onsdag 20 augusti 2008

Normen och den konstige

Läste det här inlägget hos Charlotte, och kom att snurra en del kring det här med normen och normerna. Inlägget som följer har ingen direkt anknytning till det hon skriver, men hennes inlägg bör läsas ändå. Befogad irritation.

Vi tenderar att alltid diskutera kring det normavvikande istället för kring normen, inte minst när vi diskuterar samhällsproblem. Det finns förvisso en poäng i att ibland göra det, men det finns en minst lika tydlig poäng i att inte alltid göra det. Ett tydligt exempel är förstås diskussioner kring kärnfamiljen och dess vara eller ickevara. Det vi för det mesta diskuterar och problematiserar kring är i själva verket sällan kärnfamiljen, utan allt och alla som inte passar in i "mallen". Jag säger inte att vi aldrig ska göra det, men när vi enbart diskuterar utifrån det perspektivet tenderar vi att bli normförstärkande. Vi kan gå med på att acceptera det normavvikande, men normen förblir det normala, det överordnade. Det otäckaste med det förhållningssättet är att "vi" (läs vi som identifierar oss med normen) tycker att vi har rätten att just "gå med på att acceptera".

Du kanske är konstig och jag tycker du är konstig, men jag kan acceptera dig. Jag kan tolerera att du är konstig. Underförstått blir att jag också skulle ha rätten att inte acceptera dig för att du är konstig. Och jag är norm. Och norm står över normavvikande.

Diskussionsklimatet skulle tjäna på att vi tog en annan utgångspunkt allt som oftast. Själva utgångspunkten (grundat i ett problemformuleringsprivilegium) för en debatt eller diskussion styr ofta den diskussion som kommer. Frågan styr svaret.

Om huvudfrågan inför en diskussion eller debatt är "Är kvinnor lika bra chefer som män" utgår vi från början från att det troligen inte är så, eller iallafall att det är den gemena uppfattningen. Det blir själva utgångspunkten för diskussionen, och budskapet är tydligt: Det är något lite konstigt med kvinnor i cheftjänster, det är inte helt normalt (läs män hör hemma i chefstjänster, det är normalt).

Tåls att tänka på. Varje dag, till och med.

Läs annat intressant om , , , , ,

I övrigt:
Är LSU-kampanjen Alla olika Alla lika suveräna på normkritik och normkritiskt perspektiv. De öppnade både mina och många andras ögon för våra egna tankemissar.

Och så något helt annat. Knuff.se levererar idag en hel massa tråkigheter. AFA blir en allt mer absurd "organisation", vilket Karlberg och Svensson kommenterar. Skåne skakas av otäcka rasistbrott som får mig att minnas de hemska hatbrotten i värmländska Vålberg under min uppväxt (men helt oväntat tycker sverigedemokratiska bloggare bara att det är fråga om understimulerade ungdomar). Och EU vill censurera mera, vilket vi läser om hos den på området kunnige HAX. Sen Forum för Levande Historias undersökning... jag borde skriva längre om det men jag tänker nöja mig med att hålla med Blogge.

Need I say, suck.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Välkommen tillbaka in i bloggbruset. Ser fram emot att se dig tiillämpa normkritiken framöver!

Tobias Lindgren sa...

Var ser du att "men helt oväntat tycker SD bara att det är fråga om understimulerade ungdomar"?

Catti Ullström sa...

Jag ser det på "Sverigedemokratiska bloggen Dragan med vänner" under rubriken "Ungdomars frustration blir helt plötsligt hatbrott! Så typiskt PK!". Men det är kanske mer korrekt att säga att det är sverigedemokraterna (om i medlemmarna) så det har jag ändrat nu.

Att jag inte länkar beror förstås på att det finns gränser för vilka jag vill ge knuff-poäng.

//Catti

Charlotte Wiberg sa...

Ja, jag brukar fundera på det ibland, hur normbestämd man alldeles för ofta är i sitt sätt att kommunicera. Hur många fnissiga diskussioner om olika sexuella avvikelser har man inte genomlidit t ex (eller är det bara i mina bekantskapskretsar sånt kommer upp :). Alltid förs diskussionen utifrån en slags förutsättning att ingen av de närvarande skulle råka tillhöra någon sexuell minoritet - man tar för givet att ingen är skofetischist, inflatofil, urindrickare etc etc. Och visst, det är avvikelser som inte är så vanliga, men man kan ju föreställa sig hur jobbigt det måste vara för dem som faktiskt är avvikande att alltid vara helt osynliggjorda på det sättet. T ex.

Elin sa...

Håller med fullständigt. Det är jäkligt klurigt det där bara, att försöka att inte utgå från normen. Den är ganska hårt inpräntad i en människa (social uppfostran och samhället och sådär). Men så länge folk försöker finns det ju hopp om att man kan förändra den också :-)

//Elin

Catti Ullström sa...

Charlotte o Elin: Ja visst är det klurigt. Och svårt. I analysen av ett ojämlikt samhälle finns behovet av att dela in och kategorisera, men samtidigt är det farligt enkelt att göra det på ett normbekräftande och förstärkande sätt. Jag kan inte påstå att jag aldrig själv gjort det (och ibland gör det) och att jag inte ständigt (precis som Charlotte) upplever det i bekantskapskretsen. Men ju fler som talar om det och ju mer man försöker vara normkritisk, desto mer naturligt faller det sig.

:-)

//Catti