torsdag 9 oktober 2008

Socialdemokrat.

Ett inlägg till socialdemokratiska vänner (hoppas att andra läsare ej känner sig förbisedda).

Ni vet den där känslan... Den där som kommer när man känner riktig stolthet över att vara sosse. Den där känslan av att vilja ropa till världen att "ja, jag är en del av det här och jag är förbannat stolt men inte nöjd".

Jag minns när jag hörde Anna Lindh prata radikal utrikespolitik i fransk tv när jag bodde i Frankrike. Satt på en liten halvtaskig krog och var i princip redo att ställa mig upp där och basunera ut att det där är vår utrikesminister. Jag minns den där klassiska tv-debatten mellan Bildt och Persson, där Bildt driver tesen att klassamhället inte finns och GP sopar golvet ordentligt med dåvarande moderatledaren. Jag minns i somras under Monas tal i Almedalen. Vi kommer aldrig säga ja till FRA-lagen, vi kommer aldrig säga ja till NATO och vi kommer aldrig samarbeta med SD. Stolthet. Tillhörighet. Inspiration. Vilja. Känslan av allt det där. Känslan av att vara del i något jag tror på.

Jag har aldrig velat se ett regeringssamarbete mellan s och ett annat parti. Koalitionsregeringar är svagare. Ökad blockpolitik är dålig.

När beskedet om det sk röd-gröna alternativet kom blev jag inte förvånad. Jag, liksom många med mig, visste att det var på gång. Ändå hoppades vi på något annat. Ändå drog jag en besvikelsens suck. Klump i halsen. Konstig magkänsla (vilket faktiskt inte berodde på att jag blev matförgiftad samma dag, om jag nu inte ska ta det som ett tecken från ovan). Det känns inte bra. Jag vill inte.

Jag vet inte varför du blev socialdemokrat. Vi har alla våra anledningar, och det är precis så det ska vara.

Jag blev det för att jag vill bygga en bättre värld, och för att jag tror att socialdemokratin, den demokratiska socialismen, är vägen att gå. Jag vill se en värld där arbetarrörelsen i Europa jobbar med den i Afrika, i Asien och i Amerika för en annan värld och för globala rättigheter, för global arbetsrätt. Författningsdomstolar ser jag som ett hinder, inte ett verktyg, i den kampen.

Jag blev socialdemokrat för att jag tror att klassamhället, det globala såväl som det lokala, är det största hindret i kampen för en rättvisare värld. För att jag tror att genus, miljö och etnicitet alltid hör samman med klass. Resursfördelning och ett förnyat men likväl starkt välfärdssamhälle är steg mot målet om en värld där det är mindre viktigt vem din pappa är och mer viktigt vem du är. Höga skatter, en utbyggd offentlig sektor och högt bistånd är verktyg. Friskolor, privata sjukhus och patenten inom läkemedelsindustrin är hinder.

Jag blev socialdemokrat för att jag vill riva murar. Mellan Sverige och EU, mellan Vitryssland och omvärlden, mellan EU och Afrika och mellan Israel och Palestina. Socialdemokrat för att jag tror att även obekväma samtal är viktiga och för att obekväma samtalspartners ibland är allra viktigast. Socialdemokrat för att världen inte är svart eller vit.

Jag blev socialdemokrat för att jag vill vara med och kämpa för ett socialdemokratin, och därmed för en socialdemokratisk regering i Sverige.

Jag blev inte socialdemokrat för att uppmana människor att rösta på Miljöpartiet.

Bloggat: Adrian Kaba, Carina Brandow, Alex Tahir, Anton Andersson, Daniel Johansson, Jonas Morian, Kristian Krassman, Pooma,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I övrigt:
Så är det ändå så att ska det vara blockregering så måste (v) vara med. Namnlistan finns här och facebookgruppen finns här.

12 kommentarer:

Anton Andersson sa...

Oj, så bra. Därför är jag också socialdemokrat.

ckrantz sa...

Fråga? Varför skulle socialdemokrater uppmana någon att rösta på MP?

Och vad är det som är så bra med ohly's v, ett parti jag känner alltför väl.

Annars bra inlägg.

Catti Ullström sa...

Krantz: Tack för "godkännandet" av mitt väldigt inlägg..(?)

Ja varför skulle vi? Men nu är ju varje röst på s också en röst på mp.

Och v skulle jag inte heller vilja se i regering (vilket jag också skriver ifall du läser ordentligt) men ska vi regera med något annat parti behöver v vara med, för att hålla oss på banan (den bana som inte går mot mitten).

Den amerikanska tendensen i svensk politik, den då vi går mot två stora block nära någon slags relativ mitten, är det jag är rädd för.

Andreas sa...

Intressant och bra. Jag är inte sosse även om min röst vid tillfällen gått dit så med vem och hur partiet samarbetar kommenterar jag inte.

Jag vill bara fråga vad du menar med att koalitionsregeringar är svaga? Att de är svagare än en regering med ett parti med parlamentarisk majoritet förstår jag såklart men det kommer ju knappast att inträffa även om jag förstår att man som sosse arbetar mot det målet. Men om du menar att en koalitionsregering är svagare än en minoritetsregering så är jag nyfiken på hur du resonerar.

Catti Ullström sa...

Andreas: Det är väl egentligen inte så konstigt, en minoritetsregering har större utrymme att driva sin politik eftersom det bara sitter ett parti i regeringen.

Man måste förvisso förhandla med andra (men det är inte alltid spikat med vilka)för att få igenom förslagen, men utrymmet att driva förslagen/politiken utåt är större. Och det är viktigt.

Man lämnar heller inte ifrån sig hela departement, och därmed i princip hel frågor, till ett annat parti.

Det blir dessutom viktigare och svårare att hålla ihop inom en minoritetsregering. Det skulle kunna krisa ordentligt ifall mp väljer att gå med högern (and god knows att de tidigare hotat med det), och kompromissviljan lär bli större när det för s inte bara handlar om att få igenom ett förslag utan också att hålla ihop en regering.

Nått sånt.

Sen har jag läst något smartare om det här nån gång, och det präglar min syn, men jag kan inte påminna mig vad bok eller författare hette så det blir inte så viktigt...

//C

ckrantz sa...

Jag 'godkände' det inte. Jag tyckte det var en bra och hjärtlig beskrivning på varför man skulle vara socialdemokrat.

Sen, om nu varje röst på s också är en röst på mp vad är ett samarbete med V? Jag vill inte rösta på eller göra mig beroende av ohlys vänsterparti.

Men tydligen ska V vara vänsteralibi - pådrivare för en västerpolitik inom S? Vore det inte bättre att driva detta inom partiet.

Jag ser hellre att socialdemokraterna säkrar ett långvarigt maktinnehav och splittrar alliansen. Speciellt om nu SD kommer in i riksdagen. Vi måste se till att alliansen alldrig mer kommer tillbaka som politisk kraft. Hoppas jag i alla fall.

Tydligen är det ok att

Catti Ullström sa...

Såhär: Jag tyckte du formulerade dig på ett nonchalant, därav mina citattecken.

Som sagt skriver jag att jag också helst ser egen regering, men jag håller fast vid att ska vi samregera vill jag ha med v.

Jag gillar egentligen både v och mp. Men jag är socialdemokrat.

Anonym sa...

Ett starkt bidrag till en viktig debatt!
Margaretha

Fritt ur hjärtat sa...

Mycket välformulerat, jag känner precis så kunde inte sagt det bättre själv!

Catti Ullström sa...

Tack och tack. :-)

Andreas sa...

Tack Cattis för ett bra svar. Jag köper din förklaring ur ett sosse-perspektiv.
För mig som vacklar mellan sossarna och ett borgerligt parti känns det dock ganska viktigt att det finns en regering som redan när man tillträder har en majoritet och dessutom kommit överens i åtminstone om i stora drag hur politiken kommer att se ut och landet kommer att styras de närmsta åren.

Min poäng är alltså att en minoritetsregering antagligen känns bäst för er som verkar inom partiet men för oss (eller åtminstone för mig själv) som inte deltar i partiearbete utan endast röstar finns ett värde i att landet har en parlamentarisk majoritet.

Tack för en läsvärd och intressant blogg!

N sa...

Jag vet att det är ett gammalt inlägg. Men jag kan inte låta bli att kommentera när jag nu snubblade över det.

Ett väldigt välskrivet och fint inlägg. Jag delar i det mesta dina utgångspunkter och även glädjen över de stunder då en verklig glöd verkligen lyser igenom från sossehåll.

Liknande utgångspunkter som dig har dock fått mig att känna att dagens socialdemokrater trots sin stolta historia inte ger mig något större hopp när det gäller att bygga en mer jämlik värd.

Både partiet och många företrädare, flertalet när det gäller de tongivande företrädarna, brister i sin analys och saknar i mycket ideologisk kompass vilket leder till att partiet driver runt i svensk politiks mittfåra.

Jag har därför kommit fram till att Vänsterpartiet är den kraft i svensk politik som bäst kan driva på de frågor du tar upp och många andra viktiga frågor (även om jag skulle önska att S gjorde det...)