onsdag 30 januari 2008

Sexualitet, moralism, män och kvinnor.

A history of sex heter utställningen som skapat rubriker. Kd vill inte att det ska visas "porr" på museum. Och all sex eller sexualitet eller nakenhet som finns eller antyds på bild är då tydligen porr. Gäller det här all konst eller är det bara fotokonst?

Den här typen av moralistiska flippanden gör mig trött. Vi behöver ju diskutera sexualitet mer. Vara öppnare. Och det är väl alldeles utmärkt att det inte bara är Slitz och porr som är nakenutbudet i Sverige. Synen riskerar ju bli förvrängd då... kanske ni märkt.

När jag ser bilderna från utställningen inser jag vad som är så provocerande med konsten. Det är nakenkonst som svänger på vår könsstereotypa bild av sexualitet. Det klarar inte de moralkonservativa i Kd. Kvinnorna måste ju veta sin plats. Och männen sin. Och att börja rota i det där kan ju skapa moraliskt förfall?

Det stora problemet med kritiken mot utställningen är kanske att politiker ska hålla sig borta från att försöka bestämma vilken konst som är eller inte är god. Så långt det bara går. Det är helt enkelt inte politikernas sak.

Förutom Kd har tidigare också nynazister klagat på utställningen (läs vandaliserat utställningen). Alliansfritt Sverige, Krassman och Projo har skrivit mer om allt det här. Jag avslutar med ett citat från Fp:s Lars Lundgren, som försvarar utställningen klokt i SvD:

"Politiker ska inte lägga sig i konstnärlig verksamhet. Vår uppgift är att agera väktare för ett öppet och demokratiskt samhälle, inte begränsa yttrandefriheten på det här sättet. Det är oroväckande."

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Heja Fylking!

Jag hatar personangrepp på bloggar. Jag brukar inte nedlåta mig. Men jag kräks på att vi ska hålla på och dalta med "folkkära artister". Det spelar ingen roll om de är uttalade rasister eller homofober. Vi ska inte säga det högt. Så här kommer ett eller två personangrepp, i samma inlägg dessutom.

Är det sant att Fylking kan få sparken? För att han sa att Carola är för blåst?

Ifall det nu var någon som inte var medveten om att Carola är för blåst, och dessutom galen, hon är per definition en religiös fanatiker, var det ju tur att de fick reda på det. Blåst är ju snarast ett positivt omdöme, när det gäller just Carola.

Vad är det för märklig kultur där vi inte får säga sanningen om våra kändisar, för att de är just kändisar. Carola har ju talat i tungor offentligt! Ska vi låtsas som ingenting? Men nu är hon ju känd. Hon har dessutom vunnit melodifestivalen. Hon är k-märkt. Men hon är fortfarande fanatiker. Hon är hemsk. Hon är galen. Så blåst är lite som en komplimang.

Jag tvingas se dessa människor, som jag önskar jag aldrig någonsin sett, på tv, på löpen och så vidare. Och jag vet att det finns många som älskar Carola. Men då måste det också vara okej att inte gilla henne? Om vissa dyrkar henne öppet, kan inte vi andra få ogilla henne öppet?

Det äcklar mig, att kända människor kan bete sig hur som helst utan att få kritik. Vi ska glömma att Carola har talat i tungor och att Bert Karlsson ledde Ny Demokrati.

Jag tänke inte glömma. Och jag tycker det är skönt att någon är ärlig om saken. Go Fylking! Carola är knäpp. Bert Karlsson är främlingsfientlig. Måste vi låtsas att vi inte vet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ordlös Onsdag - Nyårsdans


Traditionell Karensk dans i Burmas "befriade områden".
Kaw Thoo Lei, Karen New Year 2006.
Mer Ordlös Onsdag finns som alltid hos Nejma. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 29 januari 2008

Thailand är och förblir en diktatur.

Jag har ända sedan valet i Thailand den 23 december tänkt skriva något om det. Inte egentligen om själva valet, utan snarare om den thailändska demokratin. Idag är det så dags.

Thailand har ofta lyfts fram som det goda exemplet i Sydostasien, inte bar på grund av landets ekonomiska utveckling utan också på grund av att det varit en demokrati bland diktaturer. Den nittonde september 2006 störtades dock den thailändska, folkvalda regeringen, ledd av premiärminister Thaksin Sinawatra, genom vad som kallats en ”fredlig militärkupp”. Kuppmakarna sade sig vara demokratins försvarare och militärkuppen beskrevs som ett försök att ta tillbaka demokratin (som stulits av den korrupta regering som suttit vid makten). Thailändare firade kuppen på gatorna. Bröllopsfoton togs framför stridsvagnar. Barn i militärkläder gav blommor till militären.

Många utländska observatörer förvånades, förskräcktes, över den glädje thailändarna visade över att demokratin i landet var död. Europa och USA kritiserade kuppen medan thailändska tidningar försvarade den. Det här är thailändsk demokrati, proklamerade experter av olika slag. Om en militärkupp är ett uttryck för den thailändska demokratin, blir den givna följdfrågan vad demokrati i Thailand egentligen innebär? Om en militärkupp är det enda sättet att kontrollera att demokratiska principer följs i Thailand, vad säger det oss om demokratin, om demokratins begränsningar?

Den thailändska militärjuntan har nu skrivit om landets konstitution och återinfört demokratin, eller i alla fall de allmänna valen. Den nya konstitutionen innefattar flera nya lagar som ska minska möjligheterna för politiker i landet att stjäla pengar från de thailändska skattebetalarna. Bland annat är det förbjudet för de som sitter i Nationalförsamlingen (vilken består av Representanthuset och Senaten) att äga aktier i större bolag och det finns en anti-korruptionskommitté som ska motverka korruptionen bland politikerna. I övrigt är det mycket i den nya konstitutionen som påminner om den gamla. Kan vi därmed konstatera att demokratin i Thailand, nu när de allmänna valen har hållits, är återupprättad? Det beror egentligen på vad vi menar med demokrati. Kanske är frågan vi egentligen bör ställa oss huruvida Thailand någonsin varit en demokrati.

Thailand är sedan länge en konstitutionell monarki, precis som vårt eget land, men den thailändska monarkin skiljer sig i mångt och mycket från den svenska. Den thailändske kungen, Bhumibol, är nämligen långt ifrån så maktlös som han ibland framställs. Att kritisera kung Bhumibol ger fängelsestraff. Innehav av boken ”Kungen ler aldrig”, en biografi om den thailändske monarken där hans egentliga politiska makt kartläggs och analyseras, är förbjudet.

Kungens makt rubbades inte av militärkuppen. Inte heller av den nya konstitutionen eller de senaste valen. Kungen utser samtliga höga domare i landet. Han utser ledamöterna i den kommitté som ska kontrollera korruptionen, i den kommitté som ska kontrollera att mänskliga rättigheter respekteras, i den kommitté som kontrollerar de allmänna valen och så vidare. Han utser faktiskt ombudsmän och ledamöter i samtliga styrande, nationella kommittéer och församlingar i Thailand, utom i Representanthuset. När kung Bhumibol utser ledamöter till de olika kommittéerna tar han i och för sig oftast emot råd från den mäktiga Senaten, men eftersom Senatens medlemmar också utsetts av kungen gör det knappast processen mer demokratisk.

Representanthusets ledamöter är således de enda som på nationell nivå väljs demokratiskt, men inte heller Representanthuset står helt utanför kungens makt. Förutom att den politiker som på något sätt försöker driva en politik som skulle resultera i att kungen skulle få mindre makt konsekvent blir avsatt och riskerar fängelse är det också så att kungen när som helst har rätt att upplösa Representanthuset och kräva nyval. De allmänna valen i Thailand är en annan fråga att diskutera. Det faktum att de som ska kontrollera att valen går korrekt till och som reglerar de kampanjer och aktiviteter politiska partier får ha fram till valet utses av kungen och Senaten är i sig ett demokratiskt problem. De som får rösta är förvisso samtliga thailändska medborgare över arton år, men röstningen är inte som i Sverige frivillig. Röstplikt gäller. Den som inte röstar och inte kan bevisa att hon eller han hade en bra anledning att inte rösta kan dömas, och därmed fråntas sin rösträtt.

Till Representanthuset kan den bli vald som har varit thailändsk medborgare i minst fem år. Det kan kanske tyckas som en lång tid men det ger åtminstone möjligheten för invandrade thailändare att sitta i Representanthuset. För att kunna bli utsedd till de höga politiska positionerna, ministerposterna, måste personen ifråga nämligen vara född som thailändare och dessutom ha en akademisk examen. Samma regler gäller för Senaten och samtliga kommittéer.

Dessa regleringar utesluter inte bara thailändare som invandrat, de utesluter också de drygt 90% av den thailändska befolkningen som inte har en akademisk examen. Den samhällsgrupp som har möjlighet att få makten är alltså en mycket liten grupp människor som i stort sett alltid har mycket god ekonomi; det är överklassen. Dessutom står även de under kungen, vars inflytande finns i varje del av den thailändska demokratin.

Många svenskar som besöker Thailand brukar charmas av den thailändska monarkin; bilderna av kungen, de rojalistiska t-shirtarna och det eviga sjungandet av hans lov. Men faktum är att den thailändska monarkin inte är fullt så sockersöt, kungens roll är långt från den representativa roll han så ofta ger sken av. Det finns knappast en del av det thailändska samhället som inte genomsyras av hans makt, och varje försök till kritik av majestäten tystas effektivt.

Själva poängen med demokrati är folkstyre och rätten att tycka, tänka och kräva. Dessa fundamentala delar av demokratin har de thailändska makthavarna skickligt lyckats ta bort. För att den ska fungera måste demokratin vara inkluderande, och den stund den istället exkluderar är den döende. Med detta i bakhuvudet blir det enklare att förstå det thailändska folkets reaktion på kuppen förra året. De firade inte att demokratin var död, demokratin hade ju aldrig riktigt funnits och den finns inte idag heller.

Jag har tidigare skrivit om den thailändska monarkin här och här. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Rätten att blogga...

...är inte självklar överallt. Tidigare idag arresterades en burmesisk, politisk bloggare av landets polis. Det ger perspektiv. Att vara politisk bloggare i Sverige är samma sak som att vara det i Burma, fast helt annorlunda. Personligen försöker jag, precis som vännerna i Burma, att få till ett regeringskifte. Bara det att det inte är olagligt här. Jag kommer (troligen) inte bli varken torterad eller fängslad. Som sagt, det ger perspektiv.

Jag har skrivit om den fängslade bloggaren på Burmabloggen idag. Uppgifterna kommer för i övrigt från mina goda vänner på nyhetsbyrån Mizzima.

Idag skriver också Persson angeläget om Burma på sin blogg och igår saknade Vassa eggen svensk rapportering om läget i Burma. Annan bra och uppdaterad läsning om Burma finns på bloggen Soppa på en spik och på SOSburma.

I övrigt skriver Kamferdroppar ett sista inlägg om Ström och Svensson tycker att debatten om den svenska bloggosfären har blåsts upp onödigt mycket. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 27 januari 2008

Minns förintelsens glömda offer.

Idag är det en viktig dag. Förintelsens minnesdag. Trendkänsliga Forum för Levande Historia uppmärksammar dagen då vi minns det hemska som hände. Men vad minns vi, egentligen?

Jag gick i grundskolan under 90-talet. Det var den tid då Forum för Levande Historia skapades, den tid då alla läste Anne Franks dagbok. Samhället och skolan (och regeringen) hade insett vikten av att minnas vad som hände, och aldrig låta det hända igen. Vi såg tusentals bilder från koncentrationslägren och åkte till Polen för att besöka det som fanns kvar av det där surrealistiska som skett för länge sedan.

Informationen fanns där, i överflöd, men vad lärde vi oss egentligen?

Eller, vad lärde vi oss inte? Vad berättades aldrig. Varför fick vi lära oss att kommunister, socialdemokrater, andra politiska motståndare, homosexuella, handikappade och judar mördades, men inte att romer mördades. 6 miljoner judar dog i lägren, mellan 0,5 och 2 miljoner romer dog i samma läger (de flesta menar dock att den högre siffran är den riktiga). Varför har vi inte undersökt hur många romer som dog? Varför minns vi inte romerna?

Om detta må ni berätta. Varför berättades bara valda delar, och hur valdes delarna?

I övrigt:

Etnografisk muséet öppnar den välkomna utställningen Förintelsen och romerna, och SvD kommenterar detta.

De bästa svenska ungdomsböckerna om nazismen och situationen i Tyskland innan, efter och under kriget tycker jag är Vibeke Olssons Ulrike och Kriget samt Ulrike och Freden. Hennes sätt att vända på perspektiven förändrade mitt sätt att se på det som hände och människornas roll i det när jag läste dem som 11-åring. Rekomenderas.

Idag uppmärksammar också Anders Löwdin Förintelsens minnesdag och Expressen berättar att SD stöttar nazistorganisationer. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 24 januari 2008

Grattis - Nu inför vi vårdnadsbidrag!

Via Dagens Arena och Katrine Kielos hittade jag den här hemsidan om kristedmokraternas politik där vi bland annat kan skicka e-vykort med Göran Hägglund på. Han står och ser glad och nöjd ut och bredvid honom står det med stora bokstäver "Grattis - Nu inför vi vårdnadsbidrag!".

Grattis? Verkligen?

Iallafall tycker jag vykortskampanjen är kul. Vilket gjort att många nära och kära idag fått suspekta gratulationer.



"Grattis, jämställdhet är ute och klyftor är inne. Följ med oss när vi skapar ett sämre Sverige."

Vykorten kan ni skicka från den här sidan. Och här kan ni skriva på mot vårdnadsbidragen. Rekomenderar att ni gör både det ena och det andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Harry Potter och Jan Björklund

Igår var jag hemma hos en bekant och tittade på film. Vi såg Harry Potter och Fenixorden. Först och främst så måste jag erkänna att jag älskar Harry Potter. Det är som att fly in i barndomens magiska fantastier igen. Men det är inte det jag tänker skriva om här. Jag misstänker nämligen att jag funnit källan till Folkpartiets skolpolitik.

I filmen kommer en professor Umbridge till magiskolan Hogwards och börjar peka på en mängd disciplin- och kunskapsproblem som inte riktigt finns. Hon inför prov med tydliga rätt och fel, och struntar i huruvida eleverna lär sig något. Kunskap blir sekundärt, mätbarhet primärt. Eleverna börjar få poäng för uppförande. Olika disciplinåtgärderblir praxis. Kunskapsnivån sjunker som en stor sten.

Känns det igen? Vi slogs av det nästan samtidigt. Umbridge är Björklund. Och Björklund är Umbridge. Och hela den svenska skolan är i akut fara.

Harry Potter och hans vänner löser problemet med magi och genom att bryta en hel massa regler. Bryta regler kan svenska elever förvisso göra, men magi är svårare. Slutsatsen måste bli att en konsekvent och genomtänkt socialdemokratisk skolpolitik måste formas. Annars öppnar vi upp för onskans herre Voldemort... (öppen metafor för vad ni vill)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyheter av vikt.

Aftonbladet kommer med två stora avslöjanden idag. Det ena är uppgiften att Nuder ska få sparken och ersättas av Östros. Aftonbladet påstår vidare att det kommer att ske fler stora förändringar i s-toppen.

Personligen hoppas jag på stora förändringar i s-botten. Fler medlemmar. Fler unga medlemmar.

Det andra avslöjandet är att det finns liv på Mars. Kanske. Det här är iallafall ett avslöjande med lite gnista. Annat det än sosse-skvaller. Liv på Mars. Det vore något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 23 januari 2008

stoppautförsäljningen.nu!

Klockan är egentligen för sent för ett blogginlägg men jag fick ett meddelande om en bra kampanj som alla ni likasinnade som läser min blogg inte får missa. En kampanj skapad av människor som liksom jag inte gillar regeringens överklassbidrag. En kampanj för att stoppa utförsäljningen. Passande nog heter den just stoppautförsäljningen.nu och ni hittar den här. Den finns dessutom på facebook, både som cause och som grupp. På kampanjsidan skriver initiativtagarna som följer om kampanjen:

"Stoppautförsäljningen.nu! är en politiskt obunden kampanj vars syfte är att samla in tillräckligt många namnunderskrifter för att få regeringen att ställa in den planerade utförsäljningen, tills dess att man har presenterat en kortsiktig och långsiktig konsekvensanalys för svenska folket att ta ställning till.

Det går bra för svenska folkets företag! Under 2006 ökade vårt börsnoterade innehav sitt värde med 33 procent och har sedan 2002 ökat med totalt över 300 miljarder. Mellan 2001 och 2005 delade de statliga bolagen ut 75,5 miljarder till statskassan. Utdelningen för 2006 som betalas ut nu i 2007 förväntas bli över 36 miljarder kronor, en ökning med 36 procent på bara ett år!

Detta är bara ett av argumenten som får utförsäljningen av dessa bolag att framstå som väldigt ogenomtänkt. Trots detta så kommer nu våra gemensamma tillgångar, svenska folkets företag, att säljas ut till banker och utländska investerare.Vinsterna som idag kommer oss alla till godo, t.ex. i form av satsningar på välfärden, kommer att hamna hos privata redan rika storägare. Såväl vinsterna som jobben riskerar att hamna utomlands!

Det handlar först och främst inte om ekonomiska beräkningar, om välfärd eller politik. Det handlar om framtiden! Det handlar om att vi inte ska förhastas oss! Kan vi bara kosta på oss att vänta, att noga tänka igenom konsekvenserna, diskutera och ta ett gemensamt beslut, om våra gemensamma tillgångar, då kan vi vara säkra på att vi har gjort rätt, vad vi än tar för beslut.

Så sosse, moderat eller soffliggare, uppmaningen lyder; det är dags att säga ifrån, innan det är för sent!

Denna kampanj är helt politiskt obunden. Sidan och jag som driver den har inga kopplingar till något parti, förbund eller religiöst samfund överhuvudtaget. Du som väljer att skriva under protestbrevet tar bara ställning i denna enda fråga. Oavsett vad man tycker om alliansens politik i övrigt, ska vi visa att vi inte tolererar att någon regering oavsett färg säljer ut svenska folkets företag enbart på ideologiska grunder!

Skriv under direkt här till vänster, läs protestbrevet, tipsa kompisar eller ta reda på mer om kampanjen."

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ordlös Onsdag - Rangoon by Night

En lugn kväll i Rangoon, Burma, för snart ett år sedan.

Mer Ordlös Onsdag finnes via Nejma, as always. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 22 januari 2008

2008 - I år får ingen glömma.

Mellan 2000 och 3000 människor på Medborgarplatsen. Free Burma. Det kändes som vi spelade roll, visst gjorde det? Carl Bildt mailbombades innan EU skulle besluta om sanktioner mot Burma. Sanktionerna stärktes. De var fortfarande för svaga, men stärkta. Det hände saker. Folk lyssnade.

Men världen är märklig och människor ännu märkligare. Vi har slutat minnas Burma. Slutat lyssna. Och när EU nu går ut och säger att sanktioner inte är så viktiga. Att de måste lyssna på Burmas asiatiska grannländer. Då är vi tysta. Troligen mest för att vi inte lyssnar längre. För att minnet är kort och allt det där ni vet. Nya världskriser tar plats. Precis lika viktiga som krisen i Burma är de i Kenya och Pakistan.

När omvärlden är tyst händer inte mycket. Total Oil står starka. Den burmesiska regimen står stark. FN är löjligt svagt. EU står vid sidan och tittar på.

Fast vi har ju inte glömt. Inte helt. Jag har inte glömt. Inte alls. Och den svenska regeringen ska inte tillåtas glömma. EU ska inte tillåtas glömma. 2008. 20 år sedan demokratiupproret. 60 år sedan självständigheten. I år ska ingen glömma Burma.

Jag har skrivit mer om Burma idag på Burmabloggen, här och här. Rekommenderar också den här sportkrönikan om OS som jag hittat i SvD. Bästa på länge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 21 januari 2008

Den brutala sanningen om mig... (utmanad och utmanar vidare)

Så har den kommit ända till min blogg, utmaningen där den utmanade i fråga (i det här fallet jag, alltså) ska berätta sju sanningar om sig själv. Sju sanningar som helst inte ska vara helt självklara sanningar. Utmaningen kom hit via Erik Laakso och Svensson, och eftersom deras sanningar iallafall kändes som riktiga sanningar ska jag göra ett ordentligt försök. De som känner mig väl får väl utvärdera sanningshalten efteråt...

1. Jag är en "antingen-eller-person". Med detta menas att jag alltid går in med 100% engagemang i ett nytt projekt och jobbar riktigt hårt, tills jag tröttnar eller tills det går för motigt. Och då går aktivvitetsnivån från 100% till 0%. På nolltid. Jag försöker arbeta med det här, men det är svårt. Ett bra exempel är mina studier. Antingen högsta betyg, eller inget betyg alls. Ett annat exempel ä städ och disk. Min lägenhet är antingen ren eller smutsig. Finns inget lite stökigt, eller halvstädat, hemma hos mig. Antingen eller. Detsamma gäller seglingen. Jag seglade jättemycket fram till julen 2005. Kappseglingar nästan varje helg under sommaren och träning flera gånger i veckan i stort sett året runt. Sedan slutade jag, och jag har varit ombord på en båt högst 5 gånger sedan dess. Visst är det positivt att ha förmågan att gå in ordentligt i något, men det skulle helt klart vara bra om jag lyckades skaffa mig något slags mellanläge (hoppas jag inte gjort vännerna i Burmautskottet och Burmakommittén för oroliga nu, jag försöker bättra mig).

2. Jag är fruktansvärt bortskämd och helt beroende av min familj. När jag säger bortskämd handlar det bara delvis om pengar. Framförallt handlar det nämligen om tjänster och uppmuntran. Jag kan helt ärligt säga att jag troligen inte lyckats med så mycket här i livet om jag inte hade familjemedlemmar som alltid ringde och tjatade och uppmuntrade mig att göra saker, ta tag i saker osv. Ett exempel är förstås skrivandet som jag aldrig orkade ta tag i. Tills jag skulle åka till Thailand för S-studenter och min storasyster satte mig vid ett bord i hennes arbetsrum och sa till mig att skriva en krönika till hemsidan. Jag satt där och gnällde och störde henne i hennes arbete tills den där krönikan var klar. Så var skrivandet igång. Men väl i Thailand hade jag inte tillgång till svenskt tangentbord, vilket gjorde att å,ä och ö blev utan prickar. Alla texter jag skrev under de 6 månader jag var i Thailand fick alltså skrivas om utav min mor och min syster innan de skickades till olika tidningar och hemsidor. Det rörde sig om något 20-tal, ganska långa, texter. Och de hade inte alltid särskilt lång tid på sig. Jag skulle kunna fortsätta berätta om liknande saker i en evighet. Min syste har ibland kallats min personliga resebyrå och min personliga sjukvårdsupplysning. Med rätta Och alla de här tjänsterna tar jag helt för givet. Utan min familj skulle jag troligen bli ganska handikappad (stryk troligen).

3. Jag är märkligt besatt av vissa dödliga sjukdomar. Närmare bestämt blindtarmen och HIV/Aids. Till detta kommer att jag inte gillar sjukhus så att jag istället tjatar på alla jag känner om inbillade sjukdomstillstånd. Trots det har jag varit hos läkare för både blindtarmen (en sjukdom jag för i övrigt drabbas av minst två gånger om året... enligt mig själv) och HIV/Aids. Den där gången jag trodde jag hade Aids hade jag precis sett filmen Philadelphia. Ni vet den där filmen då Tom Hanks har Aids och får utslag i pannan på grund av detta. Det var sommaren 2003 och vi skulle precis åka på klassresa till Polen. Så fick jag precis likadana utslag som Tom Hanks i den där filmen och insåg att jag troligen hade Aids. När utslagen spred sig, precis som de gjort i filmen, blev jag bara mer övertygad och till sist gick jag till farbror doktorn som frågade om jag nyligen fött barn. Jag hade nämligen drabbats av en speciell typ av streptokocker som främst drabbar småbarn. Jag fick medicin, men var skeptisk och tvingade dem ändå att HIV-testa mig. Negativt, den gången. Men jag fortsätter att oroa mig för både HIV och blindtarmen.

4. Jag är en ekonomisk katastrof. Bara att erkänna. Första gången jag fick lön efter ett sommarjobb fick jag 8000 kronor. Det räckte i 2 veckor. Jag har möjligen blivit lite bättre sedan dess men det är fortfarande långt ifrån bra. I mitt tjejgäng är fortfarande uttrycket "Catti betalar" ett vedertaget uttryck som används när någon slösar onödigt mycket pengar. Det säger en del.

5. Jag hatar att "förlora" diskussioner. Och det händer att jag tänjer på sanningen för att dölja att jag har fel när jag någon gång (såklart extremt sällan) har det. Eller för att övertyga någon om att jag har rätt när jag faktiskt har det men personen ifråga inte förstår det. När jag "förlorar" diskussioner händer det att jag blir rätt otrevlig, dessutom (det gäller i och för sig när jag förlorar andra saker också). Den mest klassiska förlusten är förstås när jag som 16-åring hittade på amerikansk statistik angående antalet fattiga och överviktiga i USA för att kunna övertyga några moderater om att höga skatter var (och är) att föredra. Det gick sådär...

6. Jag är extremt lojal. Den där pinnen där det står "rör inte min kompis" passar mig rätt bra. Jag förvarar mina nära och kära i alla lägen, även när jag tycker de har fel. Jag kan klaga på dem och vara arg på dem, men det är en rättighet endast jag har. Ibland har det här kanske lett till orättvisa otrevligheter mot människor som jag egentligen inte har något otalt med. Ofta har det också stärkt mina vänner när de har haft det jobbigt. Det är iallafall vad jag intalar mig själv.

7. Jag älskar dåliga tv-såpor från 90-talet. Om det fanns en frågesport som bara gällde tv-såpor skapade på 90-talet skulle det vara min chans till stora pengar. När sista säsongen av Sunset Beach sändes på tv4 (i och för sig var det så sent som 2001/2002) var jag i Frankrike, varpå min älskade såpa-frände K. fick skicka ner inspelade Sunset Beach-avsnitt till Pornic där jag bodde. På senare tid har intresset avtagit något, men jag kan fortfarande allt om Beverly Hills, Tre Kronor, Vita Lögner, Vänner & Fiender, Melrose Place, Models Inc, med flera, med flera.


Så ska utmaningen vidare till andra bloggare som jag hoppas vågar vara ärliga om sig själva. Inte alltid så lätt men faktiskt ganska kul. De bloggare jag vill höra den brutala sanningen om är Eva Rundkvist, Frida Perjus, Marta Axner, Peter Karlberg, Johannes Åsberg, Björn Fridén, Magnus Andersson, Karin, Matilda, Adrian Kaba och Johanna Falk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Elitstudenter med utbildning som handelsvara.

Under helgen som gått har jag varit i Brösarp med Malmö s-studenter för att diskutera politik och verksamhet, och för att ha det kul och mysigt (vilket vi lyckades bra med). Det som framförallt diskuterades var utbildningspolitik, ett för oss viktigt område där det dessutom pågår stora förändringar (läs försämringar) just nu.

Passande nog finner jag idag (via Marta Axner) att S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs skrivit en intressant, viktig och nödvändig debattartikel om just utbildningspolitik (mer specifikt studentinflytande) i dagens GP. Artikeln heter Studentinflytandet på väg att urholkas, och ni hittar den här. Att läsa genast!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 17 januari 2008

Neo ber om ursäkt...

...och håller med om att varken jag eller de andra som fanns med på bilderna hade med hoten mot rikets säkerhet att göra. Med anledning av mitt tidigare inlägg skriver redaktionschefen, Petter Olofsson, på Neobloggen:

"Tillägg och ursäkt: Bilderna i reportaget om ABF var från Socialistiskt forum i Stockholm, och vi har blivit uppmärksammade på att det kan tolkas som att personerna på fotografierna även tillhör de extrema organisationer reportaget handlar om. Så är inte fallet. Vi borde ha varit tydliga med att bilderna enbart var illustrationer från ett av ABF arrangerat evenemang, och klargjort att det inte fanns någon direkt koppling mellan personerna och text. Vi ber om ursäkt för detta."

Ursäkt godtagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Islam är ingens stora fiende!

Jag tror jag hade tur som föddes 1984. Det innebar att jag var för liten för att förstå kalla kriget. Jag började skolan 1991 och tittade fascinerat på som vi undan för undan bytte de gamla blindkartorna mot nya. Jag behövde aldrig vara rädd för något mörkt och läskigt österut. Och jag var aldrig rädd för terrorismen.

Den ekonomiska krisen var förvisso inte särskilt kul. Men vi skyllde det inte på kommunisterna. Och inte på muslimerna heller.

Under 90-talet fanns ingen stor fiende. Vi kanske lyssnade på rätt dålig musik, klädde oss smaklöst och sminkade oss som idioter. Men jag är sanslöst tacksam för att jag växte upp då.

De som föddes senare växte förvisso inte heller upp med kommunistspöket. Istället hotar muslimerna från alla håll och kanter. Jag var 17 år den 11 september 2001. Hade jag varit 7 hade jag kanske, eller troligen, påverkats på ett helt annat sätt av det som hände då och allt som hände sedan. För att växa upp idag, med allt för många människor som pekar ut islam som något ont och muslimer som generella våldsverkare, måste vara helt annorlunda. Och att vara muslim är nog inte alltid det lättaste.

Jag var på affären för att handla igår. En liten och ganska dyr butik i närheten där det alltid är samma kille som jobbar. Vi brukar prata lite och han är alltid väldigt gullig. Så igår var hans pappa i affären och de tittade på nyheter från något annat land på något annat språk. Jag försökte identifiera språket men utan att lyckas så jag frågade vad det var för tv-kanal. Killen såg livrädd ut och svarade att det sändes från London. Jag förklarade att jag undrade vilket språk de pratade på. Då såg han ännu mer osäker ut men efter ett tag kom det fram att det var persiska. Men det var alltså inte en kanal från Iran, förklarade han. Utan det sändes från väst. Det var bara för att hans pappa skulle förstå. De pratar så snabbt på de svenska nyheterna. Jag sa att jag bara undrade för jag tyckte att det lät så likt franska. Först då slappnade han av och vi pratade vidare om det ena och det andra.

Jag tror han var rädd för vad jag skulle tro. För att jag skulle döma honom. Det var så det kändes. Men döma honom för vad? För att han är från Iran? För att hans pappa inte pratar svenska flytande? För att de vill se nyheter på sitt eget språk?

Det är otäckt, det uppenbara behovet av en stor fiende. Under kalla kriget fanns kommunisterna, kommunismen och Sovjet. Idag finns muslimerna, olika fanatiska organisationer och terrorismen (missförstå mig rätt, jag drar inga paralleller mellan kommunism och islam förutom att dess förespråkare vid olika tillfällen varit "de stora hoten"). En stor fiende kräver alltid stora åtgärder. Därav menlösa och förödande kraftmätningar mellan Sovjet och USA i 70-talets Afrika. Därav 2000-talets krig mot "terrorismen" där förnuftet länge lyst med sin frånvaro.

Något annat lika otäckt är vad det gör med människor här hemma. Vad får människor, inte minst de unga som inte minns tiden innan 9/11, för bild av islam och av muslimer? Och hur påverkar det livet för alla muslimer här i Sverige?

När människor måste skämmas över vart de kommer ifrån och vilka deras föräldrar är, då är någonting galet. Och där är vi nog redan.

Björn Fridén har skrivit bra om det som utlöste det här verbala utbrottet. Kommentarer även hos America Vera Zavala och Semus.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 16 januari 2008

En flummig regering och ett omvänt bidragssystem.

Det känns alltid lite märkligt att kommentera partiledardebatter. Jag är så att säga lite partisk. Men vad tusan. Jag gör det ändå.

De är nämligen lustiga, den sittande regeringen. Om jag nu ska försöka tolka det jag hörde imorse så tror jag mig förstå att de har två stora invändningar mot vår (socialdemokraternas) politik. Vi vill bara ge en massa bidrag och vi vill ha en flummig skola.

Det märkliga i detta är ju att den regering som vi har nu är mer flummig i skolfrågor än vad vi någonsin varit. De går emot allt vad vetenskap heter, vilket Johannes tidigare skrivit så bra om.

Den sittande regeringen är dessutom bättre (eller sämre beroende på vad vi lägger i begreppen) på att ge bidrag än vad vi är, skillnaden är bara att den borgliga regeringens bidrag inte gynnar arbetslösa eller sjuka eller andra som har dåligt med pengar. De gynnar istället de rika.

Bidrag till de människor som inte orkar städa själva, bidrag till de människor som vill vara hemma med barnen lite mer än andra, bidrag till företag som gör stora vinster (om nu utförsäljningen bli verklighet).

Det kan ju låta fint allt det där. Bidrag till de som vill. Men så fungerar det ju inte i praktiken. Det handlar om bidrag till dem som har råd att inte städa hemma. Bidrag till dem som har råd att inte jobba. Det handlar om överklassbidrag.

Kalla det skattesänkningar om ni vill, men i praktiken är det bidrag. Till de rika. Grattis Sverige, vi har ett bidragssystem som fungerar bak och fram.

I övrigt har Eva-Lena reagerat precis som jag själv gjorde på det faktum att statsministern tror sig vara Sveriges svar på Bill Clinton (och Maud verkade vilja vara Al Gore).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ordlös Onsdag - Förbjuden dans

Par Par Lay - Förbjuden satir i Mandalay

Mer Ordlös Onsdag hittar du såklart via Nejma, as always.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 15 januari 2008

Jag är ett hot mot rikets säkerhet (enligt Neo)

"Fler avslöjanden i Neo 1, 2008: Frilansjournalisten Anders Rönmark blottlägger arbetarrörelsens stöd till grupper som Säpo klassar som hot mot rikets säkerhet"

På den nyliberala tidskriften Neos hemsida kan vi läsa om nya "avslöjanden". Artikeln med dessa stora avslöjanden heter "Alla ska med" och är skriven av Anders Rönmark. I ingressen får vi veta att artikeln handlar om att ABF stöttar organisationer som romantiserar våld och som i ABF:s möteslokaler kan tänkas planera våldsdåd mot det svenska samhället. Och vilka är då dessa farliga organisationer?

De som nämns är Suf (syndikalisternas ungdomsförbund), Arbetarmakt (som jag aldrig hört talas om), RKU (revolutionär kommunistisk ungdom), Planka.nu (som ogillar SL) och Svensk-Kubanska föreningen (som har ett för mig främmande sätt att se på Kuba). Jag tänker inte diskutera innehållet i artikeln, men jag reagerar på sambandet mellan texten ifråga och bilderna som publiceras i artikeln.

Artikeln handlar om människor som utpekas som hot mot rikets säkerhet. På bilderna ser jag tre personer. Där syns Nanna Wikholm, ledamot för (s) i Stockholms Läns Landstingsfullmäktige (som vid det tillfället bilden togs representerade Rebella), Daniel Suhonen, chefredaktör för SSU:s Tvärdrag och jag själv, som vid det tillfälle bilden togs representerade S-studenters Burmautskott. Det sägs ingenstans i artikeln att bilderna har något med texten att göra men det sägs inte heller att de inte har det, varför det naturliga är att anta att sambandet finns. Men det finns inte.

Först skrattade jag lite åt att vara utmålad som farlig extremist, speciellt som jag var där för att upplysa om situationen för burmesiska arbetare i Thailand och speciellt för att de andra två som fanns med på bild är lika lite hot mot rikets säkerhet som jag själv. Det är ganska absurt. Våldsromantiserande verksamhet är inget jag ägnar mig åt. Utom möjligen då jag tittar på dåliga actionfilmer, men jag tror inte att Säpo bryr sig särskilt mycket om det.

Men det finns också något mycket störande i att få sitt ansikte publicerat i den ovan nämnda kontexten. Det känns rätt störande att det inte sägs att jag inte har något med texten att göra. Eller med de organisationer som nämns. Och jag hoppas att tidskriften Neo planerar att göra en rättelse.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Heja Brå, Zlatan och Tumba!

Vaknade och drack mitt kaffe medan jag lyssnade på Ekot imorse. Det verkade som om redaktionen bestämt sig för att framhäva allt tråkigt som skett på olika håll. Men en positiv nyhet slank med. Brottsförebyggande rådet (Brå) dömer ut övervakningskameror som skydd mot brottslighet. Möjligen kan övervakningskameror vara till hjälp för att ta fast biltjuvar i parkeringshus, säger den nya rapporten från Brå, men annars är det något helt klart överskattat.

Kan kanske svenska politiker, rektorer och företag nu lugna ner sig? Kan övervakningshetsen avta? Jag tvivlar förstås men inser att alla motståndare till övervakningssamhället nu fått ytterligare goda argument. Jag hoppas någon lyssnar.

En annan god nyhet för dagen är förstås att Zlatan fick Jerringpriset (och priset som årets manlige idrottare) på Idrottsgalan igår. Älskar Zlatan, så det måste nämnas. Även hjälten Tumba, som jag lärt mig älska via vissa hockey-tokar (av generation äldre) i hemmet, fick välförtjänt hederspris. Bra idrottsgala i år, helt klart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 14 januari 2008

Extra bra om rättssamhällets kollaps.

Inte så mycket eget men desto mer om andras. På min blogg idag, alltså.

Fildelningsdebatten är åter i full gång. Genomgången i SvD idag har uppmärkdsammats i bloggosfären idag. Artikeln Hårdare tag mot fildelare i Europa går igenom hur olika länder handskas med "problemet" fildelning. Framförallt handlar den om Frankrikes sätt att handskas med problemet, eftersom att EU-kommissionen kommer att lyfta fram det franska exemplet.

Jag brukar inte kommentera fildelning särskilt ofta, trots att det delvis hör samman med övervakningsfrågor vilket här kommenteras oftare. Men jag gillar piratpartiet, ifall någon undrar. Bloggaren Copyriot har skrivit om fildelningsdebatten ur ett väldigt intressant, och mycket nödvändigt, perpektiv som delvis sätter belyser frågan på ett nytt sätt. Läsvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Extra bra från s-studenter...

Jag försöker att så gott jag kan hålla koll på vad bloggande s-studenter bloggar om. Det är ofta bra och ibland extra bra. Extra bra är till exempel ordförande Kajsa Borgnäs om galen utbildningspolitik, Adrian Kaba om Hillary Clinton och SSKs Anton Andersson om klassbegreppet i politiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En Burmaaktivists försvarstal

Det har gått ganska länge sedan jag senaste skrev något om Burma. Det beror nog på flera saker. Framförallt beror det nog på den andningspaus som blev när allt lade sig. September, oktober och november var de mest intensiva månader jag hittills upplevt. Det var jobbigt och fantastiskt på samma gång. Burma fick all min tid och studierna ingen tid alls. Men det kändes rätt att det var så.



Sedan kom december som någon slags lång paus. Tid att hämta andan. Tid att plugga ikapp och att ringa alla vänner jag inte ringt på alldeles för länge. Det kan låta skönt, men det var det bara delvis. Det blev också en stor tomhet som jag haft lite svårt att fylla. Det kändes som om hela världen glömde Burma bara för att jag slutade läsa burmesiska nyheter varje dag. Så var det förstås inte, men det blev något slags märkligt antiklimax. Vi var så många som jobbat så mycket (många andra längre och hårdare än jag) men världen var fortfarande densamma. Militärjuntan i Burma sitter där de sitter. Andningspausen var lite som ett slag i magen. Som att tappa luften. Därför har jag inte skrivit något om Burma. Inget alls. Jag har tänkt göra det flera gånger, men faktiskt inte orkat.

Så i torsdags tog pausen slut. Svenska Burmakommittén hade en julgransskakning och det var kul, även om granen liksom skakade ut sig själv. Vi såg en film om händelserna i september och pratade om året som gått och om året som kommer nu. Entusiastiska nya medlemmar med idéer. Ihärdiga veteraner som inte ger upp. Det var upplyftande.


Nu är alltså pausen slut. Det går inte att ta paus i år. 2008 känns enormt viktigt för Burma. Jag hör i vanliga fall inte till dem som tror på numerlogi, men i fallet Burma kanske jag gör det. I år är det 60 år sedan Burma blev en självständig stat. Det är 20 år sedan det stora demokratiupproret som slutade i blodbad 1988. Det är framförallt året då det som började 2007 måste fortsätta. 2008. Jag kanske är dramatisk, men det känns väldigt "nu eller aldrig". Jag hoppas på nu.


Missa inte fotokampanjen Don't forget Burma!
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 9 januari 2008

Jämtins skolmiss och Bildts modemiss...

En liten snabb bloggpost innan jag ska lägga mig och sova med min bok. Tre saker.

1. De nya stockholmska riktlinjerna för att arbete mot mobbing är skandalöst dåliga. Kameraövervakning och inbrott i elevernas skåp uppmuntras numera. Kul att Stockholm visar framfötterna i kategorin dårskap. Lika trist är oppositionsborgarrådet Carin Jämtins uteblivna kritik mot förslaget.

2. Grammisgalan ikväll. Kent. Kent. Kent. Vad är grejen? Det låter lika gnälligt och melankoliskt som det alltid gjort. Nej, jag tycker de där röstningsmekanismerna för folket måste bort. Grammisgalan är inte Idol eller Fame Factory eller PopStar eller Melodifestivalen. Lägg ner.

3. Eftersom att Calle Bildt inte är särskilt bra som utrikesminister och riktigt mesig i Burmafrågan är han inte någon jag gillar särskilt mycket. Men jag sympatiserade med honom ikväll. Helt malplacerad på Grammis-scenen för att dela ut regeringens pris. Dessutom hade någon elak varelse försökt "poppa till" utrikesministern genom att sätta på honom en vidrig grön kavaj. Jag förstår inte att han gick med på att bära den (om det nu inte är så att han är färgblind och isåfall tycker jag ännu mer synd om honom). Jag tror att vi sett årets modemiss 2008, redan 9 januari. Rekordsnabbt!?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Slopa överklassbidragen - Rädda Apoteket!

Jag slog soffkuddarna hårt igår. Igen. Inte för att det var oväntat. Det var det ju verkligen inte. Utan för att det är så fel, så dumt och det gör mig både arg och modfälld.

Så nu ska delar av Apotekets verksamhet säljas ut. Men inte allt, staten ska garantera att det finns Apotek på småorter och så vidare. De privata apoteken kommer att kunna garantera all receptbelagd medicin, men inte all receptfri. Högkostnadsskyddet ska finnas kvar.

Så vad jag ser framför mig är priser som går i taket. Jag är uppväxt tillräckligt nära Norge (och har dessutom halva familjen där) för att ha upplevt utvecklingen där. Jag antar att det här kommer innebära att det blir allt fler som når "höga kostnader", och således för subventionerade mediciner. Statens bidrag till Apoteken kommer alltså att öka. Och medicinen kommer att kosta mer. Så vilken är då nyttan för oss medborgare?

Enligt Hägglund är det ökad tillgänglighet som är den stora vinsten för oss alla. Det kommer att finnas fler apotek med längre öppettider (i alla fall i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Men Göran Hägglund, tillgänglighet är inte synonymt med kvantitet. Tillgänglighet handlar också om att kunna köpa sina mediciner, värktabletter m.m till skäliga priser. Det handlar om att alla ska ha råd. Inte om att det ska ligga fem apotek på samma gata.

Jag förstår problemet med Apotekets öppettider och jag skulle inte ha något emot att det blev tillåtet att sälja några av de vanligaste receptfria läkemedlen mot till exempel värk och feber på vanliga affärer. Men ingen utförsäljning, tack!

Vad kommer i längden att bli konsekvenserna av högre priser på Apoteket? Ja, förutom att det kommer att bli dyrare för oss som konsumenter kommer det också att kosta mer för oss som skattebetalare. Högre priser gör att fler når högkostnadsskyddet och därmed får köpa medicinen billigare. Jag antar att det är staten, inte ägaren av apoteket i fråga, som kommer att få stå för mellanskillnaden. Vi skattebetalare kommer alltså att ge pengar till företagen för att de tar mer betalt... snacka om omvänt bidragssystem.

I nästa steg kommer de kanske vilja ta bort högkostnadsskyddet, eller höja taket, eftersom det kostar staten så mycket pengar. Och bit för bit monteras hela välfärdssystemet ner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ordlös Onsdag - Visdom


Visdomsord från Mandalay
Fler bilder finns förstås hos Nejma.
Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 5 januari 2008

SVT och rasfrågan

Jag har suckat över det många gånger. Användandet av begreppet "ras" för att beskriva människors hudfärg eller etniska ursprung är både fel och ovetenskapligt. Det var nu ganska länge sedan vetenskapen fastslog att det bara finns en människoras. Därför irriterar det mig att varje människas ras uppges i exempelvis amerikanska pass och att amerikanerna hela tiden fortsätter att tala om just ras (jag inser också att detta förekommer i andra länder men i det amerikaniserade Sverige är det framförallt USA och amerikanerna jag märker och irriterar mig på).

I upplysta Sverige talar vi dock inte om ras (om det verkligen beror på att vi är så upplysta eller om det har mer att göra med de rasbiologiska pinsamheterna i den svenska historien lämnar jag osagt). Det var iallafall vad jag trodde. Tills jag igår satt och tittade på 21-sändningen av Aktuellt. De talade om presidentkampanjen i USA och diskuterade att min personliga favorit Obama vunnit demokraternas nomineringsval i viktiga Iowa (jag skrev för i övrigt om Obamas presidentkandidatur för dygt ett år sedan, här). Den politiska kommentatorn sa vid ett tillfälle att Obamas ras kan var en nackdel för honom. Senare i inslaget påpekade han att Obama, som alltså är mörkhyad, inte går ut så starkt i rasfrågor.

Om det inte är så att kommentatorn i fråga menade att det är det faktum att Obama tillhör människorasen och således är människa som kan vara en nackdel för honom (och det betvivlar jag starkt) tycker jag att ovan nämnda kommentarer är skandalösa. Rasbiologin är så vitt jag vet död, och det bör väl en förmodligen beläst politisk kommentator på SVT vara medveten om?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

torsdag 3 januari 2008

Bodström tar över Vägverket

Vägverket har under år 2007 registrerat en ökning av antalet dödade i trafiken. Istället för bredare vägar och vägräcken vill Vägverket satsa på övervakning. Registrering av alla bilar som rör sig på de svenska vägarna, oavsett den hastighet de rör sig i, ska rädda liv...

Jag drar spontant slutsatsen att det tidigare statsrådet Bodström nu ska ta över som generaldirektör för Vägverket.

Det nya förslaget går ut på att två kameror placerade på olika ställen ska kunna mäta tiden det tar för en bil att åka mellan dessa två kameror och därmed se huruvida bilen ifråga åker för fort. Det kan låta harmlöst. Men tänker vi på det en gång till innebär det här förslaget att alla bilar kommer att registreras. Idag är det bara de som passerar en fartkamera i för hög hastighet som registreras, det vill säga den bil vars förare bryter mot lagen. Med det nya förslaget skulle helt plötsligt hela svenska folkets förflyttningar med bil finnas registrerat någonstans i en databas. Och det som finns eller funnits i en databas är inte "i säkert förvar". Det ligger till exempel inte långt bort att tänka sig att polisen skulle vilja ta del av den här informationen i jakten på brottslingar....

Per Ström kommenterar lagförslaget klokt i DN och på sin egen blogg.

Jag antar att det är på sin plats att skicka blommor till Bodström... eller?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Grattis Isabella!

Det är bara att gratulera bloggaren Isabella Lund, hennes blogg har idag utnämnts till årets politiska blogg 2007. Resultatet var väntat, och rättvist (Isabella fick också min röst). Hon har lyft upp den tabubelagda frågan om prostitution på ett helt nytt sätt. Hon har gett en röst åt de annars tystade prostituerade. Jag håller långt ifrån alltid med henne i hennes slutsatser kring samhället och prostitutionen, men hon har gjort viktig skillnad i debatten. Att hon är årets vinnare känns som en seger inte bara för henne utan för själva debatten, för den svenska bloggosfären och för den svenska yttrandefriheten.

I övrigt kom Roya & Matilda samt Alliansfritt Sverige högt på listan. Båda dessa bloggar hör till de bloggar som fick mina röster, så det är glädjande. Annat roligt är att se att det gick bra för både Kielos och Laakso. I övrigt dominerar dock högern listan. Blogge Bloggelito kommer på andra plats, och följs av Johan Ingerö på tredje plats. Jag vet att det är aktiva bloggare som läses av många och så vidare, jag inser att det kan vara rättvist, men jag tycker ändå att det är trist. Jag tycker det finns många både bättre och viktigare bloggar, både till vänster och till högre. Och helt ärligt hade jag hellre sett vänsterbloggar i toppen. Vänstern får helt enkelt komma igen nästa år.

Min egen blogg fick 86 poäng vilket gör att jag känner mig nöjd. Jag tror det placerar mig någonstans i den stora massan. Med min lilla läsarskara måste det ändå ses som ett ganska bra resultat. Tack alla som nominerade och röstade röstade!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 2 januari 2008

Objektivitet i fråga om Israel?

När vi lärae och blivande lärare talar om undervisning talar vi ofta om objektivitet. Både för att det är något otroligt viktigt och för att det är något av en utopi. Objektiviteten finns inte men vi ska alltid sträva efter den. Ologiskt och logiskt på en och samma gång.

Strävan efter objektivitet genomsyrar idag hela det svenska samhället. Undervisning ska vara objektiv. Forskning ska vara objektiv. Nyhetsrapportering ska vara objektiv. Vi ska själva sträva efter objektivitet i våra analyser av oss själva och omvärlden. Gott nog. Jag tycker att strävan efter objektivitet är viktig. Jag blir emellanåt sur när forskning, nyhetsrapportering eller undervisning är för subjektivt (vilket är varför jag sagt upp min dn-prenumeration för länge sedan). 2006 var jag helt klart bland de människor som satt och svor över att det kändes som om alliansen ägde all media.

Men ibland undrar vad vi egentligen menar att objektivitet är. Att visa två sidor av samma mynt? Att ge de två sidorna lika stort utrymme i en analys eller i ett nyhetsinslag?

Imorse lyssnade jag på P1. De rapporterade om de fortsatta israeliska anfallen mot palestinier. Det är omfattande anfall och israelerna har nekat Hamas erbjudande om att förhandla. De talade om att många civila dör i Isarels anfall mot Palestina. Efter att nyhetsuppläsaren berättat om det här fick vi höra en reporter på plats. På plats. Men inte på plats i Palestina. Reportern var i Israel och intervjuade israeliska skolbarn som var rädda för palestinska raketer (hotet från palestinska raketer är för i övrigt också den ursäkt som israelerna tar till för att försvara sina anfall).

Hade jag lyssnat på inslaget i P1 imorse och i förväg inte vetat något om konflikten mellan Israel och Palestina hade jag fått en bild av en konflikt med två jämbördiga parter. Jag hade fått en bild av två länder där civilbefolkningarna var lika utsatta i respektive land. Så är det inte.

Förra året dödades 13 israeler av palestinier. Antalet palestinier som dödades av israeler är nästan 30 gånger så stort (dvs mer än 373 stycken dödade). Palestinierna tvingas leva i ett apartheidsystem där samtliga av deras rättigheter kränks dagligen. Gaza och Västbanken är ofattbar missär.

Missförstå mig rätt, jag tycker synd om de israeliska skolbarnen som är rädda för raketer. Jag tycker att det är hemskt att de behöver växa upp på det sättet. Men jag tänker inte låtsas som om deras situation går att jämföra med de palestinska barnens situation. Jag tänker inte låtsas att israeler och palestinier lever med samma rättigheter på samma sätt. För det är inte ens någonstans i närheten av sanningen.

Jag vet inte om det var objektivitet Sveriges Radio försökte sig på i sin rapportering imorse men den bild de förmedlade var en bild så nära ren osanning de kunde komma utan att direkt ljuga. Att rapportera objektivt om konflikten mellan Isarel ioch Palestina innebär trots nyanser oundvikligen att ge bilden av en israelisk stat som förtrycker ett palestinskt folk, så brutal och ensidig är sanningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,