söndag 28 september 2008

Mitt tal i fredags.

Jag hade tänkt vänta med att lägga upp talet jag höll på Sergels Torg i fredags tills M. skickat bilderna från (den trots ljudkrånglet mycket lyckade) manifestationen. Men han är så seg så jag lägger upp talet ändå. Jag talade som styrelseledamot i Svenska Burmakommittén. S-studenters Burmautskott representerades av Frida Pejus.

Jag har aldrig lagt upp tal på bloggen tidigare. Jag vet inte om det ens är vettigt att göra. Speciellt som jag är så dålig på att hålla mig till manus när jag talar att det som står nedan bara är ungefär vad jag sa. Det är allt jag kan bjuda på:

Först och främst skulle jag vilja tacka alla våra medarrangörer som tillsammans med oss arbetat för att den här manifestationen skulle bli av. Men framförallt skulle jag vilja tacka alla som kommit hit. Det spelar otroligt stor roll att vi är här idag. Det här är viktigt.

På banderollen här nedan återges Nobelpristagerskan Aung San Suu Kyis uppmaning till omvärlden. Hon har bett oss att använda vår frihet för att främja Burmas frihet. Idag gör vi just det. Vi använder vår frihet för att främja Burmas frihet, använder våra röster för att tala för dem som tystats.

För nästan exakt ett år sedan stod jag i talarstolen vid en annan manifestation. Det var en ganska kall och grå fredagskväll på Medborgarplatsen här i Stockholm. Ni minns säkert den där fredagen, den fredagen då alla bar rött för Burma. Då tusen svenskar gick till Medborgarplatsen för att visa sitt stöd för de burmesiska demonstranter som mördats och fortfarande mördades på Burmas gator.

Jag minns det väl, jag minns det som en surrealistisk dag.Jag minns att jag var glad och upprymd, äntligen brydde sig Sverige, äntligen brydde sig världen om Burma. Jag minns att jag också var ledsen och orolig. Ledsen för att jag hade vänner som fängslats i Burma, orolig för att Burma snart skulle vara en glömd fråga igen.

Så här idag. Exakt ett år efter att militären öppnade eld mot fredliga demonstranter står vi här. Vi kanske inte är flera tusen men vi är här. Trots att mediebevakningen lagt sig.Trots att politiker som lovade att inte glömma Burma tycks ha glömt. Ett år senare har vi fortfarande inte glömt Burma. Och nästa år kommer vi inte heller att ha glömt Burma. Det är viktigt. Det spelar roll.

Under det år som gått har förtrycket i Burma hårdnat. Militärjuntan i landet har helt och fullt ignorerat omvärldens kritik och krav och fortsatt att förfölja, fängsla och mörda sina motståndare. Varje frisläppt politisk fånge har följts av två nyarresteringar. Varje löfte om bättring har följts av minst två svek.

Och så fortsätter det. Idag. Och imorgon.

På Medborgarplatsen förra året talade företrädare från samtliga partier i Riksdagen. Alla lovade att kämpa för Burmas frihet. Alla lovade att inte glömma. Idag är vi här för att påminna dem om deras löften, för det är just nu, när media tystnat och journalisterna åkt vidare, som Burmas folk behöver oss som mest.

Det burmesiska upproret tog inte slut när militären öppnade eld. Det tog inte slut när de arresterade U Gambira, Min Ko Naing, Zarganar och Ko Jimmy förra året. Det tog inte slut när de förra veckan arresterade fantastiska och modiga aktivisten Nilar Thein. Saffransrevolutionen fortsätter. Den är tystare. Den är lite svårare att upptäcker. Men den fortsätter varje dag.

Det demokratiska upproret i Burma har aldrig avstannat. Världen må ha glömt Burma under större delen av de senaste tjugo åren, men upproret har alltid pågått. Under tjugo år har demokratirörelsen kämpat med fredliga medel mot en militärjunta med en av Asiens största arméer. Det har varit och fortsätter att vara en allt annat än jämn kamp. Ändå vägrar burmeserna att ge upp. Ändå vägrar de att vara tysta.

Just därför spelar det vi gör här idag stor roll. I kampen mot de rika generalerna är folket i Burma helt beroende av att vårt stöd. Vårt stöd är viktigt. Vårt stöd spelar roll.

I Burma är det förbjudet att tala på riktigt. Den enda tillåtna sanningen är lögnen. Därför behöver de oss. Därför är vår röst viktig. Därför spelar vår röst roll.

Under det år som gått sedan Saffransrevolutionen har FN, med hjälp av sin särskilt utsände i Burma, Gambari, försökt att på olika sätt få juntan till förhandlingsbordet. Gambari har vid flera tillfällen rest till Burma, men bara en gång fått träffa den högsta generalen. De politiska konsekvenserna av hans besök har varit få, om några. Den burmesiska juntan har mött FN med stängda och vällåsta dörrar.

Gambari-processen har misslyckats. Antalet politiska fångar har fördubblats under det år som gått, och det fortsätter att öka.

Och så länge Burmas fängelser fylls av oppositionella kan den burmesiska juntans löften om demokratisering tas på allvar. Löften om samtal är tomma så länge den ene samtalspartnern fortsätter att döda och fängsla den andra.

Släppandet av samtliga politiska fångar, däribland munkledaren U Gambira och studentledaren Min Ko Naing, måste vara ett minimikrav. Det är en grundförutsättning för att riktiga förhandlingar överhuvudtaget ska kunna ta plats.

Under hösten kommer FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon att resa till Burma. Världsamfundets högsta representant. Han reser dit för att se om han kan åstadkomma det Gambari inte kunde. Vi hoppas att han lyckas.

Men som demokratirörelsens frontfigur och ledare, den fängslade Nobelpristagerskan Daw Aung Suu Kyi, en gång har sagt:

”Jag tror inte på människor som bara hoppas. Vi måste kämpa för det vi vill ha.”

På samma sätt som demokratirörelsen i Burma måste kämpa, måste omvärlden också kämpa. Sverige, och Sveriges regering, måste arbeta mot FN, för att ge Ban Ki Moon stöd i sitt uppdrag i Burma. För att alla politiska fångar ska släppas. För att förändringen någonsin ska komma.

Ban Ki Moon är världssamfundets högsta representant. Om han inte lyckas finns det ingen högre upp som vi kan skicka. Han måste lyckas. De politiska fångarna måste släppas.

Därför är vi här idag. Som en påminnelse och som en uppmaning. Sveriges röst måste höras, och den måste ställa krav. Det är viktigt, och vi kan spela roll.

Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I övrigt:
Så höll även Frida J Metso och Maria Ferm tal. Och i publiken spottades en del bloggare, däribland Björn och Alexandra.

2 kommentarer: