tisdag 9 september 2008

Socialdemokrat i kläm.

Jag skrev igår om min besvikelse över rådslagen och över socialdemokrati i opposition. I kommentarsfältet finns en hel del andra frustrerade kommentarer, och i en sådan ställer Alex Tahir (SSK) den där frågan som vi som känner oss besvikna måste kunna svara på. Om vi nu är besvikna och vill något annat, hur förändrar vi? Till det kommer följdfrågan vad är det egentligen vi vill förändra?

Jag tänker inte låtsas att jag sitter inne på svaren men jag har tankar kring vad som är problemet. Det tror jag vi alla har. Det blir en lång textmassa som säger saker som ofta sagts, men som vi bör säga igen och igen och igen. Den första frågan är vilket problemet egentligen är, och att säga att problemet kort och gott är en högervridning är alldeles för enkelt (högervridningen är kanske snarare ett symptom på problemet).

Rådslagen i sig är inte problemet. Problemet/n ligger djupare och är ingrodda i tradition och kultur. För ett par månader sedan talades det faktiskt högt om problemet med medelåldern inom socialdemokratin, som är hög. Det talades högt om det en stund, och sedan kom "Supporterkampanjen" som någon slags medicin. Ett nytt sätt att rekrytera som skulle vara modernt och locka nya grupper (läs yngre människor). Och jag tror bestämt att partiet tänker bak och fram.

Om vi först konstaterar två saker. För att en folkrörelse ska vara en folkrörelse krävs folk. Den höga medelåldern i partiet innebär inte att vi har extremt många gamla utan att vi har extremt få unga. Att påstå att vi därför måste se den höga medelåldern som ett problem innebär på intet sätt att jag inte respekterar de äldre i rörelsen och värdesätter deras erfarenheter, utan att jag vill att vi ska vara en folkrörelse också när jag själv är 40 eller 50 år. För utan folk är vi som sagt ingen folkrörelse, utan något annat.

Utan folkrörelse är vi då vad? En elitorganisation är ett svar. En kampanjorganisation är ett annat svar. Är det att se som ett problem? Utan att skrika ja på reflex måste vi ställa oss den frågan på allvar. En organisation med få medlemmar som driver kampanjer kan ju vara nog så effektiv och det finns de som hävdar att partipolitik var ett 1900-talsfenomen. Ett tänkbart framtidsscenario är ett scenario där vi ser partier med relativt få medlemmar och däremot sakfrågeorganisationer med många medlemmar som lobbar mot partierna. Är det nödvändigtvis dåligt?

Jag tror ju det. Och jag ska försöka förklara varför.

I valanalysen som (s) gjorde efter det förlorade valet 2006 pekades den förlorade medelklassen ut som det stora problemet (medan LO talade om att vi gjorde vårt sämsta val ibland LO-kollektivet). Inte minst talades det om medelklassen i Stockholm. Huruvida det var (s) eller LO som hade rätt låter jag vara osagt, jag tänker mig att båda hade en del rätt och en del fel, men det intressanta är vad som skett sedan dess. Rådslagen har gång på gång presenterat förslag som känns riktade mot just medelklassen i Stockholm. Mot just de grupper som valanalysen pekade ut som de grupper som gjorde att vi förlorade valet. Styr valanalysen rådslagen? Det kan jag inte svära på, men visst har den påverkat debatt och diskussion efter valförlusten, på gott och ont.

Missförstå mig rätt här. Jag inser att vi måste vinna medelklassen. Och det är klart vi måste göra valanalyser och diskutera dem och ha med dem i debatt, diskussion och formandet av politiken. Men vi ska inte låta dem styra oss blint. Målet för socialdemokratin ska inte enbart vara att vinna nästa val, målet måste vara att skapa ett bättre samhälle. Och visst går de delvis hand i hand, men bara delvis. Låter vi valanalysen styra oss för mycket och enbart ser till vad vi gjorde fel och vad vi nu ska göra rätt riskerar vi att förlora siktet på det som gjorde att jag och många med mig blev socialdemokrater, den stundtals naiva med nog så viktiga drömmen om ett bättre Sverige och en bättre värld. Ifall målet enbart är att vinna val blir vi de facto en kampanjorganisation med siktet inställt på vinst och makt och som sådan mycket känslig för lobbyism, populism och trender.

Är vi då dessutom en organisation med få medlemmar, vilket vi idag är på väg att bli, finns få som kan sätta något emot kampanjledningen. Med få medlemmar som driver sin politik uppåt och ställer krav underifrån blir organisationen som sådan mer känslig mot andra organisationers påtryckningar. Mer lämnas åt toppen och de är relativt få, och få är sämre än fler. (För den som betvivlar det rekommenderar jag snar läsning av Roberth A Dahls "Demokratin och dess antagonister".) En folkrörelse står emot populism och lobbyism bättre. En folkrörelse med demokratiska strukturer och genomskinlighet står emot korruption bättre än vilken kampanjorganisation som helst.

Min slutsats, för den som inte orkade igenom textmassan, är att folkrörelse är viktigt. Min slutsats blir också att rådslagen och "tänket" i partitoppen är styrt av valanlyser och kampanjtänk i alldeles för hög grad.

Det är lite som en ond cirkel. Vi är en folkrörelse som haltar. SSU och S-studenter (framtidens partister) är förhållandevis pyttiga organisationer. Om det fortsätter på det här viset så kommer jag när jag är 50 år, om jag fortfarande är partimedlem då, att tillhöra en mycket liten klick, en politisk elit om man så vill. Samtidigt går partiet en väg där de tycks styras av kampanjtänk och valanalyser, och där de tycks oförmögna att vända medlemstrenden. Det ovanifrånperspektiv som finns i många av initiativen från 68:an gör i sin tur att många medlemmar känner sig överkörda och exkluderade (något jag grundar helt på egna erfarenheter och antaganden, men tror är sant). Jag tror att den frustration jag och bevisligen en del andra känner främst bottnar i att vi känner oss vilsna och kanske klämda emellan folkrörelseidealet och kampanjorganisationen.

Där har ni min version av ett av socialdemokratins i min mening största problem. Utmaningen är att finna lösningen/arna. Och det här inlägget blev så långt att fortsättningen kommer imorgon.

Andra skriver om socialdemokratiska idéer och rörelser (från s-bloggar.se): Oscar Pettersson, Björn Andersson, Sahlén Karlsson, Enn Kokk, Silfverstrand, Hillén Ahlström, Emilia, Landin, Hultqvist, Olsson, Brodén, Jansson, Javid,

Läs även annat intressant om , , , , ,

I övrigt:
Skriver S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs en förbaskat bra replik på en replik som Katrine Kielos skrev på en artikel som Kajsa skrev... Lite många led, men riktigt bra och mycket läsvärt (dessutom kul med replikväxlingen mellan två av de stora bland vänsterns unga intellektuella). Och sen skriver Ilse-Marie om ett oroväckande skifte, ett retoriskt skifte.


10 kommentarer:

El Rubio sa...

Det är inte för inte jag lämnat partiet. Duckandet i FRA-frågan var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Men det känns som om hela framtidsdebatten saknas och att partiledningen bara vill använda partiet som valmaskineri. Politiken har redan slagits fast någon gång i början av förra seklet, nu kan vi bara justera siffrorna, eller anpassa oss till andra. Möjligen går det ibland att anpassa sig till verkligheten när man inser att utvecklingen passerat ideerna för länge sedan (EU, reklam-TV etc)

linus sa...

förutom att du skriver lite i längsta laget i detta inlägget så är det ett väldigt bra inslag i debatten. jag ser fram emot ett mer lösningsorienterat nästa inlägg. :D

jimpan sa...

Har svårt att fatta hur du och andra vettiga sossar kan stå ut med hur partiet närmar sig Björklund och Reinfeldt i syfte att vinna tillbaka väljarna. Kravretoriken börjar bli rejält tröttsam. Jag hade önskat att sahlinisterna tog efter Karl Rove (mobilisera kärnväljare) snarare än Tony Blair (triangulering kring mitten).

Catti Ullström sa...

jimpan: det är egentligen inte så konstigt, trots allt det som inte fungerar så fungerar mycket. Studentförbundet där undertecknad är aktiv fungerar dessutom riktigt riktigt bra. hur mycket new labor partiledningen än må kännas så är det inte de tendenserna vi känner i verksamheten (bland gräsrötterna), där är vi mest bara sossar. kanske är det där någonstans vi blir så vilsna, där avståndet mellan vad som tycks i botten skiljer sig för mycket från vad som tycks i botten.

//c

Anonym sa...

Bra inlägg, Cattis. Tyckte inte det var för långt, snarare tvärtom =) Att döma av de senaste dagarnas inlägg på s-bloggar.se så verkar det som om många har fått mer än tillräckligt av partiledningens usla förslag. S-bloggar.se har aldrig tidigare haft så många kritiska inlägg.

Ju fler vi är som skriver, desto fler påverkar vi, samtidigt som vi visar dem som kanske inte vågar säga ifrån att vi är många.

Du skriver att du inte vet om du kommer vara partimedlem för alltid, och jag tror att fler av oss känner så. Har läst många kommentarer på olika bloggar av f.d. medlemmar, vilket bevisar att för många har droppen redan runnit över.

För partiets bästa behövs en fungerande interndemokrati och en attraktiv politik.

Anonym sa...

//Alex

Adrian Kaba sa...

Hej Cattis, intressanta tankar. Valanalysen gjorde korrekt den analysen att medelklassen främst i storstadsområdena lämnade oss, så även de med höga inkomster inom LO-familjen (mest de inom IF- Metall). Och de lämnade oss mest för Moderaterna och en del till Sverigedemokraterna. Alltså till populistiska eller borgerliga partier.

Triangulering som det så fint heter skedde genom att högerblocket fick över de 5-6 procent av väljarkåren som är avgörande för de olika blocken när det gäller att vinna valet. Alltså de fick över de mest mobila väljargrupperna.

Nu försöker vi på något populistisk och högeraktigt sätt vinna tillbaka dessa väljare. Dock är risken att vi går så pass högerut att det inte spelar någon roll om man röstar på s eller m. Då finns risken att stora delar av våra kärnväljare, alltså de ca: 25- 30 % av väljarkåren som inte har större mobiliseringsvilja högerut, stannar hemma på valdagen eller går över till v eller mp.

Fast att valanalysen som jag själv var med och formade riktigt påpekade medelklassens svek mot s, så vill jag inte vara med om en ny valanalys där vi konstaterar att stora delar av våra kärnväljare stannade hemma under valet 2010.

Enn Kokk sa...

Jag, i dag 71 år gammal, var i min ungdom med om den röda våg som svepte genom Sverige, också svensk socialdemokrati. I början av 1960-talet, när jag var studentförbundare (bland annat ordförande i Laboremus och redaktör för Libertas) hade studentklubbarna en storhetstid; Laboremus växte till 600 medlemmar, och då ska man minnas att Uppsala universitet var mycket mindre på den tiden än det är i dag. När man i dag minns 1968, handlar det mest om yttervänstervågen. Men i slutet av 1960-talet och under första halvan av 1970-talet, det vill säga huvudsakligen under palmeepoken, föryngrades också socialdemokratiska partiet. Att unga människor då i stora skaror kom till partiet berodde på att partiet på den tiden förde en spännande vänsterdebatt. Jag tänker på sådant som Alva Myrdals jämlikhetsrapport - jag satt i jämlikhetsgruppens sekretariat - och 1975 års mycket radikala partiprogram - jag var programkommissionens sekreterare och Olof Palme dess ordförande.

Poängen med det här är partiet, för att locka unga människor, måste vara mer ifrågasättande gent emot det existerande kapitalistiska samhället och föra fram socialistiska alternativ.

roya sa...

Hej Cattis! Tack för att du startat en modig diskussion. Om fler inom det socialdemokratiska partiet ställde dessa frågor hade vi aldrig hamnat här.

Pratet om att vinna över medelklassen tycker jag är vidrigt, för vad händer med kampen mot klassamhället? Vi cementerar det bara med lånad politik från högern.

Utifrån, där jag har befunnit mig som lämnat partipolitiken, framstår socialdemokraterna som ett maktparti och ett hycklande parti. Jag tänker på de migrationspolitiska utspelen S gör, jag tänker på, precis som du, hur partitoppen övertagit Björklunds skolretorik ochockså hur de övertagit borgarnas retorik angående sjuka och bostadspolitiken. Sossarna vill vinna ett val men är beredda att urholka demokratin för det. Vad är det då värt? Vinner vi om vi vinner valet med högerpolitik? Eller har vi bara hjälpt borgarna till framtida valsegrar?

Det finns ett område som skulle kunna få sossarna att vinna valet och det är klimatet. Många är vi som vill lämna detta överkonsumtionssamhälle och inte går med på de globala orättvisor som följer i klimatförändringarnas eftermäle. Här finns ett viktigt gap att fylla för S om de bara lyfter blicken över alla PR-strategier. Gratis kollektivtrafik, förbjuda privatbilismen, koldioxidransonering. För vad spelar det för roll var a-kassan ligger om planeten går under? Vad betyder ord om internationell solidaritet och feminism när kvinnorna i Bangladesh inte får reda på översvämningar och dör eller kvinnor i torkdrabbade områden som måste gå längre och längre för att hitta vatten?

Men partitioppen är så upptagen med att vinna val att de inte ser den mest akuta frågan. Så har det varit så länge jag minns det. Du har rätt ,vi behöver en folkrörelse. Inte maktpartiet socialdemokratin.

Väntar ivrigt på nästa inlägg!
/Roya

Catti Ullström sa...

Tack för alla kommentarer. Det känns att det här är en diskussion vi behöver föra vidare. Precis som Adrian är jag rätt för att vi blir för populistiska och precis som Enn Kokk tror jag att diskussionen och ifrågasättandet (som ju i hög grad står i motsatsförhållande till populismen) är vägen att nå unga. Frågan är ju hur vi når dit, igen.

Och nästa inlägg kommer. Även om jag inte utlovar några mirakelkurer.

Apropå folkrörelse och apropå Libertas (som Enn Kokk en gång var redaktör för) så kommer nästnästa nummer av S-studenters Libertas (numera under redaktör Hanna Hellström) att ha tema Folkrörelse 2010. Rekomenderas varmt (och skriv för all del till Hanna!).

//Catti