måndagen den 15:e september 2008

Socialdemokrat i kläm (II)

Så var jag tillbaks där jag mer eller kanske snarare mindre avslutade förra veckan, innan jag gick in i en dimma av feber, varmt te och förbannad hosta. Någonstans landade jag i min monologdiskussion i att en progressiv politik kräver en progressiv folkrörelse, och det är vi inte idag. Och då får vi kanske den politik vi förtjänar.

Frågan blir då, hur vänder vi trenden? För den går att vända. Och ju mer jag skriver på det här inlägget inser jag att det här kommer att bli en lång följetång med många inlägg på delvis samma tema. Det första blir tänligen organisatoriskt och fokuserar på de traditionella s-föreningarna, med fördelar och brister. Jag hoppas på kommentarer, idéer och mothugg i kommentarsfältet.

Jag tror att svaret i hög grad ligger i ett begrepp som missbrukats en och två gånger för mycket sedan valförlusten 2006, förnyelse. Någonstans är det ändå så att vi förlorar medlemmar på grund av vad vi är. S-studenter Malmös fd ordförande J. brukade ofta säga att en organisation får de medlemmar den förtjänar, och det ligger bestämt något i det. Och om det ligger något i det måste vi tänka om, på många plan.

Uppenbarligen är vi, både inom ungdomsrörelsen och inom den "vuxna rörelsen", dåliga på att värva och behålla medlemmar. När det stora socialdemokratiska medlemsraset i våras uppmärksammades i media var svaret från partiledningen företrädd av Marita Ulvskog att vi skulle ta tag i problemen. Hon sa dels att vi ska börja använda oss av "lockbeten" såsom enklare rutiner och större acceptans för medlemmar som vill vara passiva medlemmar. Hon sa också att det ska göra skillnad att vara medlem, och om det sistnämnda är jag enig. Vad som menas med enklare rutiner vet jag inte riktigt men att satsa på ökad acceptans för passiva medlemmar (vilket jag misstänker är syftet med "supporterkampanjen") tror jag är att skjuta sig själv i foten.

Vad som däremot borde göras är det omvända: gör det lättare att vara aktiv medlem.

De lokala s-föreningarna har en viktig roll att spela inom arbetarrörelsen och det kommer de att fortsätta att ha, men vi måste bli bättre på att skapa och möjliggöra för alternativa former av föreningar och nätverk. Det må ha funnits en tid då en lokal s-förening som träffas regelbundet i en lokal i närområden och diskuterar politik var det allra mest naturliga för de allra flesta. Så är det inte nödvändigtvis längre alltid och för alla. Ett par anledningar till varför det är så lyder som följer:

Idag är vår befolkning ganska rörlig, dels flyttar vi inom och utanför Sverige men likaså flyttar vi inom städerna. Inte minst dagens unga i storstäderna, som ofta får vänta år på ett eget hyreskontrakt, flyttar runt mellan olika lägenheter i olika delar av staden. För mig och för många med mig är det inget ovanligt att byta stadsdel tre-fyra gånger om året.

Möjligheten att undvara ett par timmar en eftermiddag är långt ifrån självklar för många. Inte minst småbarnsföräldrar och för den delen ensamstående småbarnsföräldrar har ofta svårt att komma ifrån för att gå på möten klockan 18. Så misstänker jag att det alltid delvis har varit och jag tror att det tidigare löstes med hjälp av Unga Örnars barnverksamhet (rätta mig om jag har fel här), men idag fyller inte längre Unga Örnar den funktionen och det kanske inte heller är 2000-talets enda lösning.

Samtidigt som antalet partiaktiva sjunker växer olika enfrågeorganisationer sig starka. Frågan vi här bör ställa oss är varför de väljer att engagera sig i organisationer som förvisso är politiska men inte partipolitiska för att driva sina frågor, istället för att driva de frågorna hos oss. Här skulle någo kanske svara att de i enfrågeorganisationer hittar andra som är intresserade av samma saker som de själva är. Följdfrågan blir då givetvis varför är det inte lika enkelt att hitta likasinnade hos oss? Det borde det verkligen vara. Men de lokala s-föreningarna är relativt små (när vi talar om antalet mötesaktiva) och för den unge nyblivne sosse som kommer till en s-förening och hoppas kunna driva en radikal miljöpolitik eller frågan om den strukturella diskrimineringen av funktionsnedsatta eller demokrati på Kuba är det långt ifrån självklart att hitta den där likasinnade som brinner för samma sak i s-förneingen. Därmed inte sagt att det inte finns många socialdemokrater som brinner för just de där frågorna, men socialdemokratin har inte lyckats skapa bra och enkla forum för sakfrågorna i partipolitiken.

Som komplement till (men bara delvis i konkurrens med) de lokala s-föreningarna menar jag att vi borde:
  • uppmuntra skapandet av s-föreningar som inte enbart är knutna till stadsdel (och detta görs redan i viss mån på olika håll runt om i landet).
  • möjliggöra startandet av virituella s-föreningar. Med dagens teknik är det inte alls omöjligt att tänka sig möten via till exempel Skype, eller för den delen föreningsverksamhet som har sin bas i ett socialt forum. Det givetvis underätta för sossar som vill vara med och som vill vara aktiva men som inte kan klockan 18 en vardag (tänker inte minst på småbarnsföräldrar och sossar boende utomlands).
  • underlätta skapandet av nationella nätverk á la S-studenter. Delar av det som sedan tidernas begynnelse (typ) varit utskottsverksamhet för ett fåtal av sina klubbar nominerade S-studenter är nu på väg att bli något mycket större och mer spännande, nätverk. Det hela är egentligen både enkelt och naturligt, ovanpå S-studenters föreningsstruktur med lokala föreningar och så vidare finns också nationella nätverk för personer intresserade av särskilda frågor. För den Burmaintresserade finns förstås Burmautskottet och för den kårpolitiskt aktive startas nu ett kårpolitiskt nätverk. I verksamhetsplanen för 2008/2009 står också att S-studenter ska underlätta skapandet av nya nätverk, vilket är helt och hållet rätt väg att gå.Ett liknande arbete pågår i Malmö i form av projektet Folk i Rörelse.
Men om vi ska lyckas med något av det ovan nämna måste vi sluta att föreställa oss att människor inte vill vara politiskt aktiva. Människor är som människor ständigt politiskt aktiva, vi måste bara ge dem utrymme för sin aktivitet hos oss. Så enkelt, eller svårt, är det.

Läs annat intressant om , , ,

I övrigt:
Tycker Anders Nilsson att det är tabu med allt som inte anses vänster inom socialdemokratin (vilket jag helt missat). Tahir har helt tappat tron på både partipolitik och representativ demokrati. Brihed rapporterar inför den demonstration jag sett fram emot i flera veckor men nu kommer missa på grund av feber. Emilia vill politisera mera. På Ekonomikommentarer kan vi läsa om barnslig själviskhet. Holmgren fortsätter att hålla koll på s-bloggosfären. Brandow skriver om råttornas invasion av Burma.

Också har jag lyckats kladda ner två inlägg till idag, på Alliansfritt Sverige om biståndspolitiken och FRA och på Burmabloggen om en riktigt kass svensk utrikespolitik.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant inlägg. Jag skrev just ett inlägg själv innan jag gick in här... Har några förslag, även om de kanske är lite väl långtgående för de flesta ;) //Alex
ssk-bloggen

Catti Ullström sa...

ja, jag läste det alldeles nyss och var tvungen att lägga till en länk. Rent generellt är jag mer positivt inställd till repr. demokrati än vad du är, eller kanske framförallt mer skeptisk till direktdemokrati. jag ser egentligen inte direktdemokrati som någon garant för ökad demokrati, även om demokratin som sådan skulle bli mer "direkt".

grunden för en fungerande demokrati tror jag ligger i människors engagemang i politiken, den mänskliga aktiviteten och den politiska rörelsen. jag är kanske nitisk folkrörelseivrare men jag tror att en demokrati oavsett form är bättre ju fler som är involverade (i mer än bara röstande, för politiken kärna är mer än det).

det här borde jag förstås skrivit i ert kommentarsfält, men nu får det stå kvar här. det hör ju ändå en del samman med mitt eget inlägg-

//catti

Anonym sa...

Jo, jag vet att många i (s) är skeptiska till direktdemokrati. Själv är jag numera ganska positiv, då jag sett hur enormt många som kan samlas under en fråga på t.ex. facebook eller andra internet-communities. Detta ser jag som ett bevis på att _många_ vill engagera sig, men inte hittar/känner till någon folkrörelse (eller vet vad de gör). Folkomröstningar via Internet tror jag skulle leda till att fler skulle hitta till partierna.

//Alex

Fredrik Jansson sa...

Om vi ska diskutera (s), medlemsaktivering och direktdemokrati borde vi börja med att ge medlemmen mer makt. T ex så borde det vara självklart att partiledare och kommunalråd utses genom medlemsomröstningar. Idag är det i alldeles för stor utsträckning ett representativt system med dålig transparens.

Havsglimten sa...

Vi tummar på Fredrik janssons kommentar så ska det gå till....

Catti Ullström sa...

Fredrik o Havsglimten: Jo, jag är för att vi förändrar processen för partiledarval (och kanske också val av andra förtroendeposter inom röran) och det är nog viktigt. Men jag tror inte att det räcker. Jag tror tex inte att det är pga våra procedurer kring partiledarval som SSU är en pytterörelse. Jag tror inte heller att det är enbart därför vi tappar till sakfrågeorganisationer, som inte sällan har ännu sämre medlemsdemokrati än oss. Därmed inte sagt att det inte är en sak, men det räcker inte ens halvvägs (tror jag).

fredrik jansson sa...

Ja, det är klart att det inte är en sak som löser frågan om hur man gör det möjligt för nya medlemmar att bli aktiva. Men eftersom organisationen fungerar så dåligt är det också svårt för nya medlemmar att överhuvudtaget känna att de kan påverka. Medlemsomröstningar om vem som ska inneha centrala förtroendeuppdrag är ett direkt sätt för även nya medlemmar att påverka. Ett annat sätt är t ex att öppna upp representantskap så att alla medlemmar har yttrande och förslagsrätt.

Emilia Bjuggren sa...

Jag tror Catti har helt rätt i att det måste finnas bättre forum för att engagera sig i vissa frågor. Både partiföreningarna och SSU klubbarna är alldeles för små för att de skall orka engagera sig i varje medläms huvudfråga, vilket resulterar i att vissa personer aldrig får lägga fokus på sin hjärtefråga.

Om man tillåts engagera sig i en viss fråga är chansen sedan stor att man på sikt väljer att engagera sig i fler frågor.

Dock så tror jag att hierarkier och strukturer måste förändras markant om vi på allvar vill ha fler medlämmar. Vi kan inte ha ett system där en motion måste ta sig igenom tre nivåer för att nå fram till en instans med reell makt och där kanske förbises fastän man lyckats få majoritet för sin motion (p.g.a. att våra företrädare aldrig behöver svara för att de faktiskt företräder oss). Vi kan inte heller ha en struktur där ens politiska framtid kan vara rökt för att man kritiserar interndemokratin eller tycker illa om fel persons politik, på så vis lockar vi endast till oss dem som vill ha en politisk karriär tryggad och inte de som "bara" vill förändra samhället.

Fram för mer direktdemokrati internt (även om jag är lite tveksam till direktdemokrati generellt fortfarande) och flytta makten till medlämmarna och bort från ombudsmännen, samtidigt som vi skapar fler nätverk, fysiska och virituella med fokus på vissa frågor och driver en politik utefter en genomtänkt ideologi istället för att basera den på en utvald potentiell väljargrupp, som vilket lobbyföretag som hälst. Vi måste ju börja någonstans!

Stefan Hallgren sa...

Hej...och SOM jag känner igen mig. Jag har skrivit ett flerat inlägg i ämnet senate tiden, delvis inspirerad av dina tankar. Det senaste ikväll, sedan jag läst din uppföljning. Kolla gärna: http://insidestefan.blogspot.com/2008/09/drfr-tappar-partierna-medlemmar.html

Bästa hälsningar

/Stefan Hallgren

Anonym sa...

En bra början på direktdemokrati vore om folk gavs tillfälle att få rösta öm Lissabonfördraget, i den frågan (liksom i en handfull andra) har ju riksdagen mörkat för fulla muggar som en enda stor familj och gjort precis allt för att gå emot folkviljan.

Det är kanske inte så konstigt att folk vänder de etablerade partierna ryggen när allt kommer omkring ?