Fantasier & frågor

Det var ett tag sedan nu. Mycket jobb men kanske ännu mer iakttagande. För även när jag inte bloggar så läser jag, tro inget annat. Jag läser och förundras. Tänker. Fantiserar.

Så på låtsas är jag Reinfeldt i en minut.

Jag sitter i en fåtölj och lutar mig tillbaka. Jag läser om Nuder, om Ahlin, om s-läns-utspelet. Jag ler. Jag inser att finanskrisen når nya höjder. Det är inte bra. Det går inte bra för Sverige. Det går inte bra för min regering. Men så länge oppositionen ägnar sig åt att bråka i riksmedia är jag ändå ganska nöjd.

Sedan slutar jag vara Reinfeldt på låtsas och är bara vanlig sosse. Lite trött. Lite orolig. Lite arg. Vi kan bättre. Vi är bättre.

Jag menar inte att Nuder inte får skriva sin bok. Det får han. Och visst får Ahlin skriva ett svar, hur osmart det än må vara. Och visst får länet tycka att (v) är ett dåligt alternativ lika mycket som Skåne får tycka att (mp) är ettdåligt alternativ. Interndebatt i offentligheten är kanske något vi ska vänja oss vid.

Samtidigt hade jag önskat att vi syntes i riksmedia just nu just idag på rund av helt andra orsaker. Den ekonomiska krisen ställer en massa frågor och många av oss söker svar. I kafferummet. På tunnelbanan. Diskussioner om den ekonomiska politiken och det ekonomiska systemet märks av överallt. Jag önskar att (s) syntes i riksmedia för att vi var med och sökte svaren på de frågor som jag vet att många ställer sig just nu.

Läs annat intressant om socialdemokraterna, finanskrisen, politik, ekonomi

I övrigt:
Har Björn skrivit ett väldigt viktigt inlägg om ett otäckt parti med en otäck politik. Vi snackar (kd).

Slaskigt angrepp av slaskig skribent

Ibland måste man tala klarspråk. Det gör Eric Sundström i Expressen. Det är bra. Och jag håller med.

Precis så, Mona.

Det kändes bra igår. Spontana applåder och skratt bröt ut vid flera tillfällen när jag tillsammans med ett gäng S-studenter såg duellen mellan Mona och Reinfeldt igår. Till min stora glädje påminde Reinfeldt om Lundgren, upprörd och tämligen lost. Och Mon var bra, hon var riktigt bra.

Lena Mellin och jag såg tydligen inte samma debatt, eller så har Lena svårt för kvinnor som ger svar på tal när männen kör på.

Det ska bli något längre skrivit om detta ikväll. Nu måste jag jobba.

Bloggat: Kaba,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, partiledardebatt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Superveckan

I övrigt:
Var Arvid Falk Aftonbladets röda blogg, och de körde mot Johanna Nylander på FFF.

Oenig samling mot enad mesighet - Partiledardebatt

Så igår var det dags. Inledningen på Superveckan. Partiledardebatten. Valrörelsens startskott. Pirrigt och förväntansfullt. Hög stämning.

Och så den där känslan av att det skulle kunna komma att bli tufft för vänsterlaget. Tufft efter senaste veckans tumult. Jag fattade förstås lika väl som alla andra att borgarna skulle försöka göra poäng av oenigheten och jag var rädd att det skulle lyckas. För den som idag läser högerpressen kan det framstå som att jag fick rätt i mina farhågor.

Men det fick jag inte.

Det ska sägas att det diskuterades, i ungefär sju minuter. S-mp-utspelet alltså. Regeringen satt på andra sidan och log och fnissade på ett sätt som fick dem att framstå som småaktiga. Bortsett dessa sju minuter präglades debatten av ekonomisk politik och medan vänsterblocket var snabba och smarta i sina poänger såg högersidan ut att koka av trött vrede. När Maud Olofsson åter fick bevisat för sig att hon inte har koll på hur budgetar fungerar såg det ut att börja ryka ur öronen på henne.

Vänstersidan drev på hårt om politikens återkomst och samhällets ansvar. Högern ville bara prata skattesänkningar och kallade all form all samhälleligt ansvar för bidrag.

Jan Björklund försökte framställa (mp) som arbetslöshetsivrare, men framstod själv som en kvarleva från 90-talets politiska debatt.

Ohly och Wetterstrand satt på varsin sida av Mona och kom med de skarpaste och tuffaste inläggen. Mona i mitten intog en ledarroll. Jag är förvisso partisk, men det kändes som att debatten igår var en utmärkt start på Superveckan.

Kanske hade jag velat att det skulle vara mer en partiledardebatt och mindre en blockfajt. För visst finns risken att det blir för personfokuserat, för mycket Reinfeldt vs Sahlin, och det tror jag vore en dålig utveckling. Men efter allt som varit de senaste veckorna var det viktigt att få se Mona i den där ledarrollen, som den där statsministern vi vill att hon ska bli.

För trots att Reinfeldt och hans gång försökte få oss att se det faktum att de tre oppositionspartierna är tre olika partier som en svaghet, lyckades han inte. Och det blev bara pinsamt när det blev tydligt att högerns enighet bara beror på politisk mesighet; förutom skattesänkningar tycks de inte komma överens om någon politik alls.

Det bästa av allt igår var ändå stämningen på Sveavägen 68. Valrörelsen har börjat och folk är riktigt peppade. Det här kommer att bli kul.

Bloggat: Dalunde, Ferm, Blomberg, Esbati, Etzler, Hartman, Deiving, Löwdin,

Läs annat intressant om Superveckan, socialdemokraterna, partiledardebatt, Ohly, Mona Sahlin, Wetterstrand, Olofsson, Reinfeldt, Björklund, Hägglund, politik

Datorlös!

Ojojoj. Det borde nästan vara straffbart för en bloggare att glömma datorn, men nu är det gjort. Den blev kvar på 68:an efter gårdagkvällens mycket lyckade partiledardebattmingel. Detta är den enda anledningen till att jag ännu inte kommenterat debatten och starten på superveckan. Sitter just nu på jobbet och jag vill ju sköta mitt jobb, så mina debattkommentarer kommer under lunchen. Så länge får ni hålla till godo med vad andra kloka sossar skriver. Tre saker dock:

• Jag satt vid samma bord som Ingvar Carlsson igår. När jag var liten trodde jag att Ingvar Carlsson och Carl Bildt bråkade om vem som skulle bli stadsminister för Karlstad. Jag fascinerades över att det var en så stor grej även på rikstv och konstaterade att Karlstad var en viktig stad. Mamma och pappa förklarade då vad en stat var och dessa debatter mellan honom och ildt kom att prägla hela mitt politiska uppvaknande. När Carlsson avgick spelade jag, syster, bror och bästa vännerna upp detta i vår nyårsevy. Igår satt vi vid samma bord. Det låter töntigt men det var stort.
• Det var en massa s-bloggare på plats igår. Bland andra: Jonas Morian, Johan Holmgren, Kristian Krassman, Alexandra Einerstam, Björn Fridén, Rosemarie Södergren, Reza Javid, Erik Laakso, Josefin Deiving, Anders Löwdin och kanske någon jag glömt som i så fall får ursäkta mig.
• För första gången någonsin kördes eftersnack och försnack live på nätet. Youtubeklippen med värdarna Sundström (AiP) och Juholt (ps) finns förstås på sossarnas youtubekanal.

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt, superveckan, bloggosfären, youtube, socialdemokraterna, Ingvar Carlsson

Varför finns Nobelpriset?

Och svara inte att det är bra pr för Sverige. Det svaret räcker inte.

Nobelprisen och Fredspriset är ett sätt för en liten elitistisk klick att sitta och bestämma vilken fred som var bäst, vilken kamp som var mest värd, vems erfarenheter som är värda mest och vems ord som är klokast. Det känns inte direkt 2.0.

I övrigt
Tycker en av Nobelpamparna att vi är obildade. Det får mig att känna... Jaha?

Visst stöttar jag Sahlin

Nu myser högern. Stormandet i de socialdemokratiska leden den senaste veckan är något de längtat efter och högerpressen låter inte vänta. "Sahlin pallade inte" skriver SvD:s Gudmundsson. "Rosornas krig" kallas det i Expressen.

Och som på beställning kommer ett avslöjande (?) om att Nuder skriver en bok där han i sin tur avslöjar Sahlins (påstådda) maktfullkomlighet och hennes (påstått) fula spel. Ett avslöjande om ett avslöjande om ett påstående. Den borgerliga kvällspressen kan sina grejer.

Inte vet jag vad Nuder skriver. Jag bryr mig inte särledes. Socialdemokraterna är bättre med Östros på den plats Nuder fick lämna. Östros rockar, om ni frågar mig. Hur som helst hoppas jag att Nuders bok inte är så bitter och spekulativ som Expressen får den att verka. Oavsett det så tror jag att det här kommer att vara borgerlighetens strategi framöver.

De kommer att lägga en massa krut och energi på att underminera Sahlins auktoritet. Jag kan ju knappast klandra dem, det är kanske deras enda chans att vinna valet. De kommer att framställa det som att hon inte har vårt stöd, som att hon är ogillad och maktfullkomlig. De kommer att framställa det som att Sahlin inte ens kan hålla sitt eget parti i styr, hur ska hon kunna hålla Sverige i styr?

Skitsnack, är förstås vad det handlar om. Jag kan ogilla en hel massa som partitoppen gör men det gör inte att jag är mindre bakom dem. Att jag inte vill se (s) i regering med (mp) innebär på intet sätt att jag inte vill se Mona som s-ledare. Att jag kritiserar henne och partitoppens politik innebär inte att jag inte fortätter att stötta vårt val av partiledare. Och att hon backade angående (v)-frågan, att hon vågade göra det, gör bara att jag tycker att hon visar styrka som ledare. Så det så.

Jag är bara rädd att den sidan av saken inte kommer synas när ny högern förbereder sig för en attack. Och jag är lite rädd att vi ska spela dem i händerna.

Lite kommentarer ifrån den debatt som enligt Expressen är Rosornas krig all over again: Ingemar, Carina, Petter, Ahlkvist,

Läs annat intressant om socialdemokraterna, socialdemokrati, Mona Sahlin, högern, media, alliansen, Per Nuder,

I övrigt:
Så är jag lite nyfiken på Nuders bok ändå. Kan det möjligen vara så att han själv framställs som riddaren som red på den vita hästen och bara ville partiets och folkets väl? Skämt åsido känns det alltid lite pinsamt när politiker hänger ut rivaler i böcker. Det känns lite uppenbart, eller är det bara jag som känner så?

Hoppas jag verkligen att Nuders påstådda påståenden om att hans kulle blivit erbjuden att syssla med utrikespolitik är hittepå. Det hade ju varit en inte särskilt konstruktiv idé. Milt sagt.

Ser jag att Jimmy funderar på att sluta blogga, vilket vore en dålig idé (om jag får säga nått) och att bloggen Ekonomikommentarer gjort en tidsresa.

Socialdemokrat i kläm III

Here we go...

• Socialdemokrat i kläm
• Socialdemokrat i kläm II

Känns som att det är dags för det här inlägget just nu. Efter den senaste veckans debatter inom bloggosfären blir det lite annorlunda än vad det skulle blivit annars. Men ändå inte mycket. Precis så som det alltid är har jag inte alla lösningar jag önskar jag hade, men en del funderingar. Mothugg önskas. Alltid.

När jag surfar runt på miljöpartistiska, vänsterpartistiska, centerpartistiska, liberala eller moderata bloggar (kristdemokratiska bloggar surfar jag generellt sett inte runt på) så läser jag en del bra och en del dåligt. Men jag har aldrig läst något som påminner om det här eller det här, och absolut inte något i närheten av det här (jag hoppas att de tre bloggare jag länkar till tar illa upp, era inlägg är bara exempel på en rätt vanlig företeelse).

Det är lite skrattretande. Sossarna är sämst på att skapa personkulter (vilket kanske är väldigt bra) men bäst på personangrepp (vilket definitivt är dåligt). Det vill säga, vi är bäst på offentliga peronangrepp, jag vet inte hur det fungerar inom andra partier. Så jag funderade lite kring detta. Vad beror det på och hur vi förändrar vi det? Först måste jag dock föröka förklara min utgångspunkt, att personangreppen faktiskt är ett allvarligt problem.

Om vi först tittar på vilka som står för personangreppen så är det väldigt enkelt att konstatera tre saker om majoriteten av dessa bloggare:

1. De är socialdemokrater
2. De är män
3. De är ofta över 40

Det är precis lika enkelt att konstatera precis samma tre saker om majoriteten av Socialdemokraternas medlemmar:

1. De är socialdemokrater (!)
2. De är män
3. De är ofta över 40

Det är också samma grupp, äldre män, som är den mest tongivande inom många delar av rörelsen. Gott så, jag ska inte göra någon stor poäng utav det men konstaterar att det är så.

De äldre män som sysslar med personangrepp förefaller också vara personer som varit med i rörelsen ett tag. De är som en del av oss uttrycker det sosse-skolade. De är inne i kulturen. Mitt antagande (som grundar sig helt i egna upplevelser och därmed är ovetenskapligt och oempiriskt och you name it) är att den s-bloggkultur som finns bland äldre partikamrater som också är män också i hög grad finns inom rörelsen, och då inte minst bland de tongivande äldre männen inom rörelsen. Och jag tycker att det är en dålig kultur.

Dålig för att personangrepp sårar, är inkonsekventa och destruktiva. Dålig för att personangrepp skrämmer och tystar. Dålig för att personangrepp mottarbetar snarar än skapar en demokratisk och tillåtande kultur. Dålig av tusen anledningar.

När vuxna människor skriver den här typen av blogginlägg med angrepp riktade mot varandra och mot andra partivänner,(eller gör liknande angrepp i talarstolen, vad vet jag) är det ett problem för oss alla för att det skapar en organisations- och debattkultur som är självdödande.

Det vore skönt om lösningen var så enkel att vi bara kan säga fy och skäms och sedan slutar s-bloggare vara elaka mot varandra. Men riktigt så är det ju inte. Det här tycks nämligen vara en kultur som reproducerar sig, och som finns inte minst inom SSU.

Så hur kommer det sig då? Hur kommer det sig att det som inte skulle vara acceptabelt beteende i en högstadieklass är acceptebelt beteende inom Sveriges största parti?

Varför skulle någon vilja vara med i något där folk verkar lägga så mycket tid på att sänka varandra och där "fel" åsikt tycks rättfärdiga offentliga påhopp och förlöjliganden. Tro f*n vi har svårt att få unga att vilja gå med.

Med största säkerhet beror det på flera saker. Ett stort problem ligger i polariseringen inom rörelsen, den som inte handlar så mycket om politiken men så mycket mer om distrikten. Det här sättet att tala om och till varandra har blivit så vanligt att det betraktas normalt, och vi tänker inte på att det faktiskt är smått sjukt. Det är en del av en kultur som finns inom delar av (s). Inte överallt, men på tillräckligt många ställen för att det ska vara problematiskt.

Jag talar om den polarisering som trettonåringarna får lära sig är lag vid det första SSU-mötet (nåväl, kanske det andra). SSU:s problem är hela rörelsens problem. SSU och deras konflikter. SSU där tonåringar lär sig att politiska meningskiljaktigheter är konflikter och att det finns klubbar som är vänner och klubbar som inte är vänner. SSU:arna som tar med sig den kulturen upp i partiet och därifrån sprider den sig och förgiftar en rörelse som skulle kunna vara så otroligt stark och bra.

Vi är trots medlemsras otroligt många och vi skulle kunna vara så otroligt starka. Ifall vi såg meningsskiljaktigheter som just sådana, om vi slutade sänka varandra och stärkte varandra istället (för tro det eller ej; bra debatt i ett bra debattkultur stärker, hur arg debatteb än kan vara).

Och nej, jag är inte naiv, jag inser att det handlar mycket om makt. SSU har makt, därför blir det konfliktfyllt. Så är det, så kommer det nog i viss mån alltid att vara. Makt har en tendens att göra otäcka saker med människor. Desto viktigare då att en organisation som SSU på allvar tar tag i sina problem. Jag skulle vilja se att Jytte Guteland och Mattias Vepsä visade att de faktiskt ser att de har problem och att de gjorde något åt det. I SSU finns partiets framtid, där måste vi börja att förändra en dålig kultur. SSU:s problem är våra problem, för SSU påverkar oss alla.

Och ja, jag inser att jag kanske just svor högt i en alldeles för tyst kyrka.

Läs annat intressant om bloggosfären, s-bloggar, socialdemokraterna, socialdemokrati, politik, personangrepp,

I övrigt:
Är det faktisk fredag och jag tänker gå ut och dricka ett glas vin, möjligen två, med en god och cool vän. Det är värt. På riktigt.

Socialdemokrat.

Ett inlägg till socialdemokratiska vänner (hoppas att andra läsare ej känner sig förbisedda).

Ni vet den där känslan... Den där som kommer när man känner riktig stolthet över att vara sosse. Den där känslan av att vilja ropa till världen att "ja, jag är en del av det här och jag är förbannat stolt men inte nöjd".

Jag minns när jag hörde Anna Lindh prata radikal utrikespolitik i fransk tv när jag bodde i Frankrike. Satt på en liten halvtaskig krog och var i princip redo att ställa mig upp där och basunera ut att det där är vår utrikesminister. Jag minns den där klassiska tv-debatten mellan Bildt och Persson, där Bildt driver tesen att klassamhället inte finns och GP sopar golvet ordentligt med dåvarande moderatledaren. Jag minns i somras under Monas tal i Almedalen. Vi kommer aldrig säga ja till FRA-lagen, vi kommer aldrig säga ja till NATO och vi kommer aldrig samarbeta med SD. Stolthet. Tillhörighet. Inspiration. Vilja. Känslan av allt det där. Känslan av att vara del i något jag tror på.

Jag har aldrig velat se ett regeringssamarbete mellan s och ett annat parti. Koalitionsregeringar är svagare. Ökad blockpolitik är dålig.

När beskedet om det sk röd-gröna alternativet kom blev jag inte förvånad. Jag, liksom många med mig, visste att det var på gång. Ändå hoppades vi på något annat. Ändå drog jag en besvikelsens suck. Klump i halsen. Konstig magkänsla (vilket faktiskt inte berodde på att jag blev matförgiftad samma dag, om jag nu inte ska ta det som ett tecken från ovan). Det känns inte bra. Jag vill inte.

Jag vet inte varför du blev socialdemokrat. Vi har alla våra anledningar, och det är precis så det ska vara.

Jag blev det för att jag vill bygga en bättre värld, och för att jag tror att socialdemokratin, den demokratiska socialismen, är vägen att gå. Jag vill se en värld där arbetarrörelsen i Europa jobbar med den i Afrika, i Asien och i Amerika för en annan värld och för globala rättigheter, för global arbetsrätt. Författningsdomstolar ser jag som ett hinder, inte ett verktyg, i den kampen.

Jag blev socialdemokrat för att jag tror att klassamhället, det globala såväl som det lokala, är det största hindret i kampen för en rättvisare värld. För att jag tror att genus, miljö och etnicitet alltid hör samman med klass. Resursfördelning och ett förnyat men likväl starkt välfärdssamhälle är steg mot målet om en värld där det är mindre viktigt vem din pappa är och mer viktigt vem du är. Höga skatter, en utbyggd offentlig sektor och högt bistånd är verktyg. Friskolor, privata sjukhus och patenten inom läkemedelsindustrin är hinder.

Jag blev socialdemokrat för att jag vill riva murar. Mellan Sverige och EU, mellan Vitryssland och omvärlden, mellan EU och Afrika och mellan Israel och Palestina. Socialdemokrat för att jag tror att även obekväma samtal är viktiga och för att obekväma samtalspartners ibland är allra viktigast. Socialdemokrat för att världen inte är svart eller vit.

Jag blev socialdemokrat för att jag vill vara med och kämpa för ett socialdemokratin, och därmed för en socialdemokratisk regering i Sverige.

Jag blev inte socialdemokrat för att uppmana människor att rösta på Miljöpartiet.

Bloggat: Adrian Kaba, Carina Brandow, Alex Tahir, Anton Andersson, Daniel Johansson, Jonas Morian, Kristian Krassman, Pooma,

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, socialdemokrati, Mona Sahlin, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, val 2010, valsamarbete

I övrigt:
Så är det ändå så att ska det vara blockregering så måste (v) vara med. Namnlistan finns här och facebookgruppen finns här.

Min tur att sosse-basha...

Ibland påbörjas debatter jag vill hålla mig bort ifrån. Debatter som nästan inte är debatter, utan snarare handlar om vem som kastar bästa pajen, eller vem som träffar mitt i prick. Vi snackar demonisering av hög klass. Utav någon märklig anledning är jag dålig på att inte lägga mig i debatter jag inte vill lägga mig i.

Det pågår en konstig debatt om höger- och vänstersosserier inom sossebloggosfären just nu. Det är en konstig debatt utav flera skäl. Konstig för att den tycks ifrågasätta huruvida det ens finns höger och vänster inom (s). Det är klart det finns. Konstig för att den anklagar sosse-vänstern för att slänga mer skit på sosse-högern än tvärtom. Skulle nog säga att båda "sidorna" är lika goda kålsupare.

Så låtom oss vara ärliga. Det är klart det finns höger och vänster inom (s). Och självklart tycker jag att den socialdemokrati jag tror på är bättre än all annan socialdemokrati, annat vore ju märkligt. Jag skulle vilja påstå att det till och med är mycket positivt att det finns både höger och vänster inom socialdemokratin (även om undertecknad skulle föredra att höger stod lite mer till vänster). Det gynnar debatten och det gör det högre till tak, om det hanteras på rätt sätt. Men det kanske det inte alltid gör.

Att hantera höger-vänster-prylen innebär inte att vi ska låtsas som om det inte finns. Det innebär snarare att vi accepterar att det finns. Att vi diskuterar och bråkar, men ändå respekterar varandra. Så har det varit i min egen klubb, och så är det i princip inom hela S-studenter idag. Visst har vi en massa höger och vänster och kanske ännu fler i mitten, men vi har inte de där starka konflikterna som gör att s-bloggosfären idag präglas av en massa taffliga påhopp.

Att det finns höger och vänster är i sig inget problem, snarare är det ett måste. Det som däremot är problematiskt är uppdelningen i höger- och vänsterdistrikt som finns inom SSU och partiet. Där har vi något att bita i, och om du frågar mig är den uppdelningen och de konflikter den ger en av anledningarna till att (s) idag krymper. Och att S-studenter inte har den där tydliga uppdelningen kan vara en av många anledningar till at vi stadigt växer. SSU är långt ifrån det största ungdomsförbunden. Är det någon inom SSU som frågat sig varför?

Och så går vi vidare till konstigt påstående två. Vänstern slänger mer skit och är mer elitistisk än högern. Eller så är det inte så.

"Är det mycket kommunister inom S-studenter?"

"Kommunister? Vi är mest sossar."

"Ja, men kommunister du vet. Marxister. Vi hade massa i SSU. Fy fan alltså."

Hört den? Jag har gjort det. Och jag har hört liknande smörja en massa gånger. Eller varför inte klassikern:

"De där hör ju hemma i ett annat parti."

Gärna följt av lite hånskratt. Det är skitsnack som kommer från såväl höger som vänster. Same shit, different name. Ett uttryck som går väl att applicera på den skit som slängs mot andra sidan från såväl höger- som vänsterkant.

Avslutningsvis tänker jag generalisera. Vänstern betraktar högern som lite ondare och högern betrakar vänstern som naiv, elitistisk och farlig. Kanse är det just de förutfattade meningarna vi ska komma bort ifrån. Högern är kanske inte elak eller ond och vänstern är kanske inte farlig eller naiv. Vi kanske alla är sossar som vill göra Sverige och världen lite bättre, men vi delar inte samma uppfattning om vad det innebär. Att vi inte är eniga kanske inte innebär att vi måste uppmana varandra att byta parti.

Pajkastning och märkliga uppdelningar i höger- och vänsterdistrikt (där din etikett avgörs mer av vilken s-förening du tillhör än av vems åsikter du delar). Det är sånt vi behöver lämna bakom oss. Gärna så snabbt som möjligt.

Bloggat: Reza, Laakso, Jonas Morian, Sjölander, Silvferstrand, Jimmy, Eva-Lena, Hartman, Johanna Graf, Arvid Falk,

Läs annat intressant om politik, socialdemokrati, debatt, höger, vänster, SSU, socialdemokraterna

I övrigt:
På Ekonomikommentarer kan vi läsa om USA:s kreditmarknad. Anton Andersson om finanskrisen i USA och om krispaketet. Fridén anklagar Bellman för brott han kunde begått (egen tolkning av inlägget...).

Allvarligt.

Något måste göras åt SJ. Blodsugare utan service. Vart finns de politiska initiativen?

Menar vi allvar med att förbättra miljön kanske vi skulle se till att det blir lite lättare att åka tåg!

//Catti
som försöker ta sig till Göteborg.

Från sossetoppen intet nytt.

Så var vi där igen då. Nomineringsprocedurer som ingen förstår och plötsligt har valberedaren valberett klart och föreslår sig själv som listetta för Socialdemokraterna. Vem nominerade Marita Ulsvskog och hur gick den processen till?

Och om vi vill ta hem EU-politiken till Sverige, om vi vill skapa engagemang för EU-frågorna på hemmaplan, tror vi då att det bästa namnet är den person som varit partisekreterare under det stora medlemsrasets tid? Är det den person som tror att vi blir starkare genom att göra det enklare att vara passiv och som skickar hem lappar till oss där hon tycker att det är alla sossars skyldighet att prenumerera på AiP (missförstå mig rätt, jag gillar AiP)?

Nej. Det känns inte alls som den topp tre vi behöver. Det känns inte fräscht och inte kul. Det känns som att parlamentet fortsätter att vara reträttplats för sossetoppar.

Med andra ord: Från sossetoppen intet nytt.

Läs annat intressant om Marita Ulvskog, EU, EU-parlamentet, politik, socialdemokraterna

Svampar, kunskapskällor, generaler och Jan Eliasson.

Igår var jag på SSK:s talarpub med Jan Eliasson. Han talade på temat "Sverige i världen - Världen i Sverige" och var som han varit varje gång jag lyssnat på honom fantastiskt bra. Politiskt och personligt, i en lagom blandning. Han talade om Sverige, om EU och om FN (och fyllde på med en mängd anekdoter). Jag tror att han talde i ungefär en timme, men vi hade nog kunnat sitta där och lyssna hela kvällen. Som svampar som bara sög in från en till synes outömlig kunskapskälla. Det var kort och gott väldigt häftigt, och enormt inspirerande.

Intressant att veta för alla Burmaister som jag vet läser den här bloggen är att Jan Eliasson faktiskt arbetat en del med Burma, och han berättade bland annat anekdoter från den tid då han för FN förhandlade med general Khin Nyunt (sedemera i husarrest) om att de rohyingas (muslimsk minoritet i Arakanstaten) som fördrivits till Bangladesh skulle få återvända till Burma.

Nåja. Jag känner att det här blev ett dagboksinlägg á la Carl Bildt, men så blir det ibland. Ikväll ska jag till Amnesty grupp 330 och prata om Burma. Jag kommer nog inte att inspirera som Jan Eliasson gjorde igår, men jag hoppas det ska bli intressanta diskussioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Eliasson, utrikespolitik, Burma, politik, SSK,

I övrigt:
Skriver Björn förbaskat vettigt om fru Gårman (ett jämställdhetsprojekt 2008?) och Ilsemarie skriver om sjukförsäkringarna och det moderata dubbelspelet. Laakso vill liberalisera äkenskapslagen och Jonas Morian funderar på ifall inte regeringen borde få sparken. Och sist men inte minst, läs Hannes Persson på Global Frihet om det vitryska valet.