torsdag 24 juli 2008

Gröning, Morian och nazismens framväxt i Tyskland.

Obs! Väldigt långt inlägg.

Igår skrev Jonas Morian om ett inlägg som Lotta Gröning i sin tur skrivit på sin blogg. Det har dragit en gång en delvis historisk debatt. Eftersom jag tycker att samtliga debattörer missar viktiga historiska delar har jag svårt att låta bli att lägga mig i. Så jag gör det.


Lotta Gröning
skrev på sin blogg, apropå att en vänsterpartist gått med i Sd, att:
" Det var socialdemokraterna och vänstern som banande vägen för Hitler på sin tid i Tyskland. Det hade givetvis många oraker, men en var oförmågan att se och göra något åt problemen. Och att inte vara stolta och glada och hylla fosterlandet."
Gröning har helt rätt att den socialdemokratiska ledaren under mellankrigstiden inte klarade av att hantera den enorma ekonomiska kris som landet stod mitt i, men frågan är om inte Grönings förklaringsmodell: "...oförmågan att se och göra något åt problemen. Och att inte vara stolta och glada och hylla fosterlandet" har någon direkt substans. Oförmågan att se vilket problem är den första frågan jag skulle vilja ställa Gröning, och vad skulle de ha gjort? Det är mycket tveksamt om nationell stolthet hade hjälpt den tyska opinionen.

Morian hade en hel del frågetecken kring Grönings inlägg och bad om ett förtydligande, vilket han också fick:
"Lotta Gröning har nu svarat och skriver bland annat att "det var inte judarna som var problemet när Hitler först tog makten" utan "den dåvarande regeringens oförmåga att hantera den ekonomiska krisen".
Morian upprörs över Grönings historieförenklande och skriver :
"Det är synnerligen anmärkningsvärt - och historiskt helt fel. Den rasistiska antisemitismen var tvärtom central i det nazistiska partiprogrammet sedan 1920-talet. Judarna ansågs genom sin ”ras” vara underlägsna och parasiterande, och detta kunde aldrig förändras eftersom det påstods ha genetiska orsaker. När Hitler 1923 dömdes till fängelse efter sitt misslyckade kuppförsök skrev han "Mein Kampf" - i vilken han utvecklade sina tankar. Judarna beskylldes där för nederlaget i första världskriget och för den ekonomiska depressionen."
Jag skulle säga att båda har delvis rätt och Gröning har delvis fel. Men det som gör att jag lägger mig i diskussionen är att båda ignorerar de faktorer som de flesta 2VK-historiker brukar mena var avgörande för utvecklingen i Tyskland (tillsammans med depressionen och den allmänna anti-semitismen, förstås), nämligen Versaillesfreden och det parlamentariska systemet i Tyskland vid denna tid.

Gröning har rätt när hon skriver att judefrågan inte var den avgörande frågan när Hitler lyckades ta makten, i det har hon delvis rätt. Utan depressionen och de enorma konsekvenser den fick för Tyskland (pga Versaillesfreden) var det möjligt för nazisterna att få ett helt folk att se judarna som syndabockar. Sedan har Morian helt rätt i sin beskrivning av nazismens utveckling i Tyskland, samtidigt som han missar de ekonomiska faktorerna. Hitler var judehatare och nazist när han tog makten (och tidigare) och han var mycket öppen med detta, men utan Tysklands ekonomiska kaos hade folk troligen inte lyckats.

När Gröning skyller nazismen på sossarna är hon dock ute på väldigt hal is. Sossarna i Tyskland kunde under mellankrigstiden inte göra så mycket åt den ekonomiska krisen. Dels var Tyskland djupt skuldsatta och dessutom så småningom ockuperades deras rikaste områden. Dels var parlamentet, i och med avsaknaden av en vettig småpartispärr, tämligen kaotiskt och ofta oförmöget att agera. Men okej, om Gröning har förslag på vad de skulle ha gjort är jag intresserad av att höra hennes lösningar. Så länge tänker jag förklara varför det var så vårt för regeringen i Tyskland att få ordning på landet och varför detta kom att leda till att någon så sjuk som Hitler kom att leda Tyskland.

Först och främst måste dock ett sägas. Utan den rasism, romerhat och antisemitism som funnits i Europa under så lång tid hade förintelsen inte blivit. Men idéer sprids inte och växer sig inte starka oberoende av andra faktorer.

Versaillesfreden kallas ibland den sista omoderna freden. Den sista då det förlorande landet tvingas betala krigsbyte till det vinnande. Nu förhöll det sig så att Tyskland, tillsammans med habsburgarna och osmanerna, var i krig med en massa länder. Då både Osmanska Riket och det österikiska kejsardömet gick under lämnades Tyskland att betala hela skulden. Dessutom förlorade de Alsace och Lorraine (franska namn) till Frankrike. Dessa två "stater" var då de mest industrialiserade delarna av Tyskland. I och med detta blev Ruhrområdet Tysklands mest industrialiserade område och enormt viktigt. Redan yunder tidigt 20-tal gick Tyskland in i en svår lågkonjuktur på grund av de stora krigsskulderna, och detta sammanföll med att Frankrike i jakt på rikedom gick in i Tyskland och ockuperade det enormt viktiga Ruhrområdet. På liknande sätt fortsatte krigsskulden att göra situationen i Tyskland svår, och när den ekonomiska krisen kom 1929 drabbades det redan drabbade landet oerhört hårt. Inflaionen var enorm, med stora bokstäver.

Effekterna för befolkningen blev (lite genaraliserat) olika beroende på samhällsklass. Arbetarklassen på landet och överklassen var dem som drabbades minst.

Arbetarklassen fick det förvisso svårast, men det var inte dem krisen påverkade mest. Arbetarna var redan fattig, de blev fattigare men fattigdomen var de vana vid. Det skilde sig dock en del mellan arbetarna i städerna och arbetarna på landet. Arbetarklassen på landet klarade sig generellt bättre än arbetarklassen i städerna. Arbetarna i städerna bodde ofta i egna lägenheter där de köpte sin egen mat och drabbades därför hårdare än arbetarna i landet som oftast bodde och åt hos sina storbönder.

Överklassen å andra sidan hade egentligen en hel del att förlora och förlorade i och för sig en del, men i och med att de hade mycket rikedom i fast egendom (hus och mark och värdefulla ting) istället för i enbart pengar som blev värdelösa klarade de sig okej.

Medelklassen däremot... Det fanns vid den här tiden en tämligen stor medelklass i Tyskland. Med dagens mått mätt skulle de troligen kallas lägre medelklass, eftersom de oftast var med låg eller ingen utbildning och inte hade särskilt mycket fast egendom. De bodde i lägenheter och hade i den industrialiserade staden lyckats spara ihop en del pengar. De hade det oftast bättre än föräldragenerationen men var knappast att betrakta som rika. De pengar de hade hade de i just pengar. Som snabbt blev värdelösa i det ekonomiska kaoset.

Gissa vilka som framförallt röstade på Hitler? Det var förstås den medelklass som blivit utfattig och som kände sig sviken av demokratin. Arbetarklassen i städerna var ofta kommunister och den på landet sossar. Överklassen röstade inte helt otippat borgligt. Att medelklassen röstade på Hitler berodde framförallt på:

  • den djupa ekonomiska krisen, vilken delvis berodde på och förvärrades av Versaillesvillkoren.
  • det parlemantariska systemet i Tyskland vilket i stort sett inte hade någon småpartispärr (=kaos).
Judehatet var också en viktig faktor, men innan 1VK var det i princip inte starkare än hatet mot romerna. Det var det parlamentariska kaoset och den ekonomiska krisen som gjorde det möjligt för Hitler och nazisterna att ta den anti-semitism som funnits i Tyskland sedan medeltiden och göra den till nazism.

Läs annat intressant om , , , , , , , , , ,

8 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Catti Ullström sa...

katolska kyrkan, knullkontrakt och pedolifi har inget med det här inlägget atrt göra. Relevans tack!

don giovanni sa...

Klart att sossarna är skyldiga till nazismen; genom att inte stödja spartakisterna och förhindra en revolutionär linje. Skönt att se att det finns folk på aftonbladet som minns lusemburg och liebknecht.

Sen talade ju tex ebert i SPD talade ju om"lojalitet till faderlandet osv...

Anders Nilsson sa...

Jaha hum ....? Vad var det jag skulle säga? Man blir lite konfunderad över en del anonyma kommentarer bara. Jo!

Vi får int glömma de våldsamma och totalt destruktiva motsättningar som rådde mellan kommunister och socialdemokrater under hela 20-talet och 30-talet. Den kommunistiska ideologin förutspådde kapitalismens undegång i den djupa krisen under 20-talet. Därför blev det viktigt för de att slå hårdast mot de som konkurrerade om arbetarrösterna, socialdemokraterna. Under hela fascismens framväxt i Europa såg kommunisterna socialdemokratin som huvudfienden. Socialdemokratin betraktades som socialfascister och skulle bekämpas skoningslöst. I Tyskland blev den här linjen förödande. Likaså i Spanien.

Vidugavia sa...

Gröning är helt bakom flötet.

Jag vill också komma med en del sakupplysningar angående Anders Nilssons kommentar.

Kominterns ultravänsterlinje som innebar att man såg socialdemokratins ledningar som del av den reaktionära borgerligheten varade mellan 1929 och 1935. De fascistiska rörelserna hade växt sig starka innan dess.

Som socialdemokrat så skulle jag fråga mig varför de tyska socialdemokraterna satsade sina resurser på att 1932 få den ärkekonservative Hindenburg vald till president, mannen som gjorde Hitler till rikskansler.

Ultravänsterlinjen uppkommer i en situation där redan starka motsättningar existerar inom arbetarrörelsen, inte minst eftersom socialdemokratin på många håll hårdhänt motarbetar all politisk opposition inom fackföreningarna. Exempelvis den olyckliga utveckling som det svenska icke-stalinistiska socialistiska partiet får under 30-talet berodde till stor del på att det i praktiken inte tilläts verka inom fackföreningsrörelsen.

I Spanien frångick komintern-kommunisterna ultravänsterismen och ingick i en "folkfrontsregering" med bland annat socialdemokraterna och diverse borgerliga grupper och kuvade de revolutionära grupperna inom republiken. Knappast ett tecken på att socialdemokratin sågs som huvudfienden.


Fast i slutändan ska vi inte glömma att det var de borgerliga partierna i Tyskland som gav Hitler makten.

Anders Nilsson sa...

Till Vidugavia

Ja jag är medveten om att din historieskrivning är den oficiella, men om vi går till källorna, Kominterns 1,2 och tredje kongress så kan du själv läsa dig till kommunisternas taktiska förhållning till socialdemokratin.

Allt annat än samarbetsvilliga, bedrev kommunisterna ständig "Putsch-politik".

Inte heller ger kominterns dokument någonstans intrycket av att fascismen utgör något hot. Tvärtom man samarbetar med dem i Bayern så sent som 1929, om jag inte minns fel. Socialdemokratin var huvudfienden, demokratin nummer två, borgerligheten nummer tre.

Detta leder också fram till Stalins huvudlösa teori om socialfascismen som huvudfaran efter 1932 års parlamentsval, där nazisterna blev näst största parti.

Socialdemokratin sökte å sin sida samverkan och stöd från borgeligheten till försvar för demokratin, mot kommunismen och mot fascismen.

Hindenburg var inte fascist utan enligt samtida bedömare den ende som kunde utmana Hitler som samlande person i Tyskland.

Utvecklingen i Sverige stärker inte på något sätt att den socialdemokratiska linjen skulle gynnat en nazistisk utveckling.

Min poäng är att kommunisternas politik under 20- och 30-talet gav fascismen ett större spelutrymme vilket ju slutgiltigt kom att manifesteras i Stalin-Ribbentroppakten.

Lena sa...

Ja, sossarna har nog bra mycket mindre skuld i Hitlers succé i Tyskland än i Francos succé i Spanien där sossarna gjorde gemensam sak med stalinisterna och bidrog till att krossa Francos bittraste fiender, de fria revolutionära vänstergrupperna.

Anders Nilsson sa...

Lena. spanska inbördekriget är inte min starkaste gren, men om jag inte minns helt fel så gick väl UGT (sossarna) samman med syndikalisterna och de frihetliga 1938 mot kommunisternas kontrarevolution i folkfronten.

Rätta mig gärna om jag har fel. Jag får dyka ner i min bokhylla och leta reda på mer fakta.