måndag 13 oktober 2008

Oenig samling mot enad mesighet - Partiledardebatt

Så igår var det dags. Inledningen på Superveckan. Partiledardebatten. Valrörelsens startskott. Pirrigt och förväntansfullt. Hög stämning.

Och så den där känslan av att det skulle kunna komma att bli tufft för vänsterlaget. Tufft efter senaste veckans tumult. Jag fattade förstås lika väl som alla andra att borgarna skulle försöka göra poäng av oenigheten och jag var rädd att det skulle lyckas. För den som idag läser högerpressen kan det framstå som att jag fick rätt i mina farhågor.

Men det fick jag inte.

Det ska sägas att det diskuterades, i ungefär sju minuter. S-mp-utspelet alltså. Regeringen satt på andra sidan och log och fnissade på ett sätt som fick dem att framstå som småaktiga. Bortsett dessa sju minuter präglades debatten av ekonomisk politik och medan vänsterblocket var snabba och smarta i sina poänger såg högersidan ut att koka av trött vrede. När Maud Olofsson åter fick bevisat för sig att hon inte har koll på hur budgetar fungerar såg det ut att börja ryka ur öronen på henne.

Vänstersidan drev på hårt om politikens återkomst och samhällets ansvar. Högern ville bara prata skattesänkningar och kallade all form all samhälleligt ansvar för bidrag.

Jan Björklund försökte framställa (mp) som arbetslöshetsivrare, men framstod själv som en kvarleva från 90-talets politiska debatt.

Ohly och Wetterstrand satt på varsin sida av Mona och kom med de skarpaste och tuffaste inläggen. Mona i mitten intog en ledarroll. Jag är förvisso partisk, men det kändes som att debatten igår var en utmärkt start på Superveckan.

Kanske hade jag velat att det skulle vara mer en partiledardebatt och mindre en blockfajt. För visst finns risken att det blir för personfokuserat, för mycket Reinfeldt vs Sahlin, och det tror jag vore en dålig utveckling. Men efter allt som varit de senaste veckorna var det viktigt att få se Mona i den där ledarrollen, som den där statsministern vi vill att hon ska bli.

För trots att Reinfeldt och hans gång försökte få oss att se det faktum att de tre oppositionspartierna är tre olika partier som en svaghet, lyckades han inte. Och det blev bara pinsamt när det blev tydligt att högerns enighet bara beror på politisk mesighet; förutom skattesänkningar tycks de inte komma överens om någon politik alls.

Det bästa av allt igår var ändå stämningen på Sveavägen 68. Valrörelsen har börjat och folk är riktigt peppade. Det här kommer att bli kul.

Bloggat: Dalunde, Ferm, Blomberg, Esbati, Etzler, Hartman, Deiving, Löwdin,

Läs annat intressant om , , , , , , , , , ,