måndag 29 september 2008

Var det val i Vitryssland?

Igår var det val i Europas sista diktatur, Vitryssland. I ett Vitryssland som på en gång är väldigt nära och väldigt långt borta. Frågan är om det ens kan kallas val när valmöjligheterna inte finns, när oppositionella jagas och det fria ordet förbjuds? Jag ställer mig tvekande.

Läs min eftervalskrönika, Friare än väntat?, på den liberala utrikesbloggen Global Frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I övrigt:
Rekommenderas för den Vitrysslandsintresserade just Hannes Perssons Global Frihet, Liberala Studenters Vitrysslandsblogg och Amanda Lövkvists Lindrig Huliganism.

söndag 28 september 2008

Mitt tal i fredags.

Jag hade tänkt vänta med att lägga upp talet jag höll på Sergels Torg i fredags tills M. skickat bilderna från (den trots ljudkrånglet mycket lyckade) manifestationen. Men han är så seg så jag lägger upp talet ändå. Jag talade som styrelseledamot i Svenska Burmakommittén. S-studenters Burmautskott representerades av Frida Pejus.

Jag har aldrig lagt upp tal på bloggen tidigare. Jag vet inte om det ens är vettigt att göra. Speciellt som jag är så dålig på att hålla mig till manus när jag talar att det som står nedan bara är ungefär vad jag sa. Det är allt jag kan bjuda på:

Först och främst skulle jag vilja tacka alla våra medarrangörer som tillsammans med oss arbetat för att den här manifestationen skulle bli av. Men framförallt skulle jag vilja tacka alla som kommit hit. Det spelar otroligt stor roll att vi är här idag. Det här är viktigt.

På banderollen här nedan återges Nobelpristagerskan Aung San Suu Kyis uppmaning till omvärlden. Hon har bett oss att använda vår frihet för att främja Burmas frihet. Idag gör vi just det. Vi använder vår frihet för att främja Burmas frihet, använder våra röster för att tala för dem som tystats.

För nästan exakt ett år sedan stod jag i talarstolen vid en annan manifestation. Det var en ganska kall och grå fredagskväll på Medborgarplatsen här i Stockholm. Ni minns säkert den där fredagen, den fredagen då alla bar rött för Burma. Då tusen svenskar gick till Medborgarplatsen för att visa sitt stöd för de burmesiska demonstranter som mördats och fortfarande mördades på Burmas gator.

Jag minns det väl, jag minns det som en surrealistisk dag.Jag minns att jag var glad och upprymd, äntligen brydde sig Sverige, äntligen brydde sig världen om Burma. Jag minns att jag också var ledsen och orolig. Ledsen för att jag hade vänner som fängslats i Burma, orolig för att Burma snart skulle vara en glömd fråga igen.

Så här idag. Exakt ett år efter att militären öppnade eld mot fredliga demonstranter står vi här. Vi kanske inte är flera tusen men vi är här. Trots att mediebevakningen lagt sig.Trots att politiker som lovade att inte glömma Burma tycks ha glömt. Ett år senare har vi fortfarande inte glömt Burma. Och nästa år kommer vi inte heller att ha glömt Burma. Det är viktigt. Det spelar roll.

Under det år som gått har förtrycket i Burma hårdnat. Militärjuntan i landet har helt och fullt ignorerat omvärldens kritik och krav och fortsatt att förfölja, fängsla och mörda sina motståndare. Varje frisläppt politisk fånge har följts av två nyarresteringar. Varje löfte om bättring har följts av minst två svek.

Och så fortsätter det. Idag. Och imorgon.

På Medborgarplatsen förra året talade företrädare från samtliga partier i Riksdagen. Alla lovade att kämpa för Burmas frihet. Alla lovade att inte glömma. Idag är vi här för att påminna dem om deras löften, för det är just nu, när media tystnat och journalisterna åkt vidare, som Burmas folk behöver oss som mest.

Det burmesiska upproret tog inte slut när militären öppnade eld. Det tog inte slut när de arresterade U Gambira, Min Ko Naing, Zarganar och Ko Jimmy förra året. Det tog inte slut när de förra veckan arresterade fantastiska och modiga aktivisten Nilar Thein. Saffransrevolutionen fortsätter. Den är tystare. Den är lite svårare att upptäcker. Men den fortsätter varje dag.

Det demokratiska upproret i Burma har aldrig avstannat. Världen må ha glömt Burma under större delen av de senaste tjugo åren, men upproret har alltid pågått. Under tjugo år har demokratirörelsen kämpat med fredliga medel mot en militärjunta med en av Asiens största arméer. Det har varit och fortsätter att vara en allt annat än jämn kamp. Ändå vägrar burmeserna att ge upp. Ändå vägrar de att vara tysta.

Just därför spelar det vi gör här idag stor roll. I kampen mot de rika generalerna är folket i Burma helt beroende av att vårt stöd. Vårt stöd är viktigt. Vårt stöd spelar roll.

I Burma är det förbjudet att tala på riktigt. Den enda tillåtna sanningen är lögnen. Därför behöver de oss. Därför är vår röst viktig. Därför spelar vår röst roll.

Under det år som gått sedan Saffransrevolutionen har FN, med hjälp av sin särskilt utsände i Burma, Gambari, försökt att på olika sätt få juntan till förhandlingsbordet. Gambari har vid flera tillfällen rest till Burma, men bara en gång fått träffa den högsta generalen. De politiska konsekvenserna av hans besök har varit få, om några. Den burmesiska juntan har mött FN med stängda och vällåsta dörrar.

Gambari-processen har misslyckats. Antalet politiska fångar har fördubblats under det år som gått, och det fortsätter att öka.

Och så länge Burmas fängelser fylls av oppositionella kan den burmesiska juntans löften om demokratisering tas på allvar. Löften om samtal är tomma så länge den ene samtalspartnern fortsätter att döda och fängsla den andra.

Släppandet av samtliga politiska fångar, däribland munkledaren U Gambira och studentledaren Min Ko Naing, måste vara ett minimikrav. Det är en grundförutsättning för att riktiga förhandlingar överhuvudtaget ska kunna ta plats.

Under hösten kommer FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon att resa till Burma. Världsamfundets högsta representant. Han reser dit för att se om han kan åstadkomma det Gambari inte kunde. Vi hoppas att han lyckas.

Men som demokratirörelsens frontfigur och ledare, den fängslade Nobelpristagerskan Daw Aung Suu Kyi, en gång har sagt:

”Jag tror inte på människor som bara hoppas. Vi måste kämpa för det vi vill ha.”

På samma sätt som demokratirörelsen i Burma måste kämpa, måste omvärlden också kämpa. Sverige, och Sveriges regering, måste arbeta mot FN, för att ge Ban Ki Moon stöd i sitt uppdrag i Burma. För att alla politiska fångar ska släppas. För att förändringen någonsin ska komma.

Ban Ki Moon är världssamfundets högsta representant. Om han inte lyckas finns det ingen högre upp som vi kan skicka. Han måste lyckas. De politiska fångarna måste släppas.

Därför är vi här idag. Som en påminnelse och som en uppmaning. Sveriges röst måste höras, och den måste ställa krav. Det är viktigt, och vi kan spela roll.

Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I övrigt:
Så höll även Frida J Metso och Maria Ferm tal. Och i publiken spottades en del bloggare, däribland Björn och Alexandra.

fredag 26 september 2008

Demonstrera idag!

För ett år sedan var vi tusentals på Medborgarplatsen. Vi var upprörda över att militärjuntan i Burma mördat, misshandlat och fängslat demonstranter. Idag har exakt ett år gott sedan militärjuntan började skjuta. Fortfarande sitter tusentals politiska fångar i Burmas fängelser. Fortfarande är förtrycket en del av burmesernas vardag. Fortfarande pågår kampen.

Idag, på Saffron Revolution Day, kommer människor världen över att samlas i manifestationer och demonstrationer för att stötta det burmesiska folkets kamp, för att minnas vad som hände för ett år sedan och för att minnas vad som sker idag. För att Saffransrevolutionen fortfarande pågår.

I Stockholm minns vi i en manifestation klockan 17.00 på Sergels Torg. För att minnas och för att påminna alla de politiker som lovade att inte glömma Burma om deras löften. Be there!

På talarlistan finns bland andra Maria Ferm, Frida J Metso, Frida Perjus och undertecknad.

Media: SR, Nyhetsmorgon,
Bloggat: Jonas Morian, Karin, Annika, Charlotte, Burmautskottet, Maria Ferm, Holmgren

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I övrigt:
Är min gode vän Peter Hallford med och pratar Burma på Sveriges Radio. Peter var min trygga punkt när jag kom som oerfaren volontär till Thailand och kan mer om Burma än någon annan svensk jag känner.

måndag 22 september 2008

Ge mig en skattechock, Anders Borg!

Jag har precis lyssnat på budgetdebatten. Och jag känner att jag måste säga det här:

Ge mig en skattechock!

I övrigt:
Var Borg aningen upphetsad under i princip hela debatten. Han talade i falsett och försökte undervisa alla motdebattörer i deras respektive partiideologi. Märkligt, men underhållande.

Det liberala demokratiska samtalet

För att ha existensberättigande som politisk människa och kunna förvänta dig att bjudas in det demokratiska samtalet krävs att du:

  • är marknadsliberal och inte drömmer om annat.
  • hejar på rätt skurkstater.
  • hyllar rätt gamla anti-demokrater (läs Smith, Burke och Stuart Mill).
  • håller på rätt galningar i krigen.
Eller hur var det nu det skulle va?

Och innan jag blir anklagad för att vara antidemokrat så kan vi konstatera att nej, jag diggar vare sig Fidel eller Kim, och ja, jag blir upprörd då jag diskuterar med människor som diggar Fidel eller Kim (fast i ärlighetens namn har jag aldrig träffat någon Nordkorea-ivrare, även om jag vet att de finns). Poängen är att jag släpper gärna in alla som ser sig som vänster vänsterdebatten, och alla (även fundamentalistiska kristdemokrater) i den allmänna politiska debatten. Debatt är bra för demokratin, i alla lägen.

Jag behöver inte hålla med om allt de säger, men jag skulle dö för deras rätt att säga det (det var visst någon annan som sa något liknande en gång, måste varit en antidemokrat).

Läs annat intressant om , , , , ,

I övrigt:
I början av 2000-talet kan vi läsa om modern kolonialism. Alexandra ska demonstrera för Burma på fredag (as will I). Fridén skriver på det föga sexiga ämnet "Försäkringskassan" och på Ekonomikommentarer kan vi läsa om ekonomiska system och ekonomisk standard. Karin levererar dagens citat, direkt från plenum och Trotten recensserar ESF.

söndag 21 september 2008

Röd tröja, någon?

Vi närmar oss nu det som av den burmesiska oppositionen döpts till Saffron Revolution Day. 26 september. Exakt ett år sedan militären i Burma började skjuta på munkarna och på folket. I nättidningen Irrawaddy (som nu återhämtat sig från juntans it-attack) frågar sig Min Lwin vart Burmas munkar är nu? Skrämda, fördrivna, fängslade och mördade.

Själv frågar jag mig vart politiken och stödet är nu. Om en vecka är det ett år sedan tusentals svenskar sprang runt i röda tröjor för att stötta Burmas folk. Det är ett år sedan jag höll tal inför drygt 3000 människor på Medborgarplatsen. Det är ett år sedan företrädare från samtliga av Riksdagens partier lovade att inte glömma Burma.

På fredag, på Saffron Revolution Day, klockan 17.00 kommer Burmaaktiva svenskar samlas på Sergels Torg. För att minnas och för att påminna. Vi räknar inte med att det stöd vi fick för ett år sedan finns kvar idag. Vi räknar inte med att partiledare dyker upp i år. Vi räknar inte med att bli tusentals, och är mer än nöjda om vi blir hundra. Ett år efter massakrerna sitter människorna vi alla stöttade förra året fängslade. Och vi bryr oss inte längre, det är old news. Det är inte så lite tragiskt.

Är jag bitter? Inte ens hälften så bitter som de burmeser som fortfarande väntar och hoppas på omvärldens stöd.

Kom på fredag, och gå med i facebook-eventet här!

Bloggat: Brandow,

Läs annat intressant om , , , , , ,

I övrigt:
Var jag förra veckan, den 11 september, på ett seminarium i Anna Lindhs minne. Temat var krisen i Makedonien 2001 och EU:s roll i konflikthantering. Ni kan läsa mitt referat ifrån ett tämligen spännande seminarium här. Fridén skriver riktigt klok om det borgerliga resonemanget kring ESF. Hartman skriver i sin tur om en mycket viktig frihetspjäs som visas under ESF i Malmö. Charlotte har varit på ESF, och levererar tips. På Ekonomikommentarer resoneras kring ekonomi utifrån diskussioner och rektioner under ESF. Anders Nilsson tycker att (s) måste hitta tillbaka till arbetarklassen. På s-buzz läser vi om bloggbävningseffekter. Jimmy tror att interna kritik är mer verksam än extern, och tycker att Sverige ska vara kva i EU. Alexandra har hittat exempel på socialliberal inom Fp (who would have thought?) och har dessutom tjuvlyssnat på Solnamoderaterna. Både Brandow (s) och Hallgren (c) kommenterar mitt inlägg om socialdemokrati, framtidens partipolitik och modern folkrörelse, och driver en viktig diskussion framåt.

torsdag 18 september 2008

FRA och den politiska tystnaden.

Det är svårt att veta om det här är sant, men är det sant så är det väldigt oroväckande, och samtidigt föga förvånande. Att tiga ihjäl frågor är ju en tämligen vanlig politisk strategi som ibland kan vara skrämmande effektiv. Effektiviteten i politisk tystnad ligger delvis i den mediala tystnad som ofta följer, men kanske framförallt i att tystnaden hackar i demokratins grundvalar. Demokrati förutsätter samtal, och med tysta ledare får vi en svagare demokrati (och då måste medborgarna väsnas än mer).

Bloggat: Jonas Morian
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tuff Blondinbella

Jag skrev en gång ett inlägg utifrån mina egna upplevelser om att vara ung och tjej och om hur tufft det är. Inlägget hette Det är ett helvete att vara ung och tjej. Många killar blev kinkiga (för det är också jobbigt att vara ung och kille också). Isabella Löwengrip skriver idag på liknande tema, och hon gör det bra. Hennes erfarenheter och infallsvinklar och prespektiv må skilja sig från mina, men det gör dem varken sämre eller mindre relevanta. Och det är för få unga tjejer som vågar säga ifrån när kraven blir absurt höga, därför: Rekommenderas.

Arvid Falk är här

Idag får vi så äntligen svaret på frågan "Vem är Arvid Falk?". Sök själv svaret här, och konstatera sedan att det är på tiden!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 15 september 2008

Årgång 88?

Under de senaste har något hundratal nätsurfande glassälskare med förkärlek för min egen favoritglass (88:an) av just årgång 88 (lite konstigt) surfat sig fram till min blogg. Jag misstänker att de hamnar här för att jag en gång skrev ett inlägg som bara delvis handlade om 80-talsglass (Mer glass åt studenterna!) och jag anar att det rör sig om en tävling.



För att underlätta för dessa tävlande/glassälskande kan jag dels tipsa om GB:s alldeles egen hemsida och dels berätta att den kostade fem kronor. Lycka till!

Socialdemokrat i kläm (II)

Så var jag tillbaks där jag mer eller kanske snarare mindre avslutade förra veckan, innan jag gick in i en dimma av feber, varmt te och förbannad hosta. Någonstans landade jag i min monologdiskussion i att en progressiv politik kräver en progressiv folkrörelse, och det är vi inte idag. Och då får vi kanske den politik vi förtjänar.

Frågan blir då, hur vänder vi trenden? För den går att vända. Och ju mer jag skriver på det här inlägget inser jag att det här kommer att bli en lång följetång med många inlägg på delvis samma tema. Det första blir tänligen organisatoriskt och fokuserar på de traditionella s-föreningarna, med fördelar och brister. Jag hoppas på kommentarer, idéer och mothugg i kommentarsfältet.

Jag tror att svaret i hög grad ligger i ett begrepp som missbrukats en och två gånger för mycket sedan valförlusten 2006, förnyelse. Någonstans är det ändå så att vi förlorar medlemmar på grund av vad vi är. S-studenter Malmös fd ordförande J. brukade ofta säga att en organisation får de medlemmar den förtjänar, och det ligger bestämt något i det. Och om det ligger något i det måste vi tänka om, på många plan.

Uppenbarligen är vi, både inom ungdomsrörelsen och inom den "vuxna rörelsen", dåliga på att värva och behålla medlemmar. När det stora socialdemokratiska medlemsraset i våras uppmärksammades i media var svaret från partiledningen företrädd av Marita Ulvskog att vi skulle ta tag i problemen. Hon sa dels att vi ska börja använda oss av "lockbeten" såsom enklare rutiner och större acceptans för medlemmar som vill vara passiva medlemmar. Hon sa också att det ska göra skillnad att vara medlem, och om det sistnämnda är jag enig. Vad som menas med enklare rutiner vet jag inte riktigt men att satsa på ökad acceptans för passiva medlemmar (vilket jag misstänker är syftet med "supporterkampanjen") tror jag är att skjuta sig själv i foten.

Vad som däremot borde göras är det omvända: gör det lättare att vara aktiv medlem.

De lokala s-föreningarna har en viktig roll att spela inom arbetarrörelsen och det kommer de att fortsätta att ha, men vi måste bli bättre på att skapa och möjliggöra för alternativa former av föreningar och nätverk. Det må ha funnits en tid då en lokal s-förening som träffas regelbundet i en lokal i närområden och diskuterar politik var det allra mest naturliga för de allra flesta. Så är det inte nödvändigtvis längre alltid och för alla. Ett par anledningar till varför det är så lyder som följer:

Idag är vår befolkning ganska rörlig, dels flyttar vi inom och utanför Sverige men likaså flyttar vi inom städerna. Inte minst dagens unga i storstäderna, som ofta får vänta år på ett eget hyreskontrakt, flyttar runt mellan olika lägenheter i olika delar av staden. För mig och för många med mig är det inget ovanligt att byta stadsdel tre-fyra gånger om året.

Möjligheten att undvara ett par timmar en eftermiddag är långt ifrån självklar för många. Inte minst småbarnsföräldrar och för den delen ensamstående småbarnsföräldrar har ofta svårt att komma ifrån för att gå på möten klockan 18. Så misstänker jag att det alltid delvis har varit och jag tror att det tidigare löstes med hjälp av Unga Örnars barnverksamhet (rätta mig om jag har fel här), men idag fyller inte längre Unga Örnar den funktionen och det kanske inte heller är 2000-talets enda lösning.

Samtidigt som antalet partiaktiva sjunker växer olika enfrågeorganisationer sig starka. Frågan vi här bör ställa oss är varför de väljer att engagera sig i organisationer som förvisso är politiska men inte partipolitiska för att driva sina frågor, istället för att driva de frågorna hos oss. Här skulle någo kanske svara att de i enfrågeorganisationer hittar andra som är intresserade av samma saker som de själva är. Följdfrågan blir då givetvis varför är det inte lika enkelt att hitta likasinnade hos oss? Det borde det verkligen vara. Men de lokala s-föreningarna är relativt små (när vi talar om antalet mötesaktiva) och för den unge nyblivne sosse som kommer till en s-förening och hoppas kunna driva en radikal miljöpolitik eller frågan om den strukturella diskrimineringen av funktionsnedsatta eller demokrati på Kuba är det långt ifrån självklart att hitta den där likasinnade som brinner för samma sak i s-förneingen. Därmed inte sagt att det inte finns många socialdemokrater som brinner för just de där frågorna, men socialdemokratin har inte lyckats skapa bra och enkla forum för sakfrågorna i partipolitiken.

Som komplement till (men bara delvis i konkurrens med) de lokala s-föreningarna menar jag att vi borde:
  • uppmuntra skapandet av s-föreningar som inte enbart är knutna till stadsdel (och detta görs redan i viss mån på olika håll runt om i landet).
  • möjliggöra startandet av virituella s-föreningar. Med dagens teknik är det inte alls omöjligt att tänka sig möten via till exempel Skype, eller för den delen föreningsverksamhet som har sin bas i ett socialt forum. Det givetvis underätta för sossar som vill vara med och som vill vara aktiva men som inte kan klockan 18 en vardag (tänker inte minst på småbarnsföräldrar och sossar boende utomlands).
  • underlätta skapandet av nationella nätverk á la S-studenter. Delar av det som sedan tidernas begynnelse (typ) varit utskottsverksamhet för ett fåtal av sina klubbar nominerade S-studenter är nu på väg att bli något mycket större och mer spännande, nätverk. Det hela är egentligen både enkelt och naturligt, ovanpå S-studenters föreningsstruktur med lokala föreningar och så vidare finns också nationella nätverk för personer intresserade av särskilda frågor. För den Burmaintresserade finns förstås Burmautskottet och för den kårpolitiskt aktive startas nu ett kårpolitiskt nätverk. I verksamhetsplanen för 2008/2009 står också att S-studenter ska underlätta skapandet av nya nätverk, vilket är helt och hållet rätt väg att gå.Ett liknande arbete pågår i Malmö i form av projektet Folk i Rörelse.
Men om vi ska lyckas med något av det ovan nämna måste vi sluta att föreställa oss att människor inte vill vara politiskt aktiva. Människor är som människor ständigt politiskt aktiva, vi måste bara ge dem utrymme för sin aktivitet hos oss. Så enkelt, eller svårt, är det.

Läs annat intressant om , , ,

I övrigt:
Tycker Anders Nilsson att det är tabu med allt som inte anses vänster inom socialdemokratin (vilket jag helt missat). Tahir har helt tappat tron på både partipolitik och representativ demokrati. Brihed rapporterar inför den demonstration jag sett fram emot i flera veckor men nu kommer missa på grund av feber. Emilia vill politisera mera. På Ekonomikommentarer kan vi läsa om barnslig själviskhet. Holmgren fortsätter att hålla koll på s-bloggosfären. Brandow skriver om råttornas invasion av Burma.

Också har jag lyckats kladda ner två inlägg till idag, på Alliansfritt Sverige om biståndspolitiken och FRA och på Burmabloggen om en riktigt kass svensk utrikespolitik.

torsdag 11 september 2008

Fem år.

Jag och lillebror J. hade hade varit ute och seglat på Vänern. Vi hade stuckit ut tidig eftermiddag och på sjön hade vi ingen tv eller radio eller påsatta mobiler. Vi var på väg hem med seglarväskorna i händerna och seglarkläderna på. Vi hade precis gått över Gubbholmsbron när vi såg sms:et från R. där det stod att någon anfallit Anna med kniv. Vi tog det lätt. Tänkte att media, sin vana trogen, säkert blåst upp det hela. I efterhand önskar jag att vi hade haft rätt.



Idag minns vi Anna.

tisdag 9 september 2008

Socialdemokrat i kläm.

Jag skrev igår om min besvikelse över rådslagen och över socialdemokrati i opposition. I kommentarsfältet finns en hel del andra frustrerade kommentarer, och i en sådan ställer Alex Tahir (SSK) den där frågan som vi som känner oss besvikna måste kunna svara på. Om vi nu är besvikna och vill något annat, hur förändrar vi? Till det kommer följdfrågan vad är det egentligen vi vill förändra?

Jag tänker inte låtsas att jag sitter inne på svaren men jag har tankar kring vad som är problemet. Det tror jag vi alla har. Det blir en lång textmassa som säger saker som ofta sagts, men som vi bör säga igen och igen och igen. Den första frågan är vilket problemet egentligen är, och att säga att problemet kort och gott är en högervridning är alldeles för enkelt (högervridningen är kanske snarare ett symptom på problemet).

Rådslagen i sig är inte problemet. Problemet/n ligger djupare och är ingrodda i tradition och kultur. För ett par månader sedan talades det faktiskt högt om problemet med medelåldern inom socialdemokratin, som är hög. Det talades högt om det en stund, och sedan kom "Supporterkampanjen" som någon slags medicin. Ett nytt sätt att rekrytera som skulle vara modernt och locka nya grupper (läs yngre människor). Och jag tror bestämt att partiet tänker bak och fram.

Om vi först konstaterar två saker. För att en folkrörelse ska vara en folkrörelse krävs folk. Den höga medelåldern i partiet innebär inte att vi har extremt många gamla utan att vi har extremt få unga. Att påstå att vi därför måste se den höga medelåldern som ett problem innebär på intet sätt att jag inte respekterar de äldre i rörelsen och värdesätter deras erfarenheter, utan att jag vill att vi ska vara en folkrörelse också när jag själv är 40 eller 50 år. För utan folk är vi som sagt ingen folkrörelse, utan något annat.

Utan folkrörelse är vi då vad? En elitorganisation är ett svar. En kampanjorganisation är ett annat svar. Är det att se som ett problem? Utan att skrika ja på reflex måste vi ställa oss den frågan på allvar. En organisation med få medlemmar som driver kampanjer kan ju vara nog så effektiv och det finns de som hävdar att partipolitik var ett 1900-talsfenomen. Ett tänkbart framtidsscenario är ett scenario där vi ser partier med relativt få medlemmar och däremot sakfrågeorganisationer med många medlemmar som lobbar mot partierna. Är det nödvändigtvis dåligt?

Jag tror ju det. Och jag ska försöka förklara varför.

I valanalysen som (s) gjorde efter det förlorade valet 2006 pekades den förlorade medelklassen ut som det stora problemet (medan LO talade om att vi gjorde vårt sämsta val ibland LO-kollektivet). Inte minst talades det om medelklassen i Stockholm. Huruvida det var (s) eller LO som hade rätt låter jag vara osagt, jag tänker mig att båda hade en del rätt och en del fel, men det intressanta är vad som skett sedan dess. Rådslagen har gång på gång presenterat förslag som känns riktade mot just medelklassen i Stockholm. Mot just de grupper som valanalysen pekade ut som de grupper som gjorde att vi förlorade valet. Styr valanalysen rådslagen? Det kan jag inte svära på, men visst har den påverkat debatt och diskussion efter valförlusten, på gott och ont.

Missförstå mig rätt här. Jag inser att vi måste vinna medelklassen. Och det är klart vi måste göra valanalyser och diskutera dem och ha med dem i debatt, diskussion och formandet av politiken. Men vi ska inte låta dem styra oss blint. Målet för socialdemokratin ska inte enbart vara att vinna nästa val, målet måste vara att skapa ett bättre samhälle. Och visst går de delvis hand i hand, men bara delvis. Låter vi valanalysen styra oss för mycket och enbart ser till vad vi gjorde fel och vad vi nu ska göra rätt riskerar vi att förlora siktet på det som gjorde att jag och många med mig blev socialdemokrater, den stundtals naiva med nog så viktiga drömmen om ett bättre Sverige och en bättre värld. Ifall målet enbart är att vinna val blir vi de facto en kampanjorganisation med siktet inställt på vinst och makt och som sådan mycket känslig för lobbyism, populism och trender.

Är vi då dessutom en organisation med få medlemmar, vilket vi idag är på väg att bli, finns få som kan sätta något emot kampanjledningen. Med få medlemmar som driver sin politik uppåt och ställer krav underifrån blir organisationen som sådan mer känslig mot andra organisationers påtryckningar. Mer lämnas åt toppen och de är relativt få, och få är sämre än fler. (För den som betvivlar det rekommenderar jag snar läsning av Roberth A Dahls "Demokratin och dess antagonister".) En folkrörelse står emot populism och lobbyism bättre. En folkrörelse med demokratiska strukturer och genomskinlighet står emot korruption bättre än vilken kampanjorganisation som helst.

Min slutsats, för den som inte orkade igenom textmassan, är att folkrörelse är viktigt. Min slutsats blir också att rådslagen och "tänket" i partitoppen är styrt av valanlyser och kampanjtänk i alldeles för hög grad.

Det är lite som en ond cirkel. Vi är en folkrörelse som haltar. SSU och S-studenter (framtidens partister) är förhållandevis pyttiga organisationer. Om det fortsätter på det här viset så kommer jag när jag är 50 år, om jag fortfarande är partimedlem då, att tillhöra en mycket liten klick, en politisk elit om man så vill. Samtidigt går partiet en väg där de tycks styras av kampanjtänk och valanalyser, och där de tycks oförmögna att vända medlemstrenden. Det ovanifrånperspektiv som finns i många av initiativen från 68:an gör i sin tur att många medlemmar känner sig överkörda och exkluderade (något jag grundar helt på egna erfarenheter och antaganden, men tror är sant). Jag tror att den frustration jag och bevisligen en del andra känner främst bottnar i att vi känner oss vilsna och kanske klämda emellan folkrörelseidealet och kampanjorganisationen.

Där har ni min version av ett av socialdemokratins i min mening största problem. Utmaningen är att finna lösningen/arna. Och det här inlägget blev så långt att fortsättningen kommer imorgon.

Andra skriver om socialdemokratiska idéer och rörelser (från s-bloggar.se): Oscar Pettersson, Björn Andersson, Sahlén Karlsson, Enn Kokk, Silfverstrand, Hillén Ahlström, Emilia, Landin, Hultqvist, Olsson, Brodén, Jansson, Javid,

Läs även annat intressant om , , , , ,

I övrigt:
Skriver S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs en förbaskat bra replik på en replik som Katrine Kielos skrev på en artikel som Kajsa skrev... Lite många led, men riktigt bra och mycket läsvärt (dessutom kul med replikväxlingen mellan två av de stora bland vänsterns unga intellektuella). Och sen skriver Ilse-Marie om ett oroväckande skifte, ett retoriskt skifte.


måndag 8 september 2008

EU värnar demokrati... (och fräscha investeringsmöjligheter?)

Frankrikes regering vill att EU ska släppa på de sanktioner mot Burma som EU infört mot Burma. De menar att sanktionerna minskar det politiska engagemanget i Burma. Sanktionerna ifråga är de sanktioner som säger att europeiska ministrar inte reser till Burma.

Beslutet kommer troligen (de är ju lite luddiga med informationen från EU-topparna) att tas redan under ministermötet den 15-16 september.

Jag försöker att behålla lugnet.

Tänker. Hur tänker de?

Vi har inom EU länge talat om konsekvens i våra sanktioner. Det vill säga, ifall vi lyfter sanktioner ska det vara som ett svar på att juntan gått en del av våra krav till mötes. Det kan till exempel handla om släppandet av politiska fångar, ekonomiska reformer eller initiativ till den trepartsdialog vi (EU) krävt.

Att lyfta sanktionerna i september 2008, ett år efter Saffransrevolutionen och massakrerna i Burma skickar ett minst sagt märkligt budskap, både till oppositionen som ber om vårt stöd och till juntan som får en del av det internationella erkännande de så gärna vill ha.



Under året som gått har arresteringar, mord, "försvinnanden" och andra brott mot mänskliga rättigheter ökat. I samband med cyklonen i maj 2008 förskingrades biståndspengar en masse och olika etniska grupper fick inget bistånd alls, katastrofen blev ett vapen i juntans etniska rensning.

Det här vill vi nu belöna genom att lyfta sanktionerna? För att politiskt samarbete med juntan gynnar demokratiutvecklingen? Samma typ av argument användes när Burma släpptes in i både ASEAN och ASEM, och sedan det skedde har brotten mot MR ökat, inte minskat (det ekonomiska samarbetet å andra sidan... har ökat).

En ledare i DN för någon dag sedan handlade om saknaden efter Anna Lindh, efter en svensk utrikespolitik. När jag hör vad som håller på att hända med EUs Burmalinje känner jag precis samma saknad. Tänkt om Sveriges nuvarande utrikesminister vågade sätta ner foten för Burma och käfta emot lite när Frankrike (för i övrigt det europeiska land med mest pengar i Burma) domderar.

Ska vi lyfta resesanktionerna mot Burma måste det lyftandet förenas med andra krav. Annars har alla de cyniker som menar att väst skiter helt och fullt i Burmas folk och bara vill ha dess rikedomar (och pr-cred för att vi säger att vi tycker juntan är dum) fått helt rätt. Det är rimligt att EU förhandlar fram krav som juntan måste uppfylla innan sanktionerna lyfts. Det är nödvändigt att införa andra sanktioner som motvikt, förslagsvis riktade sanktioner mot exempelvis finansiella transaktioner. Driv det, Carl Bildt!

Läs annat intressant om , , , , , , , ,

I övrigt:
Skriver Björn om MUFs miljörapport. Charlotte skriver om en tystnad eller tystad sexköpsdebatt. Brandow om internationell politik och EU. Silfverstrand om minnet efter Anna. Daniel tipsar om en krönika om något det talas alldeles för tyst om alldeles för ofta och Alex Tahir Klein-analyserar SAP.

In(s)pirera mig!

När sossarna började med rådslagen var jag positivt inställd till de samma. I nuläget ser jag inte hur dessa på något vis har stärkt partiet, fått medlemmarna att känna sig mer inkluderande eller format en modern socialdemokratisk politik.

Istället ser jag hur vi gång på gång svarat på den borgerliga politiken genom att acceptera deras problemformuleringar och komma med lösningar som är aningens bättre. Ifall högerns bild av vad som är problemet/n accepteras rakt av, hur kan vi då tro att lösningarna blir annat än bara lite mer vänster än högerns? Frågan som legat hängande i luften sedan valet 2006 hänger kvar, när börjar vi formulera egna problemställningar? När börjar vi måla vår bild av samhället?

Och nej, det är inte egen politik jag eftersöker, för det har vi. Vi har en egen politik och den är helt okej (varken mer eller mindre). Men vår politik grundar sig, precis som borgarnas, på problem som formulerats av den nuvarande regeringen och dess sympatisörer. Nyligen har det blivit extra tydligt just hur mycket vi köpt borgarnas problemformuleringar i och med att Björklunds "skolbluff" uppdagats, en bluff som helt och hållet köpts av Marie Granlund och sossetoppen, trots ivrig kritik från olika håll inom rörelsen.

Det jag eftersöker är ett vågande, ett problematiserande, ett mod och en socialdemokrati som inger framtidsoptimism. Jag vill öppna tidningen och läsa s-debattartiklar som får mig att le och känna mig stolt. Jag vill att det ska kännas som att vi törs och kan. Lite "Yes, we can!" inom socialdemokratin hade inte skadat någon annan än högern. Men det saknas mig.

I övrigt:
Helgen som gått har varit så där intensiv som den alltid är när hela S-studenters Burmautskott ses för långmöte. Intensiv, inspirerande och superkul. Därmed är jag trött, inspirerad och stolt över att få vara del av något som är så ball. You rock, som man säger.

Läsannat intressant om , , , , ,

tisdag 2 september 2008

Ung socialdemokrat = SSU Stockholm?

Fyra unga sossar från SSU Stockholm som har startat en blogg. Sossebloggen (internets första socialdemokratiska blogg). Jag hittade den först via Emilias blogg, och tänkte att det verkade vara ett bra initiativ. Sen läste jag texten. Det är nog fortfarande ett helt okej initiativ. Undantaget några små detaljer. De unga sossarna (som jag misstänker inte är särskilt mycket yngre än jag) skriver:
"Det finns många röster på internet idag som säger sig vara socialdemokratiska. Vissa av dem får väldigt stort genomslag trots att många som är aktiva inom det socialdemokratiska partiet aldrig har hört talas om dem."
Och jag antar att jag med hyfsat vällästa bloggar är en av dessa s-bloggare utan legitimitet men det spelar mindre roll. Det är inte det som gör att jag ställer mig frågande.

Först och främst kan vi kanske konstatera att socialdemokraterna är större än både SSU och, believe it or not, Stockholm. Sedan till det mest beklämande i texten. "trots att många som är aktiva inom det socialdemokratiska partiet aldrig hört talas om dem." Och?

Måste socialdemokrater som diskuterar i bloggosfären vara kända inom partiet för att få uttala sig? Måste jag och du "vara någon" för att våra röster ska spela roll? Är inte själva poängen med folkrörelseidealet just det motsatta?

Kanske har SSU-gänget skrivit som de gjort för att de vill provocera. Kanske vittnar det om en elitism inom arbetarrörelsen. Hur jag än vrider och vänder på det är det framförallt beklämande.

Låt oss vara uppriktiga och ärliga. Ung socialdemokrati är mer än det som ryms inom SSU Stockholms väggar. Sossebloggen är inte som de själva skriver den första sossebloggen. Därmed inte sagt att inte fler unga sossar, SSU:sre, S-studenter eller andra, är välkomna in i debatten. Därmed inte sagt att debatten skulle må bra av en öppen vänstervridning. Mer bloggar, mer debatt, mer bra. Så jag hälsar de riktiga sossarna som är riktigt unga välkomna.

Bloggat: Alexandra, politikerbloggen, Ledarbloggen, Bloggen Bent

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I övrigt:
Har det dykt upp ett annat välommet s-inslag i bloggosfären. Bloggen S-buzz lanseras idag av initiativtagaren Johan Holmgren (den andra sossebloggen?). Gott så.

Att digga Obama.

Jo, jag gör ju det. Jag kan inte hjälpa att jag följer kampanjen med nästan lite märkligt intresse. Så här följer mina något flummiga funderingar kring min egen fascination för Obama. Eftersom folk ständgt påpekar för mig att den är lite knepig.

Och jag vet att han aldrig kommer kunna leva upp till mina förväntningar. Jag vet att han är en högerpolitiker. Jag vet allt det där. Men det är något med denna man. Något som är mer än bara retorik och spektakel. Jag tror det och jag tänker fortsätta tro det tills motsatsen bevisas.

Jag började följa Obama 2006, några månader innan han offentliggjorde sin kandidatur. Sedan har jag följt med och hoppats och trott, och jag fortsätter att göra det. Det handlar inte om att jag inbillar mig att USA under Obama skulle bli mitt förtrollade drömland, eller ens i närheten. Jag tror inte att han är vänster, det vore absurt att påstå. Så vad är det då hos Obama?

Jag har försökt formulera det här länge, utan att lyckas. Kanske för att jag inte riktigt vet själv. Det är behovet av något annat än Bush, förstås. Det är sättet han bedrivit kampanjen och de många nya väljare han nått ut till, helt klart. Det är retoriken, det måste jag erkänna. Men så är det något mer. Något som får mig att, aningen naivt kanske, hoppas på att Obama skulle kunna vara en början på ngt större och bättre. Något mer och bortom kapital och moralism. Kanske är det bästa sättet för mig att förklara vad det är som gör att jag diggar honom så hårt att hänvisa till hans reaktioner på den senaste politiska "skandalen" i USA. Sarah Palin (McCains vicekandidat) har en dotter som är 17 år och dessutom gravid. Obamas kommentar på det hela: "Det här är ingen som har med valet att göra."

Helt rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I övrigt:
Har mitt inlägg om föräldraförsäkringen genererat en del reaktioner. Bloggen Bent, Lars Petter, Peter Karlberg och Mary är inte med på noterna medan Händelsehorisont, Sundesten Landin och Tjockalocka är mer med.

Jag ser också att Alexandra hittat bloggen som bär namnet Sossebloggen och som menar sig vara den första sossebloggen på nätet (vi vanliga sossar är tydligen inte tillräckligt mycket sossar). Jag måste skriva mer om det här vis senare tillfälle känner jag, men så länge instämmer jag i vad som Alexandra skriver.

Ekonomikommentarer tycker att själviskhet är barnsligt, och jag tycker att det var ett vackert konstaterande. Fridén rapporterar från ett nyvaket Rosenbad.