparat?

//Catti

Resurs sa...

Cattis!

Nu har du chansen att stå upp för männskliga rättigheter! Här i vår egen antika bakgård.

Nu handlar det om att stå upp för de männskliga rättigheterna också för vanliga svenssons som pga sjukdom eller mobbing hamnat utanför de ekonomiska trygghetssystemen.

Från den 1 juli kommer utförsäkringen av tiotusentals långtidssjuka att leda till social misär, här i Sverige! Du har möjlighet att protestera! Men den 4 juni är det försent, då klubbas den nya sjukförsäkringslagen i riksdagen. Då blir det lagligt att säga upp folk om är sjukskrivna 6 månader.

Kom till MYNTTORGET i STOCKHOLM den 3 JUNI 2008.

Sprid budskapet! Vi accepterar inte att man trampar på min kompis!!

Läs mer på resurs.blogg.se

Och,du ge en slant och ett leende till din hemlöse granne! Chansen är stor att det är någon som blivit misshandlad av det svenska systemet!

Catti Ullström sa...

smartare kanske att rikta reklamen gentemot folk i stockholmsområdet... en annan befinner sig ju 4,5 tågtimmar och svindyrbiljett längre neråt i Sverige.

//Catti

LeoB sa...

@Catti

SSRI-preparat? Selective serotonin reuptake inhibitors. Läkemedelsbolagens största kassa-ko någonsin. Kontroversiellt. Ursprungligen medel mot depressioner, men har nu blivit något slags allt-i-allo psykofarmaka. Ofta mot en förmodad genetisk defekt som då närmare en miljon svenskar antas lida av. Inte utprovat på barn/tonåringar, men ordineras numera ofta till tonåringar.

Men allt det där visste du nog.

Vad jag syftade på var att en del menar att känslorna blir mindre intensiva om man äter SSRI preparat. Om det är så, vad får det för betydelse för politisk kamp?

För en del kanske det innebär att de kan delta (eftersom de blir av med sin panik). För andra kan det innebära att de inte är tillräckligt intresserade. En annan möjlighet är att de som tar preparaten kanske har lätt att komma ifrån sin egen panik inför taskigheter de själva gör.

Jag tror att det i de allra flesta fall finns bättre och mer meningsfulla sätt att ta hand om panik än SSRI preparat.

Catti Ullström sa...

Nej, det visste jag inte (anar jag lite ironi där...).

Man får väl hoppas det iaf, att det finns bättre sätt att ta hand om panik, vill säga.

//Catti

LeoB sa...

Eh, nej, det var inte menar som ironi ... Jag tänkte att "alla" säkert känner till det idag och speciellt alla politiskt intresserade människor. Men jag är tydligen en smula hemmablind.

Kerstin Berminge på Motvallsbloggen har skrivit en del om det. (Själv har jag nog bara nämnt det någon gång.)

Catti Ullström sa...

Ok, då får jag väl läsa på nu. Iom att du inte var ironisk känner jag mig mindre pretto och mer okunnig. ;-)